Varning! Innehåller ironi!

För en tid sedan tog jag ett par, sju öl med min vän Steven, som numera är litteraturprofessor. Inte oväntat blev det en hel del prat om skrivande. Bland annat kom vi in på ämnet ironi.

En sak som frustrerade mig när Mina drömmars land kom ut, var att alla recensenter tycktes missa att det gick att läsa boken, och särskilt slutet, på mer än ett sätt. Jag ville att man skulle kunna läsa den ”bara” som en spännande historia, men att man efter läsningen skulle bli osäker på vad det var som hände. Det finns en självutnämnd hjälte, men gör han verkligen rätt? Vilka motiv är egentligen de viktigaste? Och framför allt: vad vet vi om hur det ligger till?

För mig har boken ett öppet slut, där det inte är självklart vad som håller på att hända när boken slutar, men det här har gått väldigt många förbi. Och till min förvåning hade recensenterna svårare att se det än andra läsare.

”Nästa gång ska jag banne mig klistra en etikett på boken, typ som hiphoppare gör med sina skivor”, muttrade jag till S. ”‘Varning! Innehåller ironi!'”

Steven smålog.

”Fast då skulle det ju inte vara ironi längre”, sa han.

parentaladvisory

Att recensenter missade ironin är kanske inte så konstigt egentligen. Numera har de ju så kort tid på sig när de recenserar en bok. De måste snabbt kategorisera den, och om den då känns som ett slags underhållningsroman så slutar de nog oftast att leta efter budskap och extra bottnar under den första.

Vill man vara ironisk måste man kanske tydligt signalera det, som Mohsin Hamid gör i den lilla romanen Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Den är skriven i du-form och formulerad som en självhjälpsbok, och ingen kan missa att det finns ett dolt budskap under textens ytskikt. Möjligen borde jag ha gjort något liknande.

snuskigt_rik

För trots att det svider att erkänna det så är det inte recensenterna det är fel på – de allra flesta läsare tolkade trots allt min roman på samma sätt. Jag var helt enkelt för otydlig, och jag borde ha förstått det. Ironi är svårt nog när man pratar; när man skriver är det djävulskt svårt.

Jag hoppas att läsarna ska ha lättare att se ironin och dubbeltydigheterna i den roman som jag blev klar med i somras. Något har jag förhoppningsvis lärt mig av mina erfarenheter.

Svedjenäva

För en tid sedan frågade mamma om det hade blivit något fel på den här bloggen eftersom hon inte längre fick några mail om nya inlägg. Förklaringen var dock väldigt enkel: jag har inte skrivit några nya inlägg. Jag har allvarligt funderat på om jag ska fortsätta skriva böcker, och så länge jag funderade hade jag inte lust att blogga.

Några månader efter att Mina drömmars land hade släppts slog tungsinnet till med full kraft. Boken blev på det stora hela bra mottagen, men de griniga recensioner som kom gjorde mig ändå ledsen. Visserligen verkade de recensenterna helt ha missat väldigt centrala element i min bok, till exempel vad som egentligen händer i bokens slut. Men om de kunde missa det, då var det väl jag som hade misslyckats som författare? Vissa formuleringar sved också – en skrev att mitt språk var ”lite platt”, en annan att jag visserligen har ”språket i min hand” men att boken aldrig ”når någon riktig botten”.

En författarkompis som har gett ut ett femtiotal böcker säger att hon har en teflonhjärna – hon glömmer genast allt negativt men lägger alla fina ord på minnet. Tyvärr är det tvärtom för mig, och mitt självförtroende sjönk därför som ett blylod.

Värre ändå var att jag började må dåligt av hela bokbranschen och vad den gör med människor: att de förväntas stå och ropa ut hur bra de själva och deras böcker är bara för att ha en chans att komma någonvart. Och jag säger absolut inte att jag är bättre än någon annan. Min nya bok blev under en tid centrum för min existens; jag blev missunnsam och avundsjuk och fick svårt att glädjas åt andra författares framgångar, och det hela började kännas mer och mer osunt. Varför skulle det vara så viktigt att just jag ger ut böcker när det finns så många tusen andra? Kanske borde jag bara ägna mig åt något annat.

Det är kanske för mycket att kalla det för en livskris, men det var definitivt en skrivkris. Allt blev till aska; jag kände bara olust och en molande sorg. Det kändes mer och mer lockande att helt sluta skriva.

Men någon gång i slutet på sommaren vände det trots allt. Jag tittade lite mer på mitt nya manus, som nyligen hade känts så tröstlöst dåligt, och hittade ett och annat i det som verkade lovande. Fler och fler läsare hörde av sig och berättade hur mycket de tyckte om min bok (allra gladast blev jag när min älskade svensklärare från högstadiet hyllade den). Jag upptäckte en trevlig recension som jag hade missat och lade upp den på recensionssidan för Mina drömmars land. Men det viktigaste var något helt annat: helt plötsligt insåg jag att min deppighet delvis berodde på att jag hade slutat skriva. Att jag faktiskt behöver skriva för att må bra.

Det finns en blomma som heter svedjenäva, som har en rätt så ovanlig ekologisk nisch. Fröna slumrar i jorden tills det blir skogsbrand, men då spricker de av hettan och börjar gro, och blomman växer upp och passar på att bre ut sig när allt annat är förbränt. Jag känner mig lite som en svedjenäva just nu. Sakta men säkert kämpar jag mig upp genom asklagret, och jag hoppas att det jag skriver snart ska slå ut i blom. Tids nog blir det kanske en bok av det också.

Svedjenäva

 

FiB/Kulturfront recenserar Mina drömmars land

Igår kom ännu en fin recension av min nya roman, i tidskriften FiB/Kulturfront. Jag blev mycket glad över recensentens entusiasm, men nästan lika glad över hans tolkning av boken. Det tema han lyfter fram är viktigt för mig, men jag tror att det här är den första recension som uppmärksammar det.

Jag har börjat inse att jag troligen är överkänslig för s.k. spoilers, för jag tycker nästan alltid att recensenter berättar för mycket om handlingen – så också denna gång. Ingen skugga faller alltså över recensenten, men eftersom det här är min blogg, och eftersom det kan finnas läsare som i likhet med mig inte vill veta vad som händer i boken innan de har läst den, visar jag här nedan bara början och slutet av recensionen.

Om du vill läsa hela recensionen, finner du den på recensionssidan för Mina drömmars land.

fib_1

fib_2

Två bloggrecensioner av Mina drömmars land

Den senaste veckan har jag, trots min aversion mot att googla mig själv, fått nys om två nya bloggrecensioner. Först den på Bokmalen, som är mycket entusiastisk över boken och bland annat kallar den ”en stark berättelse” och fortsätter: ”Finstämt berättat med ett vackert språk utan stora åthävor. Så insiktsfullt och innehållsrikt.” Den som vill kan läsa hela recensionen här.

I Bokmalen-recensionen tipsade man även om en annan recension, som kommit upp några dagar tidigare på Lottens bokblogg. Den recensenten hade en del invändningar mot min bok men på det stora hela var även det en positiv recension.

Nu har jag lagt upp länkar till båda recensionerna på recensionssidan för Mina drömmars land.

EDIT: Senare på dagen fick jag dessutom veta att Tidningen Land tipsar om Mina drömmars land i veckans nummer. Roligt!

land

Recensionssida för Mina drömmars land

Jag älskar att skriva skönlitteratur, har alltid gjort det, men ibland undrar jag trots det om jag ska fortsätta att vara författare.

På flera sätt är jag ändå så illa lämpad för det här yrket. Jag är otålig och rastlös och blir ofta galen på hur långsam bokbranschen är; jag tycker om att ha sällskap och kan bli enormt lappsjuk när jag sitter och skriver, särskilt då det går lite trögt; jag gillar inte alls att marknadsföra mig själv och mina böcker (något jag tog upp i det här inlägget). Och sist men inte minst är jag väldigt känslig. Det är en tillgång när man skriver skönlitteratur – det gör det lättare att leva sig in i romanfigurerna – men blir en belastning när det man har skrivit ska bedömas.

För ett par veckor sedan erkände jag i ett gästinlägg på bokcirklar.se att jag inte en enda gång hade googlat ”mina drömmars land recension”. Nå, efter det tog jag mig i alla fall i kragen och sökte lite på nätet, och jag hittade faktiskt några fler fina recensioner. Därför har jag nu gjort i ordning en recensionssida för Mina drömmars land.

Om ni känner till några recensioner som jag inte har med på sidan så får ni gärna tipsa mig om dem. I alla fall om recensionerna är fina.

Ses vi i kväll på Alviks bibliotek?

Klockan 19 i kväll, alltså måndagen den 10 mars, gästar jag ”mitt” bibliotek i Alvik. Jag kommer att prata om mitt skrivande och mina böcker i allmänhet, och Mina drömmars land i synnerhet – inte bara om vad boken handlar om utan också vilka problem jag har brottats med när jag skrev den, och hur jag har försökt lösa dem.

Kanske vill du komma dit och träffa mig?

Så här skriver Alviks bibliotek om evenemanget.

Livet i den långa svansen

Det är med böcker som med så mycket annat – förutsättningarna har ändrats dramatiskt på senare år. Den vanliga fysiska bokhandeln är under hård press från de billigare alternativen på nätet. Tyvärr svarar många av boklådorna genom en hård gallring av böcker, en exponering bara av det som man ”vet” kommer att sälja. Författarinnan Anne Liljeroth skrev ett bra blogginlägg om det här för ett par veckor sedan. Där nämner hon dock ett bra motexempel: kedjan Foyles i Storbritannien. Jag tror att det är sådana som de som kommer att klara sig – passionerade bokhandlare som gör bokhandeln till en mötesplats.

Bokhandelns kris förstärker betoningen på nya böcker, och jag har hört att en bok numera anses vara död i den fysiska bokhandeln tre månader efter att den är släppt. Om det stämmer har Mina drömmars land i skrivande stund bara en månad på sig innan den skickas ut i skuggorna.

Samtidigt ger internet förstås nya möjligheter. Mycket av det som skrivs om en bok finns ju kvar på nätet, liksom möjligheten att köpa den. När e-boken slår på allvar i Sverige (jag är säker på att det händer förr eller senare) kommer skillnaden mellan en ny bok och en gammal att bli ännu mindre, för e-böcker finns alltid i lager och levereras omedelbart. Ekonomer kallar detta för ”den långa svansen” (the long tail) och menar att det ger nya möjligheter för svårsålda varor. Böcker kan alltså klara sig bra genom att sälja mindre men under längre tid. Det brukar illustreras med bilder som den här:

long_tail

Mina drömmars land är fortfarande till vänster i diagrammet ovan, och det är i nuläget osäkert hur hög ”rumpan” blir. Antalet recensioner är fortfarande så litet att jag inte ens har lagt upp en recensionssida för den än. Det gör mig sorgsen och frustrerad, för de läsare som jag har pratat med har varit så entusiastiska att jag gärna vill att fler ska få nys om min roman.

Men om inte återstår ändå ”svansen”, och även i den kan det hända mycket. Att döma av besöken på min blogg är det nästan fler som letar efter recensioner av Berg av inga rötter än recensioner av min nya roman. Och häromveckan kom det en ny, helt fantastisk recension av min debutroman – kanske den allra finaste av alla fina recensioner som den har fått – skriven av författarinnan Anna Dunér. Den gjorde mig alldeles tårögd av lycka; det är inte var dag man omnämns i samma andetag som Selma Lagerlöf, Torgny Lindgren och Tove Jansson. Nu har jag lagt in den på recensionssidan för Berg har inga rötter.

duner

I veckan är det nog ändå dags att göra en recensionssida för Mina drömmars land. Några fina recensioner har jag trots allt att skryta med, och jag hoppas att den växer sig längre eftersom.