Som skrivande människa funderar jag förstås mycket på ordval. Ett ords nyanser och associationer kan vara väl så viktiga som vad det ytligt betyder. Ibland blir jag förvånad över hur tanklöst vissa ord används, inte bara i dagligt tal utan i texter skrivna av yrkesskribenter. Sådant slarv är inte bara irriterande; ibland kan betydelseglidningarna vara försåtliga eller rentav farliga. I det här inlägget tänkte jag nämna tre exempel, i omvänd viktighetsordning.
3. Avrättning
Ibland är det förstås korrekt att använda ordet avrättning. Egentligen syftar ju ordet på ett straff som utdöms i laglig ordning, efter en rättsprocess. Men nu används det allt oftare, till exempel i fredagens Aftonbladet, som beteckning för särskilt kallblodiga och hänsynslösa mord, ofta utförda av kriminella organisationer. Detta är farligt eftersom det antyder att det finns parallella rättsordningar och rättsprinciper. I värsta fall kan det ge den organiserade brottsligheten en slags legitimitet. Mord är mord, och avrättning är avrättning. Även vi som tycker det är fel att döda, också i lagens namn, bör hålla isär de två begreppen.
2. Islamofobi
Debattörer som öser galla över muslimer, som sverigedemokraten Kent Ekeroth, sägs ofta lida av islamofobi. Jag tycker det är fel. En fobi är som bekant en sjuklig rädsla för något, och det är inte särskilt lyckat att beskylla sina meningsmotståndare för mentala störningar. Visst, SD:s nättroll gör ju sådant hela tiden, bara i mycket större skala: det är ofattbart hur mycket dynga de sprider. Men vi som försvarar mänsklig anständighet borde stå över det.
Därmed inte sagt att vi borde hitta på ett trevligare ord att använda om en sådan som Ekeroth. Det han anfäktas av är nämligen något värre än en fobi. Jag skulle i stället kalla honom och hans gelikar för islamhatare. Skillnaden kan verka liten men är det inte. För hat är något man kan välja eller välja bort. Därför behöver Ekeroth inte behandling med KBT men förtjänar inte heller vårt medlidande, bara kritik för att han väljer att hata.
1. Hedersmord
Fler än jag har börjat reagera över hur absurt det är att vi pratar om ”hedersmord” eller ”hedersrelaterat våld”. Genom att dra in begreppet ”heder” får vi dels de här vidrigheterna att låta mindre fruktansvärda än de är, dels öppnar vi för kulturell relativisering. ”Ja, ja, om din heder stod på spel, då är det förstås en förmildrande omständighet, och hedern kan vi ju inte ta ifrån dig.” Det är helt sjukt egentligen, och det förstår även folk från länder där detta har sitt ursprung. Den kurdiske komikern Özz Nujen berättade till exempel om en kvinnlig släkting som sa: ”Om hans heder sitter mellan mina ben, då pissar jag med hans heder flera gånger om dagen!”
Jag föreslår att vi i stället börjar prata om patriarkalt våld. Dels är det en bättre beskrivning av vad det är. Förtryckande strukturer, uppfunna av män, hopplöst föråldrade men ändå så förödande för kvinnor också i dag, också i vårt land. Dels är det ett begrepp som kan få en vidare användning. Patriarkalt våld passar nämligen in även på gamla svenska traditioner som fredagkvällens spritdränkta hustrumisshandel och på den förföljelse som kvinnor utsätts för när de bryter upp från dominerande och svartsjuka män — även då dessa män är blonda och blåögda.
Manne Fagerlinds blogg 