Anna Lovind, som var redaktör för min debutroman, ägnar sig numera åt sin nya idé Happy Arty. Häromdagen lade hon upp ett otroligt fint inlägg på Happy Artys webbplats, med många glittrande visdomskorn om kreativitet och den traditionella kvinnorollen. Bland annat skriver hon om sin mammas kakor och hur de var något mer än bara kakor:
”Men man kan baka kakor på olika sätt. Man kan baka dem och något av en själv spiller över i processen, en slags kärlek, en omsorg om detaljer och en glädje i givandet som trotsar all trötthet. Det blir kvar och mottagaren känner det. Det är så man vet att någon har skapat något, istället för att bara producera. Mamma hävdar att hon producerade, men jag som åt kakorna vet att hon skapade.”
Jag tror att det är viktigt att skilja på de två sakerna – på att skapa och på att bara producera.
I IT-branschen, där jag förtjänar mitt dagliga bröd, säger vi slentrianmässigt att vi ”skapar” filer och databasposter med mera. Egentligen är det ett lite slarvigt översättningslån – engelskans ”create” har inte riktigt samma nyanser. Men det viktiga är ändå att man försöker lägga ner sin själ i det man gör, när man kan; att det kanske rentav blir en kärlekshandling.
Det finns utrymme för skapande, i den bemärkelsen, i nästan alla sysselsättningar. I undervisning förstås, men också i programmering, matlagning – till och med i städning.
Omvänt är det inte säkert att vi skapar när vi ägnar oss åt någon ”kreativ” verksamhet. Även om jag gillar iden bakom NaNoWriMo – allt som kan lösa upp skrivkramp är värt att prova – blir jag ibland lite illa till mods över det maniska ordräknandet, som emellanåt urartar i rent skryt om hur mycket text man producerar. Som jag tidigare skrivit tror jag att skrivande måste få ta lite tid. Det råder ingen brist på text i världen – bara på bra text.
Annas inlägg väckte även andra tankar hos mig, men dem ska jag återvända till en annan dag. Nu ska jag nämligen sätta mig och skriva på min nästa roman. Jag ska försöka att skapa och inte bara producera.
