Igår (fredag) hade Metro valt Mina drömmars land till veckans huvudbok. Jättekul!
Så här beskrivs min nya roman:
Med anledning av det gjorde journalisten även en intervju med mig (klicka på bilden om du vill läsa):
Tyvärr hade journalisten tagit miste på en punkt: min debutroman Berg har inga rötter kom faktiskt ut i fjol. I övrigt tycker jag dock att det var en riktigt fin intervju.
Nu finns Mina drömmars land ute i boklådorna!
Redan dagen innan julafton fick Strängnäs bokhandel in den, och nu meddelar mina spioner på Akademibokhandeln Sickla (nej, inte FRA) att den står på hyllorna även där:
Säkert finns den även på många andra ställen som spionerna inte har besökt än. Och naturligtvis även på nätet, till exempel på Bokus, CDON och Adlibris. Som alla andra böcker från Damm förlag (tror jag) finns den dessutom som e-bok. Köp den till exempel på utmärkta e-bokshandeln Bokon.
Igår släpptes äntligen min nya roman Mina drömmars land. Först nu på morgonen har den dock börjat gå att köpa på nätboklådorna, till exempel på Bokus, CDON och Ginza. Snart nog kommer den att finnas i vanliga boklådor också, och vill man ha den som e-bok kan man till exempel köpa den på Bokon.
Det har varit en lång väntan för mig, och nu följer en mindre lång men desto mer nervös väntan på läsarnas dom över det jag har skrivit. Det är pirrigare den här gången än då min debutroman skulle släppas, för då hade jag inga förväntningar på mig. Men så verkar det vara för de flesta författare: den andra boken är ofta den värsta.
Jag kan bara hoppas att folk i allmänhet tycker lika mycket om boken som det lilla fåtal som hittills har läst – och lika mycket som jag själv.
I ett tidigare inlägg här på bloggen ifrågasatte jag bland annat ordet ”hedersmord”, eftersom det riskerar att delvis släta över det ohyggliga som det syftar på.
I en mycket bra krönika i Aftonbladet gör Kerstin Weigl detsamma med det problematiska ordet ”familjetragedi”. Varg Gyllander, som inte bara är deckarförfattare utan också presschef på Polismyndigheten i Stockholm, uppmanar nu alla poliser att sluta använda ordet ”familjetragedi” och liknande formuleringar. Problemet är att man genom att sätta fokus på familjen gör offren till en del av problemet. Ett mord är ett mord, och det är inte en privat familjeangelägenhet.
Apropå ”hedersvåld” föreslog jag i mitt inlägg att vi borde kalla det ”patriarkalt våld”. Det täcker även väldigt många så kallade ”familjetragedier”. Faktum är att det finns väldigt stora likheter mellan blonda svenskars patriarkala våld mot kvinnor och det patriarkala våldet i vissa olyckliga invandrarfamiljer. I båda fallen är det män med låg status som hämnas när de förlorar kontrollen över kvinnor. Och för de kvinnor som blir mördade spelar motivet ingen roll.
I slutändan är ett mord bara ett mord, ingenting annat.
De människor som helst vill kallas ”invandringskritiska” tycker ofta att man kränker yttrandefriheten om man ifrågasätter ordet ”neger”.
I en ordväxling som jag hade på Twitter hette det till exempel: ”Neger betyder egentligen svart, men har vridits till att betyda något negativt”. Det förundrar mig att många tror att det är så enkelt, för det är det inte. Eftersom jag har ett förflutet som doktorand i språkvetenskap ska jag försöka reda ut begreppen.
En vanlig vanföreställning är att svenska ords betydelser kontrolleras av en liten elit. Men det är inte Svenska Akademien eller någon frimurarlik sammanslutning av intellektuella (”PK-media”) som kontrollerar hur ett ord uppfattas. Det bestäms gemensamt av alla oss som talar svenska, och det som avgör vilka känslor ett ord väcker är i vilka sammanhang det används. Det finns ingen som kan ”vrida till” orden och ändra vad de betyder, ens om de skulle vilja.
Många lekmän tror också att ett ords ursprungliga betydelse på något vis är mer ”äkta” än den som den äger i dag, och att språkvetare därför är väldigt intresserade av etymologi – av ords historia. Så är det generellt inte. Man inriktar sig oftast på hur språket används i dag. Det viktiga är inte var orden kommer ifrån, utan hur de faller, och hur de slår. I dag.
Det är inte längre intressant att ordet ”neger” kommer av latinets niger, som betyder ”svart”. Ordet har blivit ett glåpord när det gång på gång har använts som det – av slavdrivare, av nazister, av allehanda svenska rasister. Det är därför ordet sårar och trycker ner svarta människor. Det är därför det är rasistiskt, alldeles oavsett att det tidigare ansågs vara OK att säga det här i Sverige.
Av någon anledning är det här svårt för vissa att förstå. Men om de nu envisas med att använda ordet ”neger”, föreslår jag att vi börjar säga detta till dem:
Det är inget fel med ordet ”pucko”. Det betyder egentligen bara ”chokladmjölk”, men har vridits till att betyda något negativt. Så det är väl OK att jag kallar dig ”pucko”?
Som ni säkert vet säljer CDON inte bara skivor – de är också ganska pigga när det gäller böcker. Till exempel var de, så vitt jag vet, den första internetbokhandeln där man kan förhandsboka Mina drömmars land ! Även på Ginza går det att köpa boken, och sedan få den levererad när den släpps. På Adlibris och Bokus kan man än så länge bara ”bevaka” boken.
Inte nog med det, den nyfikna får även möjlighet att provläsa hela 74 romansidor eftersom smakprov.se har lagt upp ett utdrag ur boken. Jag vill dock varna för att texten i smakprovet är lite svårläst, rent grafiskt alltså. Det blir betydligt behagligare att läsa den på papper – eller som e-bok förstås.
I lördags publicerade Litteraturmagazinet en gästkrönika, skriven av mig, på temat romankaraktärer och deras hemligheter – om man som författare måste veta allt om personerna i romanen.
Den som har läst mina inlägg om skrivande här på min egen blogg och på Debutantbloggen vet att jag ofta vill vara lite motvalls när folk blir alltför tvärsäkra på hur skrivande funkar. Det är jätteviktigt att kunna hantverket, men det finns olika sätt att skriva bra böcker. Inte nog med att alla människor är olika; det gäller även alla romaner och alla romankaraktärer. Då kan det väl inte bara finnas ett sätt att fantisera ihop dem?
Igår fick jag äntligen förhandsexet av min nya roman. Känslan var inte lika otrolig som när jag såg min debutroman för första gången, men visst var det en stor glädje den här gången också. Friden var densamma när jag till sist höll den i mina händer. Som jag har väntat!
En författarkompis undrade om det kanske var som att få barn andra gången – inte lika omvälvande, men fortfarande lika underbart. Jag ville inte riktigt gå med på det. Tyvärr har vi människor en förmåga att vänja oss vid allt. De stora glädjekickarna får man bara av något nytt, utom just när det gäller barn. Inte ens att ge ut en bok kan mäta sig med den lyckan.
Men kanske är det mer likt än jag vill inse, för jag tycker på fullt allvar att den här boken måste vara en av världens vackraste, precis som mina barn. Då pratar jag alltså om utsidan; jag kan bara hoppas att insidan lever upp till det.
Och likt en nybliven pappa tycker jag att jag har rätt att plåga omvärlden med lite fler bilder. Om ni av någon obegriplig anledning inte är intresserade så kan ni sluta läsa nu. Jag kommer ändå inte att märka något.
Ryggen är i en dämpad gul nyans som tydligen kallas höstgul. En fin detalj är att bindningen är färgmatchad med ryggen och flikarna.
Baksidans färger ligger däremot nära framsidans:
Förra året, inför Bokmässan, bad Metro ett fyrtiotal svenska författare att utnämna ”världens bästa bok”. Hedrande nog var jag själv en av dem. Mission impossible, egentligen, för böcker kan ju vara bra på så många olika sätt. Det skulle vara rimligare (men fortfarande ganska orimligt) att utse tjugo böcker utan inbördes ordning.
Jag vred mig som en mask på kroken när jag vägde kandidater mot varandra, började bland annat läsa om Rushdies ”Midnattsbarnen” för att se om den var så fantastisk som jag mindes den (svar: ”inte riktigt”).
Till sist bestämde jag mig för den här:
Att jag valde just den bland alla tänkbara böcker var ett slags ställningstagande. Jag gillar verkligen att Ian McEwan är både litterär och underhållande. Ibland verkar kritiker tycka att det finns ett motsatsförhållande mellan de två sakerna. Ett exempel är just ”Kärlekens raseri”, för trots att det är en bok med så många kvaliteter, och trots att McEwan är en mångfaldigt prisbelönt författare, recenserades den så vitt jag har kunnat se inte i DN, och på min svenska pocketutgåva finns det bara två citat från recensioner, varav ett kallar det ”en seriös thriller av bästa brittiska märke”.
Var det kanske det som var problemet – placerades den i thrillerfacket, och blev därför betraktad som ointressant av kultursidorna?
Kan en bok vara för underhållande?
Kanske ändå, för jag läste McEwans bok väldigt snabbt, och jag skulle inte ha uppfattat allt intressant i den om jag inte hade diskuterat den med min fru efteråt. Utan varje jämförelse i övrigt (det finns trots allt gränser för min hybris) har jag förstått att samma sak har hänt med min debutroman. Vissa läsare har klagat på att de lockades att läsa den för fort, att de i efterhand kände att de hade missat saker. Borde jag kanske sänka tempot i mitt berättande?
Se där ännu en sak att vara nervös över några veckor innan nästa boksläpp, när jag redan skakar av andra-boken-frossa. Men jag vill verkligen både ha kakan och äta den – berätta en spännande historia, men samtidigt uttrycka något mer svårgripbart, utforska något som jag tycker är intressant. Jag hoppas att det inte är för mycket begärt.
