Den dynamiska duon slår till igen

Ja, vad gör man inte för en klatschig rubrik. Den dynamiska duon är alltså författarvännen Sofia Hallberg och jag (hoppas ni inte blev alltför besvikna nu) .

Vi framträdde tillsammans för första gången på Bokmässan i lördags, då vi blev intervjuade i Formas monter. Så här såg det ut:

Jag vill betona att jag inte var så nervös att jag knaprade Valium innan, även om det ser ut så på bilden.

På torsdag är det dags igen. Då kommer vi nämligen till Äppelvikens bokhandel, och ni som läser detta är förstås välkomna dit. Hör i så fall av er till bokhandeln direkt på mailadressen info@appelvikensbokhandel.se. O.s.a. senast imorgon, den 1/10. Här har ni inbjudan:

Apples attack mot Bokmässan

Nog för att jag länge har hävdat att Apple är onda, men deras attack mot Bok- och Biblioteksmässan tog mig ändå på sängen. Den är lika diabolisk som genial.

I den kartapplikation som nu har ersatt Google Maps så har de helt enkelt gömt Göteborg, titta bara:


Bild: sr.se.

Det är lätt att förstå vad de vill uppnå. Bokälskare är ju oftast även iFånar som litar blint på Apple, och nu kommer de inte att kunna hitta till Göteborg! Mässlokalen kommer att gapa tom. Motivet är lika självklart: de är upprörda över att alla dessa människor, trots att de är med i Apple-sekten, ändå älskar böcker mer än Steve Jobs och Apples produkter.

Som sagt: diaboliskt!

PS: Om ni mot förmodan hittar till Göteborg och Mässan så framträder jag där tillsammans med Sofia Hallberg på fredag kl. 15.40.

Tre ord vi borde fundera på

Som skrivande människa funderar jag förstås mycket på ordval. Ett ords nyanser och associationer kan vara väl så viktiga som vad det ytligt betyder. Ibland blir jag förvånad över hur tanklöst vissa ord används, inte bara i dagligt tal utan i texter skrivna av yrkesskribenter. Sådant slarv är inte bara irriterande; ibland kan betydelseglidningarna vara försåtliga eller rentav farliga. I det här inlägget tänkte jag nämna tre exempel, i omvänd viktighetsordning.

3. Avrättning

Ibland är det förstås korrekt att använda ordet avrättning. Egentligen syftar ju ordet på ett straff som utdöms i laglig ordning, efter en rättsprocess. Men nu används det allt oftare, till exempel i fredagens Aftonbladet, som beteckning för särskilt kallblodiga och hänsynslösa mord, ofta utförda av kriminella organisationer. Detta är farligt eftersom det antyder att det finns parallella rättsordningar och rättsprinciper. I värsta fall kan det ge den organiserade brottsligheten en slags legitimitet. Mord är mord, och avrättning är avrättning. Även vi som tycker det är fel att döda, också i lagens namn, bör hålla isär de två begreppen.

2. Islamofobi

Debattörer som öser galla över muslimer, som sverigedemokraten Kent Ekeroth, sägs ofta lida av islamofobi. Jag tycker det är fel. En fobi är som bekant en sjuklig rädsla för något, och det är inte särskilt lyckat att beskylla sina meningsmotståndare för mentala störningar. Visst, SD:s nättroll gör ju sådant hela tiden, bara i mycket större skala: det är ofattbart hur mycket dynga de sprider. Men vi som försvarar mänsklig anständighet borde stå över det.

Därmed inte sagt att vi borde hitta på ett trevligare ord att använda om en sådan som Ekeroth. Det han anfäktas av är nämligen något värre än en fobi. Jag skulle i stället kalla honom och hans gelikar för islamhatare. Skillnaden kan verka liten men är det inte. För hat är något man kan välja eller välja bort. Därför behöver Ekeroth inte behandling med KBT men förtjänar inte heller vårt medlidande, bara kritik för att han väljer att hata.

1. Hedersmord

Fler än jag har börjat reagera över hur absurt det är att vi pratar om ”hedersmord” eller ”hedersrelaterat våld”. Genom att dra in begreppet ”heder” får vi dels de här vidrigheterna att låta mindre fruktansvärda än de är, dels öppnar vi för kulturell relativisering. ”Ja, ja, om din heder stod på spel, då är det förstås en förmildrande omständighet, och hedern kan vi ju inte ta ifrån dig.” Det är helt sjukt egentligen, och det förstår även folk från länder där detta har sitt ursprung. Den kurdiske komikern Özz Nujen berättade till exempel om en kvinnlig släkting som sa: ”Om hans heder sitter mellan mina ben, då pissar jag med hans heder flera gånger om dagen!”

Jag föreslår att vi i stället börjar prata om patriarkalt våld. Dels är det en bättre beskrivning av vad det är. Förtryckande strukturer, uppfunna av män, hopplöst föråldrade men ändå så förödande för kvinnor också i dag, också i vårt land. Dels är det ett begrepp som kan få en vidare användning. Patriarkalt våld passar nämligen in även på gamla svenska traditioner som fredagkvällens spritdränkta hustrumisshandel och på den förföljelse som kvinnor utsätts för när de bryter upp från dominerande och svartsjuka män — även då dessa män är blonda och blåögda.

Författarkväll imorgon

Katolskt forum och studieförbundet Bilda har bjudit in mig till författarkväll. Klockan 19 imorgon kväll (den 20 september) går den av stapeln i S:ta Eugenia församling, där jag själv är medlem. Alla är dock välkomna — inte bara katoliker! Det är fri entré, och det finns möjlighet att köpa lite fika eller en signerad bok.

Så här ser affischen ut (som synes pryds den av pocketomslaget, trots att pocketen inte är ute än):

 

”Berg har inga rötter” som pocket

Nu är det (åtminstone enligt Bokus) knappt en månad tills ”Berg har inga rötter” kommer som pocket. Om datumet stämmer är det mindre än ett halvår efter att den inbundna utgåvan kom ut. Ovanligt kort tror jag, men jag förstår hur förlaget resonerar: boken har ändå fått en del uppmärksamhet, så nu gäller det att den dyker upp som pocket innan folk hinner glömma den. Det är ändå pocket som de flesta köper.

Pocketen får ett annat omslag än den inbundna boken — väldigt annorlunda men snyggt det också. På torsdag ska jag blogga på Debutantbloggen om hur förlag i allmänhet och mitt förlag i synnerhet jobbar med omslag.

Recensionernas tid är inte förbi

För en vecka sedan skrev jag ett ganska deppigt inlägg här på bloggen, där jag bland annat gnällde lite över att ”Berg har inga rötter” inte fått så många tidningsrecensioner som vissa andra debutböcker. När jag väl skrivit av mig kändes det bättre, och jag började tycka att inlägget var lite väl gnälligt, faktiskt. Trots allt har ju min bok fått ett väldigt fint mottagande bland bloggare och vanliga läsare, och det är jag verkligen jätteglad över.

Dessutom fick jag svar på tal för några dagar sedan, när Kyrkans tidning (Svenska kyrkans veckotidning) publicerade den här recensionen — riktigt fin tycker jag. Det är inte så synd om mig egentligen. I skrivande stund ligger det sju tidningsrecensioner och tjugo bloggrecensioner på recensionssidan.