Lite nytt på recensionssidan

Här hemma håller vi på att dela av döttrarnas rum. Det inspirerade mig till en liknande övning på recensionssidan för ”Berg har inga rötter”. Listan med recensioner började nämligen bli ohanterligt lång, så nu ligger tidningsrecensioner (ganska få) för sig och bloggrecensioner (väldigt många) under en annan.

Jag passade också på att lägga in tre nya bloggrecensioner överst i den listan. Två av dem (I min bokhylla och Enligt O) var jättefina, den tredje (Bokbiten) inte dålig men ovanligt fesljummen. Jag har blivit lite bortskämd med fina recensioner märker jag. Även denna fick dock vara med i listan eftersom jag är en så sagolikt storsint och ödmjuk person. Rätt ska vara rätt, liksom.

Mina fina författarkompisar

Jag var tolv år när jag kom på att jag ville bli författare. Att det tog trettio år berodde nog bland annat på att jag också i olika omgångar ville bli konsertpianist, filmregissör, popmusiker, politiker, journalist, lärare och lingvist innan jag blev systemutvecklare. Men en annan viktig anledning till dröjsmålet var en farhåga jag hade: Skulle det inte bli för ensamt att vara författare? Jag är en väldigt social person, och min medfödda rastlöshet förvärras alltid när jag går utan sällskap.

Nu vet jag att min rädsla var överdriven. Jag jobbar i och för sig 70% av min tid med IT, men när jag skriver klarar jag att vara ensam hela dagen, dels tack vare min familj, men också tack vare alla mina fina författarkompisar. De författare jag lärt känna är inte bara trevliga; många av dem är också nästan löjligt sociala. Facebook är vårt fikarum, men rätt ofta blir det en after work också … Jag hade nog trott att man skulle stöta på en hel del vässade armbågar och missunnsamhet i en så här tuff bransch, men tvärtom finns det en väldigt fin gemenskap författare emellan.

För en tid sedan skrev en av kompisarna, Simona Ahrnstedt, något klokt i det här inlägget (förresten har jag glömt att tacka för inlägget, men det gör jag nu: tack, Simona!):

”Att bli författare medför många trevliga saker.
Till exempel får man jättemycket böcker gratis.
Eftersom de dock ofta är skrivna av folk man känner har det även medfört en annan konsekvens för mig. Jag recenserar inte böcker på bloggen.
Det blir för absurt för mig. Som att recensera en väns barn.”

Jag har tänkt likadant. Jag har fått en arbetsskada av att skriva själv: När jag läser andras texter betraktar jag dem alltid lika kritiskt som mina egna och funderar på hur man skulle göra dem bättre. Alltid hittar jag något att anmärka på, även när de är skrivna av erkänt duktiga succéförfattare som Jonathan Franzen eller Knausgård. Det gäller också mina nya vänners böcker, men inte har jag någon lust att hacka på dem. För det roliga är att jag har uppskattat alla de författarkompis-böcker som jag har hunnit läsa. Jag hade tänkt skriva om böckerna i det här inlägget, men då skulle det spränga alla gränser för hur långt ett blogginlägg bör vara. Jag får helt enkelt skriva ett till inlägg snart.

Så nu vill jag bara säga tack. Tack alla fina författarkompisar för att ni finns, för att ni alltid är så uppmuntrande och generösa och gör livet så mycket roligare! Ni gör att jag vågar satsa på det här yrket trots min sällskapssjuka och trots ensamheten i skrivarstolen.

Boktips: Good Omens

Idén är så lysande att jag blir lite avundsjuk — varför kom inte jag på den först!? Huvudpersonerna i ”Good Omens” är en ängel och en demon som har känt varandra i evigheter. Bokstavligen — ända från början faktiskt. Demonen Crowley var ormen som frestade Adam och Eva att äta från Kunskapens träd, och det var ängeln Azirafael som blev satt vid Edens östra port med ett flammande svärd sedan de stackars människorna drivits ut ur lustgården. Fast Azirafael gav faktiskt bort svärdet till dem för att de skulle ha något att värma sig med. Det var ju så kallt ute!

Ända sedan dess har de varit en slags kollegor. Visst, noga räknat har de varit motståndare i kampen om människornas själar, men de har vant sig vid varandra och kommer bra överens. Både har dessutom en smygande känsla av att deras chefer har tappat greppet, att de inte riktigt har koll på hur det funkar i den moderna världen.

Så en dag kommer Crowleys chefer och säger att det är dags för den stora uppgörelsen — Apokalypsen! De har med sig Antikrist, som fortfarande är ett litet gossebarn, och instruerar Crowley att plantera honom i en amerikansk diplomatfamilj (jämför filmen ”Omen”). Men Crowley och Azirafael blir bara förfärade. De gillar ju den här världen och människorna i den, trots deras ofullkomlighet, och de bestämmer sig för att försöka förhindra det hela. Men lätt blir det inte. Inte nog med att Apokalypsens ryttare snart blandar sig i leken (givetvis kör de motorcykel och har Hells Angels-jackor); dessutom är Crowley, Azirafael och andra underhuggare på båda sidor inte heller fullkomliga.

Hur det går tänker jag inte avslöja, men det är många turer och jag skrattade på nästan varje sida. Boken är rappt och påhittigt skriven av författarduon Terry Pratchett och Neil Gaiman. Humorn påminner om ”Liftarens guide till galaxen”, men här finns dessutom en värme och en slags humanism som den senare boken saknar: det känns att författarna, precis som huvudpersonerna, tycker väldigt mycket om folk. Därför tror jag att Gud, om han finns, inte har något emot den här boken. Ett och annat hädiskt skämt tror jag både han och kristna läsare kan stå ut med.

Nu är jag väldigt sugen på att läsa Gaimans bok ”Amerikanska gudar”, som Lotta Olsson rekommenderade tillsammans med min roman. Också den leker med gamla religiösa föreställningar, och Gaiman har visat hur bra han kan göra det. Jag tror han klarar det även utan Pratchett vid sin sida.

Ett varningens ord om pumpflaskor

Jag vill härmed berätta om vådan av att blanda ihop pumpflaskorna på en offentlig toalett. Häromdagen var en av mina HiQ-kollegor ute hos en kund och tryckte med kraft på fel flaska. Eftersom munstycket på flaskan med desinfektionssprit var riktat uppåt blev han helt nerduschad och fick dessutom en rejäl dos i ögonen. Resten av dagen gick han följaktligen omkring och stank sprit med ögon röda som stoppljus. Både hans och HiQ:s rykte lär ha fått sig en rejäl törn. Men om det är sant att ett gott skratt förlänger livet, så bör han ha förlängt den kollektiva livslängden hos sina arbetskamrater med uppskattningsvis två år.

Nu har jag gått ner i arbetstid på HiQ och det känns på allvar som att jag är författare också. En fördel med det som blivit mitt andra yrke är att det inte gör något om man är rödögd, stinker sprit eller jobbar i mjukisbyxor. Inte för att jag brukar göra det. Nej, nej!

Så glad, så glad för Sofias skull!

Det senaste året har jag fått många fina författarvänner. En av dem är Sofia Hallberg, som debuterar med romanen ”Mina fräknar” i augusti. Lägg namnet på minnet. Jag har redan tjuvläst den i manus, så jag vet precis hur bra och personlig den är. Det vet också alla andra som läst, utom möjligen Sofia själv, som är så ödmjuk att jag nästan blir irriterad.

Fast nu kanske hon äntligen måste erkänna att den är bra. Hon har nämligen fått ett fantastiskt fint lektörsutlåtande av Bibliotekstjänst, som hon bloggar om här. Lektören säger bland annat att den är ”mycket egensinnig och spännande” och ”en mycket lyckad debut”.

Jag har hela tiden sagt till Sofia att det kommer att gå bättre för hennes bok än för min, och nu är jag mer övertygad än någonsin.

Som sagt — lägg namnet på minnet:

”Mina fräknar” av Sofia Hallberg.

Recenserad i Dagens Nyheter!

Jag hade egentligen tänkt sluta med att spamma mina stackars följare med inlägg om alla recensioner av ”Berg har inga rötter”. Numera har jag ju en recensionssida för den som är intresseradMen det känns så klart lite stort att jag igår fick en fin recension i Dagens Nyheter, så jag lägger faktiskt upp den även här (klicka för att förstora den):

På tisdag ska jag blogga lite mer om det på Debutantbloggen, men nu hinner jag inte skriva mer. Ungarna börjar bli hungriga.