En liten rast på vägen mot Romanen

Nu har jag levererat första utkastet av min nya roman till Damm förlag. Det känns skönt men också lite otäckt, för det är mycket i den som jag inte är nöjd med än. Tvärtom fick jag mot slutet en obehaglig känsla av att det här inte alls är så starkt och lovande som jag har velat tro, att vissa delar är byggda på lös kvicksand. Men känslor är opålitliga, särskilt när man har brist på både distans och ork.

Lite nervös är jag faktiskt. Med något enstaka undantag har jag aldrig släppt in någon i en text så här tidigt (och minst av allt en skicklig redaktör!). Jag har skrivit många tusen ord den senaste månaden och hann bara slipa en aning på dem, och på helheten, innan jag skickade in. Ändå tror jag det var rätt att lämna ifrån mig manuset nu. Jag är trött inte bara på min egen text utan på text i största allmänhet. Det känns knappt ens lockande att läsa böcker, än mindre att skriva, men när min nya redaktör återkommer med synpunkter hoppas jag att det har börjat klia i fingrarna.

Tills dess tänker jag njuta av ledigheten. Förhoppningsvis göra en del av de saker jag inte har hunnit med nu under slutspurten — skriva lite musik, göra något trevligt med min fru, kanske rentav spela lite datorspel. När jag känner hur avstressad jag redan blivit kan jag inte låta bli att undra varför jag envisas med skrivandet, varför jag inte nöjer mig med att bara ha ett krävande jobb. Är det verkligen värt det? Men jag tror att det är precis som för vännen Pernilla Alm, som skrev klokt om det på Debutantbloggen: jag skulle helt enkelt bli olycklig annars.

Annonser

En fantastisk skrivardag, men lite längdångest

Igår var min bästa skrivardag någonsin.

Planen var ursprungligen att vara författare på förmiddagen och IT-konsult på eftermiddagen. Men orden rasslade ur mig så lätt och lade sig tillrätta så förunderligt väl att jag inte ville lämna skrivarstolen. För mig hör de sakerna ofta ihop: det är när jag flödesskriver som jag får de bästa idéerna. Till sist lyckades jag ta ledigt även på eftermiddagen, och vid dagens slut var jag uppe i 4100 hyfsat välvalda ord, vilket bör bli ungefär 13 tryckta romansidor.

Efter jobbet idag har jag skrivit ytterligare tusen. Nu är det bara ett par sidor kvar tills jag har ett färdigt råmanus. Det är roligt, men samtidigt blir jag förskräckt över hur många ord jag har kommit upp i. Jag är nu uppe och vänder på över 110 000 ord och en bra bit över 600 000 tecken. Det är många det. ”Vänder” säger jag eftersom jag redan nu vet saker som jag ska ta bort innan jag vågar kalla manuset ett första utkast och visa det för förlaget. Ändå kommer det då att vara ganska precis 50% längre än slutversionen av ”Berg har inga rötter”, vilket jag inte riktigt hade räknat med.

Hur gick det här till? Jag är ju inte en sådan som skriver långa böcker, väl? Det är inte så jag har sett mig själv, bland annat för att jag själv har lite svårt för långa böcker. Jag har i och för sig skämts lite för den saken, känt mig lite ytlig och otålig. Men livet är trots allt kort, jag har massor av böcker som jag vill skriva och ännu fler som jag vill läsa, bortsett från sådana där små petitesser som jobb, familj, vänner och andra intressen. Man har rätt stora anspråk om man skriver en bok som ”Anna Karenina”; man gör bokstavligen anspråk på en stor del av läsarnas liv.

Fast även böcker som egentligen är för långa kan på något vis ändå vara perfekta. Som just ”Anna Karenina”, eller som Marlene van Niekerks ”Agaat”, som jag läste ut idag (den ska jag blogga mer om någon annan dag).

agaat

Nåja, min nya roman kanske måste vara så här lång, och om inte har jag och min nyutsedda redaktör några månader på oss att korta ner den. Som Henry David Thoreau sa: ”Not that the story need be long, but it will take a long while to make it short.”

Boktips: En storm kom från paradiset

För en tid sedan läste jag Johannes Anyurus omskrivna roman ”En storm kom från paradiset”. Jag blev nyfiken på den dels för att den har fått mycket fin kritik, dels för att en av huvudpersonerna i min kommande roman kommer från Uganda. Anyurus roman handlar om författarens pappa, en avhoppad stridspilot från Uganda, som längtar så mycket efter att få flyga igen att han far tillbaka till Afrika. Boken igenom kallas han för P, kanske en anspelning på Kafkas Josef K. För sent inser P vilket misstag det var att återvända och måste kämpa för att klara sig undan med livhanken. Den dramatiska historien blandas med känsligt beskrivna återblickar på barndomen och tiden på militärakademin. Resultatet är en fängslande roman.

en_storm

Det allra intressantaste med boken är Anyurus språk, som samtidigt ömsom är konstlöst och grovhugget, ömsom väldigt poetiskt. Det skapar en spänning, avspeglar på sätt och vis kontrasten mellan P:s hårda liv och den oerhörda längtan han bär inom sig. Ibland blir författarens bilder aningen krystade, men det är svårt att undvika när man spänner bågen så högt. Helheten är ändå väldigt övertygande. ”En storm kom från paradiset” är väl värd nomineringen till Augustpriset. Men framför allt är den värd att läsa.

Vill du slippa läsa Lila hibiskus?

Från dag ett har två av populäraste sidorna på den här bloggen varit mina recensioner av romanerna ”Lila hibiskus” och ”Boktjuven”.

Först tyckte jag det var glädjande att folk var intresserade av två fina böcker (även om jag gärna sett att folk var ännu mer intresserade av recensioner av ”Berg har inga rötter” …). Särskilt ”Lila hibiskus” är så oerhört bra, snudd på ett mästerverk.

Så småningom blev jag dock misstänksam när jag såg vad folk använde för sökningar:

”boktjuven bokanalys”

”lila hibiskus handling”

”vad handlar lila hibiskus om?”

Dystert nog tror jag att det inte är litteraturintresse vi ser här, utan att gymnasieelever får som hemuppgift att läsa dem och sedan skriva om vad de har läst. Somliga tycker helt enkelt det är bättre att fuska än att bita i det sura äpplet och (pust! stön!) läsa en bok. Så om du är gymnasielärare, kika gärna på recensionerna och se om några formuleringar låter bekanta. Jag lovar att det i så fall inte är jag som har snott dem från dina elever.

Och till er som kommer hit för att ni vill slippa läsa ”Lila hibiskus”, vill jag bara säga:

Era patetiska, snyltande små fuskare! Skäms! Slit er nu från era videospel, era filmer, er träning eller vad ni nu ödslar era hormonmarinerade gymnasieårs fritid på, och läs ”Lila hibiskus”. Det är lite jobbigare än att spela videospel och ger inte lika snabba kickar (jag vet, för jag gillar själv gaming), men det kan ge er så otroligt mycket annat. Dessutom slipper ni känna er som bedragare efteråt. How about that?

lila_hibiskus

Vandring på ordens lavafält

Jag sliter som bäst med min nya roman, ska försöka bli klar med ett första utkast inom en månad. I somras gick jag ner på deltid för att hinna skriva. En tillvaro som jag hade drömt om och som många skrivande människor säkert avundas mig (med rätta!), men just nu känner jag mig lite för ensam. Det kan verka konstigt eftersom jag jobbar större delen av min tid med systemutveckling. Men jag är ensam till hundra procent under den tid som jag skriver. Ingen har läst på flera månader, och jag känner mig isolerad och rätt så osäker på den text som omger mig på alla sidor.

Ni undrar säkert varför jag då inte bjuder in någon läsare — min fru, en skrivarkompis, någon på förlaget? Problemet är att det inte riktigt går i det här skedet. Jag tycker inte texten är riktigt läsbar, möjligen redigerbar, och jag vill inte utsätta någon för att läsa förrän jag känner mig säkrare.

Den senaste veckan har jag fått en bild i huvudet, en sådan som kommer tillbaka gång på gång. Jag går över ett stort fält av stelnad lava, som Frodo och Sam i Mordor eller Jonatan och Skorpan i Karmanjaka. Först tänkte jag att det var för att jag, liksom de, måste plåga mig fram till det mål som jag måste nå, att bilden bara var mitt undermedvetnas sätt att säga: Ge inte upp, kämpa på!

mordor

Men så insåg jag att det fanns ett annat budskap. Min text är som den där lavan. Den har bara delvis stelnat; bitvis är den så färsk att den fortfarande bubblar och glöder, och jag måste ge mig till tåls innan jag kan hantera den. Landskapet är nytt, och det kommer att dröja ännu en tid innan jag vet var marken bär och kan hitta en säker väg mellan slagghögarna. Nu ska jag bara klämma ur mig de sista rännilarna lava, och så låta allting svalna. Sedan kan jag bjuda in andra att vandra med mig där.

Fler listplaceringar för ”Berg har inga rötter”

För några dagar sedan fick jag höra att En bokcirkel för alla hade utsett ”Berg har inga rötter” till en av 2012 års bästa böcker. Nu har boken fått en lika hedrande placering på Kristina Simars bokblogg!

Även den fina bokbloggen Enligt O lyfter än en gång fram min debutroman. Där tog den sig inte in på själva topplistan, däremot bland ”bubblarna” som nästan kom med. Jag får försöka anstränga mig så att den roman jag skriver på nu blir bättre. 🙂