Min recension av filmen ”Hobbit”

Det var med en blandning av förväntan och bävan som jag hade sett fram emot filmen ”Hobbit” (eller ”Hobbit. En oväntad resa”, som den officiella svengelska titeln lyder).

Å ena sidan är jag Tolkien-älskare sedan gammalt. Kärleken har svalnat i vuxen ålder men finns fortfarande kvar, om än delvis ersatt av ett nostalgiskt skimmer. Dessutom tycker jag att Peter Jackson i stort sett lyckades bra med ”Sagan om Ringen”-trilogin och jag ville gärna se mer av hans Midgård.

Men å andra sidan kunde Jackson ibland vara rätt tondöv i sin överföring till vita duken, och när det stod klart att den korta och humoristiska barnboken ”The Hobbit” skulle bli tre helaftonsfilmer var vi många som fruktade att de skulle bli ganska själlösa och svulstiga. Dessutom var åtminstone jag lite rädd för hur 3D med High Frame Rate (som min familj absolut ville se den i) skulle påverka upplevelsen.

hobbit

När det gällde tekniken fick jag en positiv överraskning. Jag drabbades inte alls av huvudvärk och illamående; tvärtom var det mycket behagligare att titta på än ”vanliga” 3D-filmer. Till en början tyckte jag att allting såg lite bjärt och overkligt ut, men det berodde nog mer på att man drällt för mycket digital färg över bilderna i efterproduktionen.

Svulstigheten kom jag dock inte undan — på gott och ont. Prologen, där historien om hur Smaug drev ut alla dvärgar från Ensamma Berget spelas upp, är lång, och sekvensen när dvärgarna våldgästar Bilbo ännu längre. Berättartekniskt tycker jag det haltar lite, men Midgårdskänslan finns där, och det var som sagt mycket den jag var ute efter. Att pimpa berättelsen med en schematisk konflikt mellan Thorin och hans följe och orchkungen Azog fungerar däremot inte på något plan, enligt min uppfattning.

Men det största problemet är ett annat: Jackson verkar inte ha bestämt sig för vilken film han vill göra. ”Hobbit” försöker både vara en lustig matinéfilm och en magnifik prequel till ”Sagan om Ringen”-filmerna och Jackson driver båda de spåren för långt åt varsitt håll. Som exempel på det förstnämnda har vi trollkarlen Radagast … Alltså, jag har ganska stort tålamod med tramsigheter, men det räckte inte till en trollkarl med guanogarnerat hippiehårsvall, som käkar hallucinogena svampar (!) och färdas i en flygande hemslöjdad släde (!!) dragen av superstarka små kaniner (!!!).

Vårt behov av epik och sammanhang ska däremot tillgodoses genom återblickar på forna bataljer, bitvis väl lika sina motsvarigheter i ”Sagan om Ringen”, och ett ganska töntigt rådslag mellan Gandalf, Elrond, Galadriel och Saruman. Jag brukar älska Cate Blanchett annars, men hennes Galadriel begriper jag mig inte på. Man framstår inte automatiskt som vis bara för att man pratar med släpig röst; hon låter mer som om hon har överdoserat Valium. Är den här filmen i själva verket förtäckt drogpropaganda!?

Som tur är finns det även mycket att glädjas åt i ”Hobbit”. Visuellt är det mesta ganska perfekt (utom just Radagast och bodybuilderorchen Azog), och många av scenerna utstrålar just den smarta humor och lekfullhet som genomsyrar boken. Sekvensen i Dimmiga Bergen, med vättarna och Gollum, är till exempel jättebra. När jag gick ut från bion var jag därför på gott humör. Det grumlades bara av att det är hela två filmer kvar, och inte bara en. Tyvärr kan jag redan nu slå fast att de kommer att bli för långa.

Sammanfattande betyg: 3 drakar av 5.

Signering i Strängnäs på lördag

På lördag, den 15/12, kommer jag att signera böcker i Strängnäs bokhandel 13-15. Kom gärna in och köp ett signerat exemplar av ”Berg har inga rötter” i julklapp till någon du tycker om. Det pågår en julmarknad i Strängnäs, så även om inte jag är värd en resa tror jag att min gamla hemstad är det just denna dag (själv tycker jag i och för sig att den är alla dagar).

Inget köptvång råder dock. Det är jätteroligt om ni bara kommer förbi och pratar lite med mig.

Två citat om den inre friheten

lyckliga

Just nu läser jag bland annat Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Boken är mycket intressant; i sinom tid kommer jag nog att blogga mer om den. En av de absoluta höjdpunkterna hittills är dock ett citat av surrealisten André Breton, som är så fantastiskt att jag bara måste föra det vidare:

”Att förpassa fantasin till ett tillstånd av slaveri är att förråda all känsla av absolut rättvisa inom en. Enbart fantasin kan ge mig en föreställning om vad som skulle kunna vara.”

Väldigt sant och väldigt viktigt.

I dagens DN citeras Mo Yan, som försvarar sig och sitt skrivande på ungefär samma sätt som jag gjorde här.

”… den författare som tror att han kan skapa sitt bästa verk i en helt fri miljö tror på en illusion … Den viktigaste frihet en författare har är den inom honom.”

Jag kanske är naiv, men jag tycker inte att en kinesisk författare måste vara dissident för att kunna skriva bra litteratur. Däremot måste vi vara tacksamma för att det även finns dissidenter i den stränga kinesiska diktaturen.

Bokbloggsprat om ”Berg har inga rötter” och en ny recension

Inför den senaste BokSPAningen på AlftaQuren hade deltagarna glädjande nog valt ”Berg har inga rötter” som bokcirkelbok. Nu har Anette ”Feelgoodbibliotekarien” Helgesson sammanfattat hur diskussionerna gick. Av allt att döma var de livliga, och sammanfattningen avslutas med ett trevligt konstaternade: ”Vi som deltog i boksamtalet var ense om att det här var en utmärkt bokcirkelsbok.”

Det har också dykt upp en ny fin recension av boken på Lottens bokblogg. Recensenten verkar ha tyckt att det var intensiv och kanske just därför jobbig läsning men betonar att hon är glad att hon till sist läste den. Hon ger det sammanfattande omdömet ”Roman som berör om Alzheimer från insidan, där minnen glider iväg och lever sitt eget liv”. Jag har lagt upp en länk till den även från recensionssidan.