Striden om ordet ”nation”

Mycket har redan skrivits om sverigedemokraten Björn Söders uttalanden om att bland annat samer och judar inte tillhör den svenska nationen. De flesta verkar dock inte fundera så mycket på varför Söder gör ett sådant uttalande. Att tro att det bara är ett klavertramp där han råkar röja en obehaglig åsikt, är att underskatta SD:s inre krets. De är mycket listigare än många tror. Själv är jag övertygad om att det här var noga genomtänkt och att SD – som vanligt – fick precis den debatt de ville ha.

Generellt måste vi lära oss av vad som hände i Tyskland under 30-talet. Precis som Bevara Sverige Svenskt och Sverigedemokraterna började det tyska nazistpartiet sin kamp på gatorna men fortsatte den på en helt annan plats: i det tyska språket. Den som är nyfiken på hur det gick till bör läsa Victor Klemperers bok LTI: Tredje rikets språk, där en judisk språkvetare beskriver utvecklingen inifrån. Jag kommer att återkomma till den i senare blogginlägg.

LTI : tredje rikets språk : [lingua Tertii imperii] : en filologs anteckningsbok (häftad)

Det svenska språket har helt enkelt blivit ett slagfält, och diskussionen om ordet nation är en offensiv i den strid som rasar där.

Svenska Akademiens ordlista definierar ordet nation som ”stat”, men anger också en bibetydelse: ”folket i en stat”. Utan att förklara vad det är han gör använder Söder dock ordet i en arkaisk betydelse som inte är en del av modernt svenskt språkbruk: när han pratar om ”den samiska nationen” motsvarar det i normalt svenskt språkbruk ”folkgruppen samer”. Han omdefinierar alltså ordet nation som ”etnisk grupp”.

Det är inte första gången som Söder och andra sverigedemokrater använder ”nation” på detta avvikande sätt, och det kommer inte att vara den sista. Målet är att göra ordet ”nation” tvetydigt. Om en majoritet av svensktalande godkänner att man kan använda ordet på det här sättet, blir uttalandet ”Judar är inte en del av den svenska nationen” plötsligt inte helt orimligt. Samtidigt kommer det fortfarande att kunna tolkas som ”Judar är inte en del av den svenska nationalstaten”. Vem som helst borde förstå vad det kan leda till.

Det är därför vi inte får kapitulera i striden om ordet nation, och inte heller i den större striden om det svenska språket.

Annonser

Det lömska lånordet no go-zoner

För en tid sedan lanserade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ett nytt ord i svenska språket: no go-zoner. I en mycket uppmärksammad artikel hävdade att det fanns 55 bostadsområden i Sverige där situationen var så allvarlig att man borde kalla dem för detta.

Komiskt nog visade sig listan innehålla både den välmående villastaden Täby utanför Stockholm och Upplandsidyllen Enköping, och listan innehåller därför numera bara 53 områden, varav 15 anses ha särskilt stora problem. Mer allmänt förnekade Sveriges poliser mangrant att man använde termen, till exempel här . Många granskade dessutom rimligheten i att tala om no go-zoner, bland annat sajten motargument.se.

Jag vill absolut inte förringa problemen med socialt utanförskap, en fientlig inställning till samhället och kriminalitet. De är verkliga och allvarliga, och på något sätt måste vi lösa dem. Tvärtemot vad som ibland påstås är de dock flitigt omdiskuterade i medier och på internet, så jag vill fokusera på något annat. Eftersom jag är språkvetare i grunden ska jag göra en liten analys av själva ordet no go-zoner.

Jag vet inte hur medveten Gudmundson var när han valde just detta ord, men att det har blivit så populärt bland alarmister som tror att Sverige är på väg mot kollaps, beror i stor utsträckning på de mer eller mindre dolda budskapen i ordet.

Vad är det egentligen man signalerar genom att introducera detta nya ord? Jag ska försöka spalta upp det.

För det första: när man väljer att ta in ett lånord i svenskan, är ofta det underförstådda budskapet att vi har att göra med något nytt som inte har funnits förut. Det här vet alla marknadsförare. När sparkcyklar blev populära för några år sedan försökte man till exempel kalla dem för kickbike trots att det redan fanns ett ord man kunde använda, allt för att få det att framstå som något nytt och coolt som man bara måste pröva. Men är det här något helt nytt? Det verkar faktiskt inte så: långt tidigare har det funnits områden i olika svenska städer, till och med i Kalmar (!),  där folk har avråtts från att gå in. Här är en intressant artikel om detta.

För det andra: att ta in ett lånord från engelskan är ett sätt att säga något utan att säga det rent ut. Gudmundsson och andra som använder ordet, säger inte rent ut att man inte kan gå in i de här områden – det vore en alldeles för uppenbar lögn. Jag har varit i utsatta områden som ligger i Stockholm med omnejd fler gånger än jag kan räkna, och det otäckaste som har hänt är att min dotter började blöda näsblod på Husbybadet (och det var inte för att hon blev misshandlad utan för att hon krockade med sin bror). Men i och med att nästan alla svenskar förstår beståndsdelarna i engelskans no go zone, antyder man ändå att det är farligt att åka dit, och indirekt att de som bor där är farliga.

För det tredje: genom att hämta ett ord från den militära vokabulären förmedlar man ett dolt budskap om situationen. Detta är det allvarligaste och lömskaste med den här termen. No go zone används av den amerikanska militären om rebellkontrollerade områden där man inte kan gå in utan stor fara för livet. Det underförstådda budskapet är att vi skulle befinna oss i en krigssituation, och att situationen är helt bortom polisens kontroll – att man borde sätta in militären i stället. Invandrarfientliga grupper har länge hävdat att vi är på väg mot ett inbördeskrig mellan infödda svenskar och invandrare, eller att det redan pågår – Nordiska Motståndsrörelsen har till exempel ”kampgrupper” som regelbundet genomför militär träning runtom i landet.

Att använda ordet no go-zoner är därför inte bara intellektuellt ohederligt. Det ger indirekt stöd till de mörkermän som drömmer om ett raskrig, och som i tysthet arbetar för att den drömmen ska slå in.

Välkommen till desinformationssamhället!

Den senaste veckan har jag inte orkat blogga. Jag har varit fullt upptagen med att må dåligt över att en hatisk, uppenbart narcissistisk och okunnig lögnare som Trump lyckades lura det amerikanska folket så grundligt (nåja, det var bara 55% som röstade, och de flesta röstade trots allt emot honom). Det är skrämmande att han nu har fått makt både över världens klimat och över USAs kärnvapenarsenal.

Efter Brexit borde jag förstås inte ha blivit så förvånad; det visade med all önskvärd tydlighet att demokratin är ytterst känslig för desinformation. Brexitanhängarna byggde sin seger i folkomröstningen på rena lögner, som att sjukvården plötsligt skulle få mer pengar om man gick ur EU och att man skulle kunna slänga ut invandrare utan problem. Trump vann genom lömska insinuationer mot Clinton – inte ens den uppenbart partiske FBI-chefen säger att hon har ljugit om sina email – och genom en skur av falska uppgifter om bland annat arbetslöshet och kriminalitet.

Dessutom läste jag veckan innan valet en bok som handlar om en desinformationskampanj i vårt eget land, och insåg att jag själv delvis hade gått på de lögner som spreds i den. Jag trodde verkligen att det fanns belägg för att vissa barn blev apatiska på grund av någon form av manipulation, eftersom vissa riksmedier och företrädare för regeringen sa att det var så, men Gellert Tamas visar i reportageboken De apatiska att detta var lögn från början till slut.

de_apatiska

Förtalet mot de apatiska barnen och deras föräldrar var som intensivast för ungefär tolv år sedan. Sedan dess har det blivit ännu lättare att manipulera opinionen med rykten och lögner, som kan spridas så oerhört fort med hjälp av de nya medierna. En skitstorm på Twitter går nästan inte att försvara sig mot. IT gav oss informationssamhället; sociala medier ger oss ett desinformationssamhälle.

Men då som nu ställer även etablerade medier upp och ger näring åt rykten och oro. Svenska Dagbladet lät en nationaldemokrat yttra sig som expert om de apatiska flyktingbarnen, och i dag kommer deras ledarskribent Per Gudmundsson med häpnadsväckande påståenden om ”no go”-zoner i Sverige. Detta tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Dags att skriva in sig i alvarmén

För ganska precis två månader sedan skrev Ola Larsmo en kort men kärnfull artikel på DN Kultur om att vi faktiskt är mitt uppe i ett informationskrig. Sedan dess har det inte gått en dag utan att jag har tänkt på det han sa, och på hur sant det är. De västerländska demokratierna befinner sig under attack både från utlandet, exempelvis från Putins Ryssland, och från de främlingsfientliga krafterna i vårt eget land (som dessutom har visat sig stå nära just Putins protofascistiska regim).

informationskrig

Det som hittills har fått mest uppmärksamhet är hatet som drabbar dem som talar för tolerans, mångkultur och en generös flyktingpolitik. Den trollarmé som Kent Ekeroth uppskattande har kallat för SD:s ”fotsoldater” har varit skoningslös i sina angrepp. Särskilt kvinnor har utsatts för så många hot om mord och våld och en sådan aggressivitet att många av dem har dragit sig undan från offentligheten, helt eller delvis.

Lömskare är dock när SD:s och andra extremistiska partiers fotsoldater sprider rykten och falska påståenden som underminerar hela det offentliga samtalet. I veckan kunde vi till exempel läsa om hur Avpixlat och andra desinformationskällor på Internet spred ut rykten om att åldringar kastas ut från Vintertullens servicehus för att ge plats åt flyktingar, och kryddade det hela med en påhittad halalslakt i den närbelägna parkleken. De flesta vettiga människor inser väl att påståendena är absurda, men det skapar en osäkerhet. Vanliga, hyggliga människor som bara hör de här sakerna i förbigående påverkas, medvetet eller omedvetet, av kraften i angreppen och mängden av lögner. ”Ingen rök utan eld … en del av det kanske är sant …” Och sakta men säkert förskjuts tyngdpunkten i den offentliga debatten.

Trollarmén kan verka vara en brölande hop, men precis som Hitlers Sturmabteilungen har de genomtänkta ledare bakom sig. Det ligger en medveten och långsiktig strategi för desinformation bakom dess agerande. Och vi som vill kämpa emot dem behöver byta strategi och ägna mer energi åt att prata om sakfrågor, i stället för att till exempel visa hur många av SD:s ledande namn som är nazianstrukna.

Jag har själv slösat alldeles för mycket tid med att argumentera med folk med obehagliga åsikter på Twitter – både främlingsfientliga svenskar och Putins betalda troll – och under en tid har jag känt mig lite uppgiven. Men nu vill jag börja kämpa emot här på bloggen – på ett nytt sätt. Det handlar inte om att övertyga trollen om att de har fel (de lyssnar ändå inte) utan att reda ut vad som faktiskt är sant, så att inte vanliga människor går på propagandaknepen. Vi behöver så att säga bygga upp en ”alvarmé” som presenterar information i stället för desinformation, i samma anda som Niklas Orrenius och Viralgranskaren.

Jag ska försöka bidra här på min blogg.

duty_calls