Ett löv i en slingrande bäck – två dagar på Bokmässan

När jag kom hem från min förra – och första – bokmässa, kände jag mig ärligt talat ganska knäckt. Jag beskrev det på Debutantbloggen som att jag kände mig som ett halvt söndertrasat löv som just sluppit ut ur en tornado.

Den här gången hade jag inte ens något officiellt program, eftersom Mina drömmars land inte kommer ut förrän i januari. Sofia Hallberg och jag bestämde oss för att ändå åka ner. Samtidigt bestämde jag mig också för att ha en helt annan attityd i år: jag skulle inte ha några som helst förväntningar för egen del. Därför hade jag också riktigt kul.

Jag hängde en del i Forma Books monter (det är alltså koncernen som Damm förlag ingår i) och snackade med författarkollegor och alla andra jag kände på förlaget. Inne i den s.k. loungen fick jag även en pratstund med Ernst Kirschteiger, som var precis lika charmig i verkligheten som på teve. Särskilt charmerande tyckte Sofia och jag att han var när han bad att få med sig våra böcker! För sent kom jag på att Ernst faktiskt är med i Berg har inga rötter, och att jag kanske borde ha förvarnat honom om det. Ernst … om du läser detta … jag hoppas du inte tar illa upp … Den bisarraste kändisincidenten var annars när Ulf Elfving råkade sticka gaffeln i min arm på Formas middag. Mina kompisar spånade tänkbara kvällstidningsrubriker en lång stund.

Mer star struck blev jag trots allt vid DN:s scen på övervåningen. På fredagen kom Kerstin Ekman dit, och på lördagen Sofi Oksanen – två av mina allra största idoler!

Båda hade de en del intressant att säga, och det var också kul att jämföra deras attityder. När DN:s intervjuare sa att Ekman enligt hans uppfattning var Sveriges bästa naturskildrare (vilket jag håller med om), såg hon bara förgrymmad ut och svarade: ”Nej, nu får du lugna ner dig lite!” När en annan intervjuare sa till Oksanen att han tyckte att hon var den perfekta författaren och undrade om det fanns någonting som hon inte skulle kunna skriva, verkade hon inte tycka att det fanns det, men sa till sist att hon inte var intresserad av att skriva filmmanus. Lite osvenskt, skulle man väl säga om hon var svensk; jag undrar om det även är ofinskt?

       Sofi Oksanen. Suddigt, men jag lovar, det är hon!

Ändå är det inte främst det, eller Elfvings gaffelattack, som jag främst kommer att minnas från den här mässan, utan tre helt andra saker.

Det första är mötena med vänner och kollegor, som en med mässmått mätt ganska lång fika med Peter och Sofia Bergting, och det trevliga minglet med årets debutantbloggare.

Debutantbloggsminglet. Foto: Annika Estassy

Det andra är Nina Larsdotter Lööw och Litet förlag, som nyligen rivstartat sin verksamhet med fyra intressanta titlar. Jag har börjat läsa hennes egen bok, spänningsromanen ”Annan påföljd”, som jag tycker är klart läsvärd. Beundransvärt modigt att som hon säga upp sig från jobbet och starta ett förlag, i en tid när alla bara pratar om en bransch i kris.

Nina Larsdotter Lööw och Josefine Lindén i Litet förlags monter

Det tredje är Johan Egerkrans och hur lycklig han var över att hans fina och roliga bok ”Nordiska väsen” har blivit en sådan (välförtjänt!) succé. Det värmde ända in i själen, och jag kan inte tänka på det utan att le.

Även jag var lycklig när jag åkte hem på lördagskvällen. Den här gången kände jag mig inte som ett löv i en tornado, utan som ett löv som lugnt guppade i en slingrande bäck. Det var mycket, mycket trevligare.

Vill du träffa mig på Bokmässan?

I dag bär det av till Bokmässan i Göteborg!

Jag har inga officiella programpunkter i år, vet inte om någon bryr sig om att jag åker dit direkt. Folk springer nog inte benen av sig för en författare med blott en, ganska okänd roman i bagaget. Men det ska bli roligt ändå.

Lite innan lunch elva bör Sofia och jag vara framme, och vi kommer nog att börja med att titta förbi Formas monter och säga hej till alla vi känner från förlaget. Klockan 15 räknar jag med att vara i kaféet vid K-salarna, då Debutantbloggen har sin träff där, så kom gärna dit och säg hej.

Vill du träffa mig någon annanstans så kontakta mig bara. Du kan till exempel skriva en kommentar på detta inlägg, tweeta eller skicka direktmeddelande till mitt Twitter-konto @spindelmanne, eller skicka ett Facebook-meddelande.

Hoppas vi ses i vimlet!

Tre riktigt bra kriminalromaner

För någon vecka sedan muttrade jag lite surt om termen ”spänningsromaner”. Lite avundsjuka ligger det säkert i det – trots allt verkar det vara lättare att nå många läsare om man skriver deckare och dylikt. Men jag tycker verkligen att så många deckare som jag försöker läsa är riktigt dåliga, med krystade historier, platta karaktärer och torftigt och enformigt språk. Det retar mig att författarna kommer undan med det.

Det låter väl snobbigt och är det säkert också, men jag har en räddningsplanka: jag föredrar nämligen genrer som har ännu lägre status än deckare, nämligen fantasy och skräck.

Samtidigt så tycker jag att det här med genre är lite fånigt. En bra bok är en bra bok (och en dålig är en dålig) oavsett vilken genre som den sprattlande trycks ner i. För att nödtorfigt spackla över snobbtatueringen i min panna tänker jag härmed tipsa om tre kriminalromaner som jag verkligen har uppskattat.

Först ut är ”Mike Larssons rymliga hjärta”, min förlagskollega Olle Lönnaeus andra roman. Kategorin som den brukar placeras i kallas country noir – det är inte någon mordhistoria i första hand, utan en skildring av småkriminella ute på den skånska landsbygden. Huvudpersonen Mike har precis sluppit ut ur fängelset och bestämmer sig nu för att åka hem till Tomelilla och bli en bra farsa till sin tonårige son Robin, som nu bor hos fosterfamilj. Hans historia tvinnas snyggt ihop med flera andra människors. Det är välskrivet, spännande och ofta riktigt dråpligt. Och huvudpersonen Mike blev jag som många andra väldigt förtjust i – en hetlevrad och ganska korkad strulputte, men med ett gott hjärta.

I somras läste jag även Belinda Bauers ”Mörk jord”. Riktigt bra den med, och en raffinerad historia. Tolvårige Steven lever i en arbetarfamilj som aldrig har hämtat sig efter att hans morbror Billy försvann – han antas ha fallit offer för en seriemördare. Nu vill han försöka få klarhet i var morbrodern ligger begraven och börjar därför brevväxla med mördaren, som sitter i fängelse. Här ligger tonvikten mer på krypande spänning, men det som gjorde starkast intryck på mig var ändå skildringen av hur fattigdom (både materiell och känslomässig) förminskar människor.

Sist men sannerligen inte minst var jag tvungen att läsa Gillian Flynns ”Dark places” (finns även i svensk översättning, men jag vet inte om den är bra), så mycket som jag hade hört om den. Den levde faktiskt upp till mina högt ställda förväntningar. Historien påminner på mer än ett sätt om den i ”Mörk jord”, men är ännu mer extrem: här är huvudpersonen en mycket trasig kvinna, som aldrig har hämtat sig efter att hennes mamma och syster blev mördade. Hon vittnade mot sin storebror och är fast övertygad om att det var han som var skyldig. Men så får hon kontakt med en förening som utreder gamla brottsfall och börjar vackla i sin övertygelse. Historien rullas upp mycket snyggt, med växlingar mellan dåtid och nutid och flera olika perspektiv, och Flynn håller läsaren på halster ända in i det sista. Dessutom med ett kraftfullt språk och en gestaltning av fattiga jordbrukares liv som verkligen kryper under huden. Helt klart en av de bästa krim-böcker jag har läst.

Som sagt, tre riktigt bra böcker. Läs allihop!

Spänningsroman? Det borde heta ”våldsroman”

Utgivningen av ”Mina drömmars land” rycker närmare, och därmed har frågan om genre aktualiserats igen. Jag skriver nämligen ”bara” romaner, och det är ett problem. Mina böcker skulle lättare hitta läsare om det gick att sätta en etikett på dem, som skräck, romance eller fantasy.

Ganska ofta frågar folk om jag skriver spänningsromaner. Det är lite som frågan ”Har du slutat slå din fru?”: vad jag än svarar så blir det fel.

Jag älskar att berätta en historia och försöker göra mina böcker spännande, och många läsare verkar tycka att jag har lyckats, men det som karakteriserar en så kallad spänningsroman är faktiskt inte att den är spännande, utan att den innehåller våld och ond, bråd död.

Det som retar mig med termen ”spänningsroman” är att den liksom ger sådana böcker monopol på spänning. Den tvingar mig nästan att säga: ”Nej du, jag skriver ospännande romaner!”

Så varför kallar vi det egentligen ”spänningsroman”? Jag tycker att det borde heta ”våldsroman”.

Ja, vi ska till Bokmässan!

I år verkade det inte som om jag och vännen Sofia Hallberg skulle komma iväg till Bokmässan. Ingen av oss hade någon ny bok att visa upp – min ”Mina drömmars land” ska visserligen komma i januari, men det räckte inte för att förlaget skulle ordna något arrangemang på årets mässa. Därför hade de inte heller fixat något boende, och när jag fick höra det gav jag upp tanken. Att hitta ett vettigt boende i Göteborg bara en månad innan mässan verkar ungefär lika lätt som att hitta en eftertänksam humanist i SD.

Nåja, tänkte jag, vad är en bokmässa när allt kommer omkring …

Men så kläckte Sofia den briljanta idén att vi kan sova över hos hennes föräldrar i Kungsbacka. Jag pressade chefen på mitt nya jobb att ge mig ledigt medan han var i ett möte, kastade mig ut på internet och bokade tågbiljetter, och vips var vi på väg till Mässan ändå!

 

Sofia och jag kommer till mässan fredag lunch och åker hem på lördag kväll. Jag tycker det ska bli riktigt roligt att bara gå runt och se vad som händer, utan några måsten. Ses vi kanske där?