Boktips: Stoner

En månad in på det nya året har jag redan hunnit läsa ganska många romaner. Den första av dem var också den bästa jag har läst på länge, så bra att jag måste ta mig i kragen och blogga om den.

Som så ofta kommer jag sent till festen, för John Williams Stoner var som mest omtalad för några år sedan. Men den här gången är jag kanske ursäktad, eftersom i stort sett hela den litterära världen missade den när den först kom ut, för över ett halvsekel sedan! Kanske är det för att det är så svårt att beskriva den. På ytan verkar den så alldaglig och tråkig, precis som huvudpersonen som gett boken dess namn.

William Stoner föds i en bondefamilj i slutet av 1800-talet, ska studera lantbruk på universitetet i Missouri men förälskar sig i litteraturen och blir i stället universitetslärare. Han gifter sig med en överspänd flicka från bättre familj, men äktenskapet blir olyckligt, och dessutom kommer han i kläm på jobbet. På många sätt liknar han faktiskt Lasse i min egen roman Berg har inga rötter, men han är en starkare person och bär sitt öde stoiskt, eller rentav heroiskt. Nå, det här låter väl inte så upplyftande, eller hur? Men de flesta som har läst boken verkar faktiskt inte bli nedslagna, utan lyckliga.

Jag blir frustrerad när jag ska beskriva Stoner och kan inte förklara varför den är så bra. Så är det med de flesta riktigt mästerliga böcker, men när det gäller Stoner är det nästan omöjligt. Den har en alldeles egen ton, en alldeles egen lyster, och trots att både språket och historien är enkla rymmer de en myriad av nyanser. Nästan trotsigt skriver Williams fram sin huvudperson ur den grå anonymiteten. Utåt sett är han misslyckad, men där innanför finns så mycket att upptäcka; det är som Gunnar Ekelöf skriver i sin kanske mest kända dikt: ”En värld är varje människa …”. Sällan har någon skildrat det så väl så som John Williams.

Det är märkligt att Stoner sent omsider blev en sådan världssuccé. Men nog är det skönt att världen ibland kan vara rättvis.

Annonser

3 comments on “Boktips: Stoner

  1. Björn Carheden skriver:

    För någon månad sedan levde jag med i Stoner. Kanske var det mina egna tankar kring mitt livsbokslut, som 72-åring börjar det bli dags, som gjorde att jag så starkt levde mig in i boken. Det var faktiskt så jag även kände, när jag läste Berg har inga rötter.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Det gläder mig att Berg har inga rötter kan nämnas i samma sammanhang som Stoner. Fast det var förstås jag som gjorde det först.

      • Björn Carheden skriver:

        Som du minns var jag glad över att du skrivit den bok jag hade önskat kunna skriva. Jag hade då du kom med din bok funderingar kring hur mitt liv hade blivit och kände att det var dags för ett slags livsbokslut. Stoner är också ett ”livsbokslut” och det finns fler, jag skickade ju en bok till dig där det också var en gammal man som satt och funderade på hur livet blivit. Det fina med Stoner är att trots ett till synes misslyckat liv så blir det inte tragiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s