Vi som inte längre är ungdomar kan ha svårt att minnas hur det var, och ännu svårare att återge det i skrift. Desto gladare blir man när någon lyckas.
TIFO är Josefine Lindéns första ungdomsbok, men ändå fångar hon så fint hur det är att vara ung och kär, lyckan och våndan och olyckan. Hon är lyhörd på mer än ett sätt: dialogen känns lika trovärdig som personskildringarna, och hon känner supporterkulturen utan och innan. Boken är verkligen ”skriven från ståplats”, som det står på baksidan. Titeln syftar på att ungdomarna i boken jobbar med att göra tifon – de spektakulära läktararrangemang som förgyller matcherna för oss andra.
Tifo på en Hammarbymatch (Bild: fotbolldirekt.se)
Eftersom jag, precis som Lindén, älskar fotboll blir jag också förtjust över hur väl hon fångar känslan i att följa ett lag och att gå på match. Att stå där på läktaren och knappt våga titta, sucka när spelet inte stämmer, hoppa och skrika när det blir mål, eller bara längta efter en slutsignal som aldrig verkar komma, så att man åtminstone får med sig en poäng.
Lindén går dock in på fotbollens mörkare sidor också. En av huvudpersonerna i boken blir misshandlad av en säkerhetsvakt, och hans storebror, som är med i en ”firma” – en sammanslutning av våldsamma supportrar – beslutar sig för att hämnas. Men den delen av berättelsen hade kunnat fördjupas. Jag hoppas att hon får skriva en andra bok om de här ungdomarna, och att hon vågar problematisera mer där.
En av de få saker i boken som jag inte köper är att hat mellan supportrar är något som bara måste finnas där, att det är kärlekens förutsättning. Lindén försvarar inte på något sätt våld men kopplar heller inte ihop det med hatjargongen i supporterkretsar.
Och visst, det är sant att 99% eller mer av supportrarna aldrig kommer att slåss, hur mycket de än sjunger ”Vi hatar Djurgårn” (en av få Bajenramsor som jag aldrig kommer att sjunga med i). Men det är trots allt inte bara ”firmorna” som slåss om de får chansen. Kravallpoliserna finns inte bara där för att trakassera supportrarna, även om Lindén har helt rätt i att media ger en väldigt skev bild av vem som utövar våldet (poliser och ordningsvakter misshandlar nämligen ofta supportrar utan att det får konsekvenser). Det finns pappskallar i alla supportergrupper som kan ta till nävarna om de har huvudena fulla av hatramsor och öl. Jag tror personligen att vi skulle slippa det mesta av detta om vi la av med det där löjliga hatet. Man kan retas och jäklas och tjafsa, det är bara kul, men man behöver inte hata eller låtsas att man gör det.
Efter det senaste derbyt mellan AIK och Hammarby kastade sig ett gäng besvikna AIK-supportrar fram mot den del av Hammarbyföljet där min son och hans kompisar gick. Den kvällen var jag tacksam över att poliserna fanns där och gick emellan. I kväll ska han gå på derby igen, och jag gläds med honom men kommer samtidigt att vara en liten, liten aning nervös, just eftersom den där hatkulturen trots allt finns där.
En gång följde jag med en kompis på en Djurgårdsmatch, och i inmarschsången, den sång som alla Djurgårdsfans, från småknattar till gamla gubbstruttar, sjöng med i, heter det:
Vi hatar Gnaget,
Vi hatar Bajen …
Om Hammarby hade haft något så idiotiskt i sin sång så hade det bara blivit ett besök på Söderstadion för mig. Så enkelt är det.
Fotbollen skulle bara kunna titta på andra idrotter, som inte alls har samma problem med våld, för att fatta det som borde vara självklart:
Man behöver inte hata för att älska. Man behöver faktiskt inte hata alls.
Manne Fagerlinds blogg 