Om fotboll, kärlek och hat

Vi som inte längre är ungdomar kan ha svårt att minnas hur det var, och ännu svårare att återge det i skrift. Desto gladare blir man när någon lyckas.

TIFO är Josefine Lindéns första ungdomsbok, men ändå fångar hon så fint hur det är att vara ung och kär, lyckan och våndan och olyckan. Hon är lyhörd på mer än ett sätt: dialogen känns lika trovärdig som personskildringarna, och hon känner supporterkulturen utan och innan. Boken är verkligen ”skriven från ståplats”, som det står på baksidan. Titeln syftar på att ungdomarna i boken jobbar med att göra tifon – de spektakulära läktararrangemang som förgyller matcherna för oss andra.

Tifo på en Hammarbymatch (Bild: fotbolldirekt.se)

Eftersom jag, precis som Lindén, älskar fotboll blir jag också förtjust över hur väl hon fångar känslan i att följa ett lag och att gå på match. Att stå där på läktaren och knappt våga titta, sucka när spelet inte stämmer, hoppa och skrika när det blir mål, eller bara längta efter en slutsignal som aldrig verkar komma, så att man åtminstone får med sig en poäng.

Lindén går dock in på fotbollens mörkare sidor också. En av huvudpersonerna i boken blir misshandlad av en säkerhetsvakt, och hans storebror, som är med i en ”firma” – en sammanslutning av våldsamma supportrar – beslutar sig för att hämnas. Men den delen av berättelsen hade kunnat fördjupas. Jag hoppas att hon får skriva en andra bok om de här ungdomarna, och att hon vågar problematisera mer där.

En av de få saker i boken som jag inte köper är att hat mellan supportrar är något som bara måste finnas där, att det är kärlekens förutsättning. Lindén försvarar inte på något sätt våld men kopplar heller inte ihop det med hatjargongen i supporterkretsar.

Och visst, det är sant att 99% eller mer av supportrarna aldrig kommer att slåss, hur mycket de än sjunger ”Vi hatar Djurgårn” (en av få Bajenramsor som jag aldrig kommer att sjunga med i). Men det är trots allt inte bara ”firmorna” som slåss om de får chansen. Kravallpoliserna finns inte bara där för att trakassera supportrarna, även om Lindén har helt rätt i att media ger en väldigt skev bild av vem som utövar våldet (poliser och ordningsvakter misshandlar nämligen ofta supportrar utan att det får konsekvenser). Det finns pappskallar i alla supportergrupper som kan ta till nävarna om de har huvudena fulla av hatramsor och öl. Jag tror personligen att vi skulle slippa det mesta av detta om vi la av med det där löjliga hatet. Man kan retas och jäklas och tjafsa, det är bara kul, men man behöver inte hata eller låtsas att man gör det.

Efter det senaste derbyt mellan AIK och Hammarby kastade sig ett gäng besvikna AIK-supportrar fram mot den del av Hammarbyföljet där min son och hans kompisar gick. Den kvällen var jag tacksam över att poliserna fanns där och gick emellan. I kväll ska han gå på derby igen, och jag gläds med honom men kommer samtidigt att vara en liten, liten aning nervös, just eftersom den där hatkulturen trots allt finns där.

En gång följde jag med en kompis på en Djurgårdsmatch, och i inmarschsången, den sång som alla Djurgårdsfans, från småknattar till gamla gubbstruttar, sjöng med i, heter det:

Vi hatar Gnaget,

Vi hatar Bajen …

Om Hammarby hade haft något så idiotiskt i sin sång så hade det bara blivit ett besök på Söderstadion för mig. Så enkelt är det.

Fotbollen skulle bara kunna titta på andra idrotter, som inte alls har samma problem med våld, för att fatta det som borde vara självklart:

Man behöver inte hata för att älska. Man behöver faktiskt inte hata alls.

Liv efter liv

I dag tar jag paus från gnällandet i Projekt Grodslakt för att tipsa om en bra roman, som dessutom är riktigt fint översatt: Kate Atkinsons ”Liv efter liv”.

Atkinson leker med ett tema som har utforskats många gånger förut, till exempel inom science fiction – hur vi skulle agera om vi visste vad som skulle hända i framtiden? Hon gör det dock på sitt eget sätt och med en energi och en språklig uppfinningsrikedom som jag uppfattar som typiskt engelska. Som författare kan jag bli lite avundsjuk på mina engelska kollegor. I Sverige känns det som om man inte får skriva om allvarliga eller rentav fasansfulla ämnen som krig och död på det här sättet; vissa recensenter blir så griniga då.

Ursula Todd, Atkinsons huvudperson lever många liv och dör om och om igen i boken, på många olika sätt, men sakta letar sig berättelsen fram från 1910 till andra världskriget. Det är ärligt talat lite knäckande att Ursula dör hela tiden, precis när man har börjat engagera sig i henne, men det bidrar förstås till bokens speciella karaktär. I början är Ursulas olika liv helt åtskilda, men så småningom börjar de läcka in i varandra. Hur tänker jag inte avslöja här, men författaren lyckas göra det trovärdigt, delvis för att hon är så duktig på att gestalta Ursulas många liv med alla deras detaljer, från idyllen i barndomshemmet till den ofattbara förödelsen i London och Berlin under andra världskriget.

Boken blir ibland en aning ytlig, både i hur den behandlar sina teman och i personskildringen (särskilt en av Ursulas bröder blir en ganska underlig karikatyr), men den är oavbrutet underhållande och väckte samtidigt många tankar hos mig. Slump eller öde, vad är det som styr? Visst kan vi dö när som helst, som Ursula gör, om och om igen, och en slump kan föröda livet även om vi inte mister det (även det råkar Ursula ut för), men just därför bör vi göra något av det medan vi kan.

Boktips: Stoner

En månad in på det nya året har jag redan hunnit läsa ganska många romaner. Den första av dem var också den bästa jag har läst på länge, så bra att jag måste ta mig i kragen och blogga om den.

Som så ofta kommer jag sent till festen, för John Williams Stoner var som mest omtalad för några år sedan. Men den här gången är jag kanske ursäktad, eftersom i stort sett hela den litterära världen missade den när den först kom ut, för över ett halvsekel sedan! Kanske är det för att det är så svårt att beskriva den. På ytan verkar den så alldaglig och tråkig, precis som huvudpersonen som gett boken dess namn.

William Stoner föds i en bondefamilj i slutet av 1800-talet, ska studera lantbruk på universitetet i Missouri men förälskar sig i litteraturen och blir i stället universitetslärare. Han gifter sig med en överspänd flicka från bättre familj, men äktenskapet blir olyckligt, och dessutom kommer han i kläm på jobbet. På många sätt liknar han faktiskt Lasse i min egen roman Berg har inga rötter, men han är en starkare person och bär sitt öde stoiskt, eller rentav heroiskt. Nå, det här låter väl inte så upplyftande, eller hur? Men de flesta som har läst boken verkar faktiskt inte bli nedslagna, utan lyckliga.

Jag blir frustrerad när jag ska beskriva Stoner och kan inte förklara varför den är så bra. Så är det med de flesta riktigt mästerliga böcker, men när det gäller Stoner är det nästan omöjligt. Den har en alldeles egen ton, en alldeles egen lyster, och trots att både språket och historien är enkla rymmer de en myriad av nyanser. Nästan trotsigt skriver Williams fram sin huvudperson ur den grå anonymiteten. Utåt sett är han misslyckad, men där innanför finns så mycket att upptäcka; det är som Gunnar Ekelöf skriver i sin kanske mest kända dikt: ”En värld är varje människa …”. Sällan har någon skildrat det så väl så som John Williams.

Det är märkligt att Stoner sent omsider blev en sådan världssuccé. Men nog är det skönt att världen ibland kan vara rättvis.

Är Egenmäktigt förfarande verkligen en roman om kärlek?

Du vet att du borde läsa den – den har ju vunnit Augustpriset och är dessutom behändigt kort (i USA skulle man nog ha kallat den för en novella). Det är förstås ganska troligt att du redan har läst den. Kanske har du rentav diskuterat den i en bokcirkel. Jag har inte gjort det, men jag tror att det skulle vara kul, för det finns verkligen mycket att ta upp till diskussion.

Jag pratar förstås om Lena Anderssons senaste roman Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Den är definitivt läsvärd. Anderssons stil känns igen från artiklarna i DN: hennes oväntade iakttagelser, den analytiska förmågan, språkets oerhörda exakthet. Hennes kyliga beskrivning och analys av Esters och Hugos relation är fascinerande och en aning otäck; ibland tyckte jag det kändes som att bevittna en hjärnoperation.

Egentligen sviktar den språkliga precisionen bara en enda gång, men ironiskt nog är det i romanens undertitel: ”En roman om kärlek”. För är det verkligen kärlek som beskrivs? Förälskelse, besatthet, starka känslor – absolut! Men kärlek? Ingen av dem verkar egentligen intresserad av den andra som person. Ester åtrår Hugo och är häftigt förälskad medan Hugo mest verkar njuta av att ha makt över henne och att få sex lite lättvindigt. Och i mitt huvud ringer den gamla schlagerrefrängen: ”E’ de’ det här du kallar kärlek, det här du kallar kärlek, vill jag inte längre va’ med!”

Det är inte bara Andersson som slirar mellan substantiven: när vi pratar om ”kärlek” menar vi i bästa fall ”förälskelse”, i sämsta fall ”sex” (för något år sedan såg jag till exempel rubriken ”Här köper svenska män kärlek”). Och de romaner som kallas ”kärleksromaner” borde nog oftast kallas ”förälskelseromaner”. Jag tycker det är lite underligt.

Har vi blivit så okänsliga för språkets nyanser, eller är det ett slags önsketänkande? Kanske hoppas vi helt enkelt att det ska finnas verklig kärlek innanför förälskelsens blossande yta. För att allting annars bara är just yta, medan vi innerst inne längtar efter något annat.

P.S: Detta inlägg publiceras även på bokcirklar.se, där jag gästbloggar för närvarande. Du hittar alla mina inlägg på bokcirklar.se på den här sidan.

”Världens bästa bok” och att skriva för underhållande

Förra året, inför Bokmässan, bad Metro ett fyrtiotal svenska författare att utnämna ”världens bästa bok”. Hedrande nog var jag själv en av dem. Mission impossible, egentligen, för böcker kan ju vara bra på så många olika sätt. Det skulle vara rimligare (men fortfarande ganska orimligt) att utse tjugo böcker utan inbördes ordning.

Jag vred mig som en mask på kroken när jag vägde kandidater mot varandra, började bland annat läsa om Rushdies ”Midnattsbarnen” för att se om den var så fantastisk som jag mindes den (svar: ”inte riktigt”).

Till sist bestämde jag mig för den här:

Att jag valde just den bland alla tänkbara böcker var ett slags ställningstagande. Jag gillar verkligen att Ian McEwan är både litterär och underhållande. Ibland verkar kritiker  tycka att det finns ett motsatsförhållande mellan de två sakerna. Ett exempel är just ”Kärlekens raseri”, för trots att det är en bok med så många kvaliteter, och trots att McEwan är en mångfaldigt prisbelönt författare, recenserades den så vitt jag har kunnat se inte i DN, och på min svenska pocketutgåva finns det bara två citat från recensioner, varav ett kallar det ”en seriös thriller av bästa brittiska märke”.

Var det kanske det som var problemet – placerades den i thrillerfacket, och blev därför betraktad som ointressant av kultursidorna?

Kan en bok vara för underhållande?

Kanske ändå, för jag läste McEwans bok väldigt snabbt, och jag skulle inte ha uppfattat allt intressant i den om jag inte hade diskuterat den med min fru efteråt. Utan varje jämförelse i övrigt (det finns trots allt gränser för min hybris) har jag förstått att samma sak har hänt med min debutroman. Vissa läsare har klagat på att de lockades att läsa den för fort, att de i efterhand kände att de hade missat saker. Borde jag kanske sänka tempot i mitt berättande?

Se där ännu en sak att vara nervös över några veckor innan nästa boksläpp, när jag redan skakar av andra-boken-frossa. Men jag vill verkligen både ha kakan och äta den – berätta en spännande historia, men samtidigt uttrycka något mer svårgripbart, utforska något som jag tycker är intressant. Jag hoppas att det inte är för mycket begärt.

Tre riktigt bra kriminalromaner

För någon vecka sedan muttrade jag lite surt om termen ”spänningsromaner”. Lite avundsjuka ligger det säkert i det – trots allt verkar det vara lättare att nå många läsare om man skriver deckare och dylikt. Men jag tycker verkligen att så många deckare som jag försöker läsa är riktigt dåliga, med krystade historier, platta karaktärer och torftigt och enformigt språk. Det retar mig att författarna kommer undan med det.

Det låter väl snobbigt och är det säkert också, men jag har en räddningsplanka: jag föredrar nämligen genrer som har ännu lägre status än deckare, nämligen fantasy och skräck.

Samtidigt så tycker jag att det här med genre är lite fånigt. En bra bok är en bra bok (och en dålig är en dålig) oavsett vilken genre som den sprattlande trycks ner i. För att nödtorfigt spackla över snobbtatueringen i min panna tänker jag härmed tipsa om tre kriminalromaner som jag verkligen har uppskattat.

Först ut är ”Mike Larssons rymliga hjärta”, min förlagskollega Olle Lönnaeus andra roman. Kategorin som den brukar placeras i kallas country noir – det är inte någon mordhistoria i första hand, utan en skildring av småkriminella ute på den skånska landsbygden. Huvudpersonen Mike har precis sluppit ut ur fängelset och bestämmer sig nu för att åka hem till Tomelilla och bli en bra farsa till sin tonårige son Robin, som nu bor hos fosterfamilj. Hans historia tvinnas snyggt ihop med flera andra människors. Det är välskrivet, spännande och ofta riktigt dråpligt. Och huvudpersonen Mike blev jag som många andra väldigt förtjust i – en hetlevrad och ganska korkad strulputte, men med ett gott hjärta.

I somras läste jag även Belinda Bauers ”Mörk jord”. Riktigt bra den med, och en raffinerad historia. Tolvårige Steven lever i en arbetarfamilj som aldrig har hämtat sig efter att hans morbror Billy försvann – han antas ha fallit offer för en seriemördare. Nu vill han försöka få klarhet i var morbrodern ligger begraven och börjar därför brevväxla med mördaren, som sitter i fängelse. Här ligger tonvikten mer på krypande spänning, men det som gjorde starkast intryck på mig var ändå skildringen av hur fattigdom (både materiell och känslomässig) förminskar människor.

Sist men sannerligen inte minst var jag tvungen att läsa Gillian Flynns ”Dark places” (finns även i svensk översättning, men jag vet inte om den är bra), så mycket som jag hade hört om den. Den levde faktiskt upp till mina högt ställda förväntningar. Historien påminner på mer än ett sätt om den i ”Mörk jord”, men är ännu mer extrem: här är huvudpersonen en mycket trasig kvinna, som aldrig har hämtat sig efter att hennes mamma och syster blev mördade. Hon vittnade mot sin storebror och är fast övertygad om att det var han som var skyldig. Men så får hon kontakt med en förening som utreder gamla brottsfall och börjar vackla i sin övertygelse. Historien rullas upp mycket snyggt, med växlingar mellan dåtid och nutid och flera olika perspektiv, och Flynn håller läsaren på halster ända in i det sista. Dessutom med ett kraftfullt språk och en gestaltning av fattiga jordbrukares liv som verkligen kryper under huden. Helt klart en av de bästa krim-böcker jag har läst.

Som sagt, tre riktigt bra böcker. Läs allihop!

Boktips: Gungfly

Förra året, då jag gjorde min skönlitterära debut, bloggade jag på Debutantbloggen tillsammans med tre andra debutanter. En av dem var Ulrika Sandberg, som mot slutet av året debuterade med romanen ”Gungfly” på det lilla förlaget King ink.

Om jag inte hade lärt känna författaren genom bloggen, hade jag nog aldrig hört talas om romanen. Uppmärksamheten kring en bok beror skrämmande mycket på vilket förlag boken kommer ut på — kvaliteten är av underordnad betydelse. I en rättvisare värld hade Ulrika Sandbergs roman synts mer i media än många debutböcker från till exempel Bonnierförlagen och Norstedts (nog säkrast att jag inte nämner dem …).

Jag tycker nämligen att ”Gungfly” är väldigt bra. Historien är lite skruvad, men inte så skruvad att det blir ett problem. En olycklig och vilsen mamma flyr utan förvarning till USA för att söka lyckan och lämnar sin två barn vind för våg i en icke-namngiven skånsk (?) småstad. Genom boken växlar perspektivet mellan mamman, den femtonåriga dottern, som förälskar sig i en av sina tidigare lärare, och hennes mobbade lillebror Adam. Familjens historia rullas samtidigt upp genom utdrag ur den frånvarande pappans dagbok.

Sandberg beskriver sina tre huvudpersoner med fin inlevelse, ett poetiskt språk och träffsäkra bilder. Hon har nämnt på Debutantbloggen att hon älskar Sara Stridsberg, och visst kan man se att det är en viktig influens, men personligen uppskattar jag  ”Gungfly” mer än till exempel ”Darling river”. Sandbergs berättelse och språk är mer jordnära utan att för den skull släppa sina konstnärliga anspråk.

”Gungfly” är en riktigt fin liten debutroman.

Boktips: Agaat

Malene van Niekerks stora roman ”Agaat” låg i min läshög ganska länge, men till sist läste jag den äntligen, och det är jag innerligt glad över. Det var det bästa jag har läst på länge och helt klart min favorit bland 2012 års böcker. Jag känner mig faktiskt riktigt hedrad över att Lotta Olsson i DN nämnde min egen debutroman i samma artikel som ”Agaat”.

Lantbrukarhustrun Milla de Wet ligger för döden på sin gård. Hon är sjuk i ALS och nästan helt förlamad, kan bara kommunicera med ögonrörelser, och vårdas samvetsgrant men med undertryckt vrede av den svarta kvinnan Agaat. Alla plågsamma detaljer i den hjälplösa Millas vardag skildras så att det känns in på bara skinnet, liksom hennes inkapslade längtan och nästan helt bortträngda ånger. Så småningom inser vi att Milla har svikit Agaat mycket svårt.

De båda kvinnornas liv breds ut som en gobeläng för våra ögon, och vi börjar sakta förstå hur deras relation har blivit så komplicerad. Utdrag ur Millas dagbok varvas med vackert gestaltade återblickar, som intressant nog är skrivna i du-form. I en sämre författares händer hade det greppet kunnat kännas sökt, men här bidrar det till den starka närvarokänslan och identifikationen med Milla.

Intressant nog läste jag i en intervju att van Niekerk tycker hjärtligt illa om sin berättare. Själv kände jag ett ganska stort medlidande för Milla: trots att hon handlar fel och har många dåliga sidor är även hon ett offer för det rasistiska samhället, tycker jag. Och jag har svårt att fatta att författaren stod ut med henne så länge när hon kände så — boken är över 700 sidor lång!

Just detta är ett av de få felen med ”Agaat”: den är för lång, betydligt längre än den hade behövt vara. Vissa scener och litterära utvikningar är ganska onödiga och dessutom utdragna, vilket gör att både tempot och realismen blir lidande. Jag tänkte ibland att redaktören borde ha varit strängare mot van Niekerk. Men samtidigt kan jag förstå att det var svårt, eftersom varje enskild del är så vackert skriven, kraftfullt gestaltad och intressant (ofta på mer än ett sätt).

Trots bristerna kunde jag inte låta bli att älska boken. För mig som författare var det inspirerande att läsa den; och för mig som läsare var det lustfyllt och väckte många tankar.

Till sist vill jag också nämna Niclas Hvals helt magnifika översättning. Trots några misstag (som jag nog mest upptäckte eftersom jag har pluggat engelska upp på doktorandnivå), kan det vara den bästa översättning från engelska som jag har läst. Fint av Weyler förlag att lyfta fram honom i en egen minibiografi, där de kallade honom ”en av våra mest lovande yngre översättare”. Det kan jag skriva under på.

Köp boken t.ex. på Fritz Ståhl, Adlibris eller Bokus.

Boktips: En storm kom från paradiset

För en tid sedan läste jag Johannes Anyurus omskrivna roman ”En storm kom från paradiset”. Jag blev nyfiken på den dels för att den har fått mycket fin kritik, dels för att en av huvudpersonerna i min kommande roman kommer från Uganda. Anyurus roman handlar om författarens pappa, en avhoppad stridspilot från Uganda, som längtar så mycket efter att få flyga igen att han far tillbaka till Afrika. Boken igenom kallas han för P, kanske en anspelning på Kafkas Josef K. För sent inser P vilket misstag det var att återvända och måste kämpa för att klara sig undan med livhanken. Den dramatiska historien blandas med känsligt beskrivna återblickar på barndomen och tiden på militärakademin. Resultatet är en fängslande roman.

Det allra intressantaste med boken är Anyurus språk, som samtidigt ömsom är konstlöst och grovhugget, ömsom väldigt poetiskt. Det skapar en spänning, avspeglar på sätt och vis kontrasten mellan P:s hårda liv och den oerhörda längtan han bär inom sig. Ibland blir författarens bilder aningen krystade, men det är svårt att undvika när man spänner bågen så högt. Helheten är ändå väldigt övertygande. ”En storm kom från paradiset” är väl värd nomineringen till Augustpriset. Men framför allt är den värd att läsa.

Min recension av filmen ”Hobbit”

Det var med en blandning av förväntan och bävan som jag hade sett fram emot filmen ”Hobbit” (eller ”Hobbit. En oväntad resa”, som den officiella svengelska titeln lyder).

Å ena sidan är jag Tolkien-älskare sedan gammalt. Kärleken har svalnat i vuxen ålder men finns fortfarande kvar, om än delvis ersatt av ett nostalgiskt skimmer. Dessutom tycker jag att Peter Jackson i stort sett lyckades bra med ”Sagan om Ringen”-trilogin och jag ville gärna se mer av hans Midgård.

Men å andra sidan kunde Jackson ibland vara rätt tondöv i sin överföring till vita duken, och när det stod klart att den korta och humoristiska barnboken ”The Hobbit” skulle bli tre helaftonsfilmer var vi många som fruktade att de skulle bli ganska själlösa och svulstiga. Dessutom var åtminstone jag lite rädd för hur 3D med High Frame Rate (som min familj absolut ville se den i) skulle påverka upplevelsen.

När det gällde tekniken fick jag en positiv överraskning. Jag drabbades inte alls av huvudvärk och illamående; tvärtom var det mycket behagligare att titta på än ”vanliga” 3D-filmer. Till en början tyckte jag att allting såg lite bjärt och overkligt ut, men det berodde nog mer på att man drällt för mycket digital färg över bilderna i efterproduktionen.

Svulstigheten kom jag dock inte undan — på gott och ont. Prologen, där historien om hur Smaug drev ut alla dvärgar från Ensamma Berget spelas upp, är lång, och sekvensen när dvärgarna våldgästar Bilbo ännu längre. Berättartekniskt tycker jag det haltar lite, men Midgårdskänslan finns där, och det var som sagt mycket den jag var ute efter. Att pimpa berättelsen med en schematisk konflikt mellan Thorin och hans följe och orchkungen Azog fungerar däremot inte på något plan, enligt min uppfattning.

Men det största problemet är ett annat: Jackson verkar inte ha bestämt sig för vilken film han vill göra. ”Hobbit” försöker både vara en lustig matinéfilm och en magnifik prequel till ”Sagan om Ringen”-filmerna och Jackson driver båda de spåren för långt åt varsitt håll. Som exempel på det förstnämnda har vi trollkarlen Radagast … Alltså, jag har ganska stort tålamod med tramsigheter, men det räckte inte till en trollkarl med guanogarnerat hippiehårsvall, som käkar hallucinogena svampar (!) och färdas i en flygande hemslöjdad släde (!!) dragen av superstarka små kaniner (!!!).

Vårt behov av epik och sammanhang ska däremot tillgodoses genom återblickar på forna bataljer, bitvis väl lika sina motsvarigheter i ”Sagan om Ringen”, och ett ganska töntigt rådslag mellan Gandalf, Elrond, Galadriel och Saruman. Jag brukar älska Cate Blanchett annars, men hennes Galadriel begriper jag mig inte på. Man framstår inte automatiskt som vis bara för att man pratar med släpig röst; hon låter mer som om hon har överdoserat Valium. Är den här filmen i själva verket förtäckt drogpropaganda!?

Som tur är finns det även mycket att glädjas åt i ”Hobbit”. Visuellt är det mesta ganska perfekt (utom just Radagast och bodybuilderorchen Azog), och många av scenerna utstrålar just den smarta humor och lekfullhet som genomsyrar boken. Sekvensen i Dimmiga Bergen, med vättarna och Gollum, är till exempel jättebra. När jag gick ut från bion var jag därför på gott humör. Det grumlades bara av att det är hela två filmer kvar, och inte bara en. Tyvärr kan jag redan nu slå fast att de kommer att bli för långa.

Sammanfattande betyg: 3 drakar av 5.