Maria Sundberg, formgivargeni

Ett av de gladaste blogginlägg jag har läst var det som Josefine Lindén lade upp häromveckan, där hon jublade över att formgivargeniet Maria Sundberg ska göra omslaget till hennes debutroman.

Jag förstår henne. En av de största fördelarna med att ligga på Damm förlag är att man brukar få ett omslag signerat Maria Sundberg. Numera är hon frilansare och kan göra omslag oavsett vilket förlag man ligger på. Ni som följer min blogg för att ni är författare, eller vill bli det, kan och bör betrakta det som ett tips.

Jag är så lycklig över de tre omslag Maria har gjort till mig. De två omslagen till ”Berg har inga rötter” har helt olika känsla, men båda är lika snygga och lyfter fram olika sidor av min bok på ett suveränt sätt – det finstämda och poetiska respektive det nerviga och spännande. Redan för flera månader sedan gjorde hon även ett fantastiskt omslag till ”Mina drömmars land”. Det är än så länge lite hemligt, men jag längtar verkligen efter att få visa upp det här på bloggen.

inbundet pocket

Tyvärr är Maria inte lika bra på att marknadsföra sig själv som på att producera omslag, trailers med mera. Lite visar hon upp på sitt företag Art by Sundbergs Facebooksida, men där nämner hon till exempel inte ens att hon vann pris för bästa boktrailer på förra årets bokmässa i Göteborg. Hon har gjort flera trailers, bland annat trailern för ”Berg har inga rötter”.

En av de mest imponerande sakerna med Maria Sundbergs produktion är vilken bredd hon har. Detta blir tydligt när man tittar på alla hennes omslag på Adlibris. Det spelar ingen roll om det rör sig om deckare, romance, barnböcker eller litterära romaner – hon lyckas alltid producera något som fungerar för just den genren och just den boken.

Om ni inte orkar gå in på länken, får ni ett axplock av mina favoriter nedan:

lonnaeushallbergblandverkkyssen

Annonser

”Berg har inga rötter” ska bli talbok

Nu i veckan fick jag brev från Myndigheten för Tillgängliga Medier (MTM), med glädjande nyheter: min debutroman ”Berg har inga rötter” ska bli talbok.

Talbok är inte samma sak som ljudbok. Det är inte en skådespelares mer eller mindre dramatiserade tolkning av boken, utan en ren uppläsning som ska göra boken tillgänglig för människor som av någon anledningen (oftast en synskada) inte kan läsa en pappers- eller e-bok. Någon har sagt mig att man dessutom ska kunna kontrollera tempot i uppläsningen, men när jag nu googlar hittar jag ingen information om den saken. Det skulle ju vara jättebra förstås, förutsatt att inte boken läses upp med smurfröst om man höjer tempot.

Långt ifrån alla böcker blir talböcker. Enligt brevet från MTM beror det antingen på att många har bett om att få boken inläst, eller på en kvalitetsbedömning. Jag vet inte vilket det är i det här fallet, men oavsett vilket är det förstås väldigt roligt att min bok har blivit utvald. Jag vet minst en blind person som är väldigt sugen på att få läsa den.

Upp till kamp för småorden!

Titt som tätt läser jag rekommendationer om att rensa bort så kallade småord ur litterär text, i synnerhet ”ju”, ”väl”, ”nog” och ”lite”. Språkpoliser är rent allmänt ett otyg, men när de ger sig på de här orden blir jag alldeles ovanligt arg och får lust att ställa mig på barrikaderna med en blodröd fana, eller kanske ännu hellre beså deras välansade park med hattifnattfrö, som Snusmumriken gjorde i ”Farlig midsommar”.

farlig_midsommar

Det är nämligen så att de här orden är en tillgång och inte en belastning. Visserligen används de  för ofta – inte minst av mig – men det beror till stor del på att de är så fantastiskt användbara. Och blir det lite för många så är det inte värre än att man får sovra bland orden i redigeringen. Kära småord, det är på tiden att ni får den uppskattning ni förtjänar. Mottag därför en språknördig författares hyllning.

Kära ”ju”! Du uttrycker ofta en osäkerhet, nästan en vädjan; du sträcker dig ut mot en tänkt åhörare och vill ha medhåll. Just denna osäkerhet, detta kontaktsökande är en viktig del att vara människa. Ibland kan du även enkelt förmedla en förebråelse, som i meningen: ”Men jag sa ju att du skulle skriva!”. Därför är du ovärderlig både i dialog och i beskrivande text, om man väljer att lägga sig nära karaktärerna eller skriva i jag-form.

Min gamle vän ”nog”! Du ger oss ett ekonomiskt sätt att nyansera modaliteten i ett yttrande, närmare bestämt säkerheten på ett yttrandes sanningshalt. Du är en vacker liten stavelse som lätt smälter in i en rytmisk text, till skillnad från de horribla anglicismerna ”jag förmodar att” och ”jag antar att” och (hu!) ”jag gissar att”. Ditt anspråkslösa yttre har nog (!) bidragit till att översättare, och tyvärr även författare, glömmer att du finns. Men vi är många som förstår att uppskatta dig.

”Väl”! Du fyller samma funktion som tag questions som ”isn’t it?” gör på engelska, men du gör det betydligt mer omärkligt. Tänk bara på hur illa det skorrar när tag questions översätts med ”är det inte?” etc. Du bollar över till lyssnaren, som ska bekräfta att det du säger är sant. Däri liknar du dina kusiner ”ju” och ”nog”, men nyansskillnaden är tydlig för alla som behärskar svenska språket. Och liksom dem ska du användas sparsamt och i rätt sammanhang, men du är ändå omistlig.

Och till sist du, ”lite”! Att någon kan vilja tvätta bort dig ur språket övergår mitt förstånd. Vad kommer de att ge sig på härnäst? ”Mer”? Eller ”och”? Vårt språk skulle bli väldigt mycket fattigare utan dig och de nyanser du kan förmedla. Ibland sticker du upp din diplomatiska nuna lite för många gånger i en text, men vi vill inte leva i en språkpolisstat, som sätter dig bakom lås och bom.