Ann Heberlein skriver om Tavakoli

Jag blev väldigt glad när jag slog upp dagens DN och såg att Ann Heberlein skrivit en artikel där hon problematiserar Borzoo Tavakolis angrepp på Kent Ekeroth, precis som jag själv gjorde igår här på bloggen. Läs den om ni har eller kan få tag i ett ex av dagens DN, eller har en digital prenumeration förstås. Tyvärr verkar den inte finnas online, åtminstone inte än.

Heberlein är bekymrad över att Tavakolis text hyllas, just eftersom han knyter människovärde och medborgarrätt till nyttighet. Vi måste som sagt se upp med den saken.

Annonser

Klassförakt är inget motgift mot invandrarhat

Som många andra läste jag Borzoo Tavakolis öppna brev till SD-politikern Kent Ekeroth med ett skadeglatt leende på läpparna. Texten är rena lustmordet på Ekeroth och hans politiska gärning – på en gång skoningslös och saklig, och just därför så effektiv. Ekeroth blir fullständigt krossad, vilket inte bara beror på Tavakolis skicklighet utan framför allt på att SD:s påståenden om invandring är så verklighetsfrämmande. Tydligen avböjer han att svara, och det är lätt att förstå. Han har helt enkelt ingenting att sätta emot.

Ändå har jag väldigt blandade känslor inför Tavakolis text, av två olika skäl.

För det första finns det en paradoxal likhet mellan Tavakoli och SD, eftersom även han ställer grupp mot grupp.

Ja, det är skillnad på hur mycket olika grupper i samhället har att bidra med. Nästan alla iranier jag har träffat i arbetslivet har exempelvis varit oerhört ambitiösa och duktiga och dessutom ofta välutbildade. Jag är säker på att en genomsnittlig iranier tillför mer än en genomsnittlig svenne. Men ska vi bara värderas efter hur nyttiga vi är? Vad händer då med våra attityder till mindre framgångsrika invandrargrupper, eller till sjukpensionärer eller utvecklingsstörda? Risken är att vår människosyn efter hand börjar likna fascisternas.

För det andra, och det verkar inte lika många ha tänkt på, finns det en underton av klassförakt i Tavakolis text.

Det är väldigt frestande att slå hårt mot alla dessa obildade sverigedemokrater – jag har själv gjort det en hel del ute på nätet. Problemet är att man då ofta slår neråt, och ibland rentav på den som ligger. Jag tror att de SD-väljare som läst Tavakolis brev solidariserar sig med Ekeroth. Om de t.ex. är arbetslösa och går på socialbidrag (vilket många av dem gör) kommer de bara att bli förbittrade på samhällseliten – där Tavakoli förstås ingår – när han framhåller sin överlägsenhet mot Ekeroth. Och vad har då brevet gjort för nytta?

Om vi öser förakt över Ekeroth, spiller det över på alla människor som identifierar sig med honom. Därför riskerar angrepp som Tavakolis att motverka sitt syfte. Jag delar hans upprördhet över att invandrarhatets gift sprider sig i vårt land. Men klassförakt är inte ett fungerande motgift.

Producera och skapa

Anna Lovind, som var redaktör för min debutroman, ägnar sig numera åt sin nya idé Happy Arty. Häromdagen lade hon upp ett otroligt fint inlägg på Happy Artys webbplats, med många glittrande visdomskorn om kreativitet och den traditionella kvinnorollen. Bland annat skriver hon om sin mammas kakor och hur de var något mer än bara kakor:

”Men man kan baka kakor på olika sätt. Man kan baka dem och något av en själv spiller över i processen, en slags kärlek, en omsorg om detaljer och en glädje i givandet som trotsar all trötthet. Det blir kvar och mottagaren känner det. Det är så man vet att någon har skapat något, istället för att bara producera. Mamma hävdar att hon producerade, men jag som åt kakorna vet att hon skapade.”

Jag tror att det är viktigt att skilja på de två sakerna – på att skapa och på att bara producera.

I IT-branschen, där jag förtjänar mitt dagliga bröd, säger vi slentrianmässigt att vi ”skapar” filer och databasposter med mera. Egentligen är det ett lite slarvigt översättningslån – engelskans ”create” har inte riktigt samma nyanser. Men det viktiga är ändå att man försöker lägga ner sin själ i det man gör, när man kan; att det kanske rentav blir en kärlekshandling.

Det finns utrymme för skapande, i den bemärkelsen, i nästan alla sysselsättningar. I undervisning förstås, men också i programmering, matlagning – till och med i städning.

tårta

Omvänt är det inte säkert att vi skapar när vi ägnar oss åt någon ”kreativ” verksamhet. Även om jag gillar iden bakom NaNoWriMo – allt som kan lösa upp skrivkramp är värt att prova – blir jag ibland lite illa till mods över det maniska ordräknandet, som emellanåt urartar i rent skryt om hur mycket text man producerar. Som jag tidigare skrivit tror jag att skrivande måste få ta lite tid. Det råder ingen brist på text i världen – bara på bra text.

Annas inlägg väckte även andra tankar hos mig, men dem ska jag återvända till en annan dag. Nu ska jag nämligen sätta mig och skriva på min nästa roman. Jag ska försöka att skapa och inte bara producera.

Två smakprov ur Mina drömmars land

De senaste veckorna har korrekturläsaren, redaktören och jag pillat med korrekturet. Ända in i det sista hittade vi småsaker som vi ville förbättra, och säkert hade vi kunnat vaska fram ännu fler, men nu får det helt enkelt räcka.

I torsdags gick ”Mina drömmars land” äntligen iväg till tryckeriet. Tyvärr dröjer det ungefär två månader innan den finns i handeln, för sådan är planeringen. En tid innan dess kommer vi att lägga upp ett utdrag (troligen ganska långt) på Provläs, precis som vi gjorde med Berg har inga rötter. Vill man läsa hela texten får man dock ge sig till tåls till nyår.

Men om ni liksom jag tycker att väntan blir lite väl lång, kan ni få ett par smakprov redan i dag. Nedan ser ni de två första uppslagen från prologen och de två första uppslagen ur första kapitlet. Förstora bilderna genom att klicka på dem så hoppas jag att texten ska gå att läsa.

Prologen:

prolog_1

prolog_2

Första kapitlet:

kapitel1_1

kapitel1_2

Den kreativa processen och MaNoWriMo

NaNoWriMo är igång nu. Om du inte vet vad du är ska du inte känna dig dum – det är mest skrivnördar som gör det. NaNoWriMo står för National Novel Writing Month. Tanken är att man ska skriva 50 000 ord, vilket motsvarar ungefär 200 sidor, på bara en månad.

För att lyckas med det räcker det inte med att lägga ner mycket tid; man måste slänga självkritiken överbord och bara skriva, skriva, skriva. Jag har varit så lockad att vara med på NaNoWriMo i år, men tyvärr måste jag inse att jag bara inte hinner med det.

Häromdagen läste jag ett fantastiskt träffande tweet. Precis så här är den kreativa processen för mig, åtminstone när jag skriver en bok:

Just nu befinner jag mig på steg 5 i den kreativa processen när det gäller ”Mina drömmars land”. När jag har hämtat mig efter redigeringspill och korrekturläsning hoppas jag dock att boken ska kännas awesome igen.

Problemet är att jag samtidigt har fastnat på steg 2 med min nya roman. Just nu känns allting som rör den rätt så knepigt. Men jag ska försöka lura mig själv att halka tillbaks till steg 1 genom att utnämna november till MaNoWriMo – Manne Novel Writing Month. Jag ska skriva varje dag och se hur många ord det blir, försöka komma in i den så kallade ”zonen”.

Självkritiken får ta ledigt tills i december, och därefter ska jag försöka övertala den att jobba deltid.