När jag offrade hela mänskligheten för att få fart på skrivandet

I dag skriver jag på Debutantbloggen om hur jag återfann skrivflytet för några dagar sedan.

Inlägget har titeln ”Press, lust och rekreation”. För sent insåg jag att jag borde ha valt ovanstående titel i stället. Det hade ju varit mycket roligare. 🙂

Annonser

Tosca – en riktig operaupplevelse

I onsdags var jag och min fru på Operan i Stockholm och såg Tosca, och ända sedan dess har jag tänkt att jag borde skriva ett blogginlägg om det. Kanske hade det runnit ut i sanden, om jag inte råkat se i dagens tidning att uppsättningen bara kommer att ges tre gånger till. Då måste jag ju bara tipsa om den.

Jag är inte någon riktig operakille. Även om jag lyssnar en del på operamusik är gångerna då jag faktiskt har kommit iväg till Operan ganska lätt räknade. Jag hade faktiskt inte ens hört Tosca innan vi fick biljetter till den! Som en liten förberedelse lyssnade jag på operan på Spotify och blev inte så väldigt begeistrad. Det fanns en del fina nummer men också mycket som kändes som transportsträckor. Men när vi sedan såg föreställningen blev det uppenbart att det är just scenmusik. Med ens fungerade musiken fantastiskt bra. Historien, det visuella (fina kläder och otroligt maffiga scenbyggen) och Puccinis musik med alla sina ledmotiv smälte ihop till en helhet som bar på ett helt annat sätt. Det var verkligen intressant vilken skillnad det gjorde. Jag som bara skriver blev med ens lite avundsjuk på vad man kan göra med ett allkonstverk, som en opera eller en film.


Foto: Operan

I den helheten fanns det några delar som jag gärna vill framhålla lite extra. Tenoren Thiago Arancam gjorde den manliga huvudpersonen Cavaradossi så väldigt fint med sin varma röst, som ändå aldrig förlorade skärpan, och en väldigt otvungen frasering — allt han sjöng lät på något vis så självklart. Personligen var jag inte riktigt lika imponerad av Lena Nordin i rollen som Tosca (hon har annars fått mycket beröm); ibland tyckte jag att hon verkade lite okoncentrerad. Men hela föreställningens höjdpunkt var när hon sjöng Maria Callas paradnummer Vissi d’arte. En sådan närvaro och intensitet, en sådan ljuvlig klang i hennes röst! Applåderna rev nästan ner loss stuckaturen ur taket, och inte ett öga var torrt. I alla fall inte mina två (till och med nu blir jag tårögd när jag tänker tillbaks på det).


Thiago Arancam som Cavaradossi. Foto: Operan

Så om ni läser detta, gillar opera och bor i stockholmstrakten, försök att få biljetter till Tosca innan det är för sent. En liten varning, om ni är lika obildade som jag och inte redan vet det: Tosca är egentligen en ganska snaskig melodram (vissa kallar den tydligen ”that shabby little shocker”). Men jag älskade den här föreställningen ändå.

En annan gång ska jag berätta om min favoritopera, Tjajkovskijs Eugene Onegin, och när jag såg den för ett antal år sedan. Det var mitt livs allra största operaupplevelse.

Äntligen är ”Mina fräknar” ute

Nu äntligen finns Sofia Hallbergs fina debutroman ”Mina fräknar” ute i handeln!

Jag hade förmånen att läsa den redan i manus och är jätteglad över att den nu är utsläppt i det fria. Trots att trycksvärtan på sidorna inte ens har torkat, har den redan fått det finaste omdömet jag har sett från Bibliotekstjänst, och en entusiastisk recension i M-Magasin. Jag är övertygad om att det bara är början. Läs den du också så förstår du varför!

Två nya bloggrecensioner, och en hyfsat gammal

Två nya bloggrecensioner har trillat in — nu senast på Kulturbloggen, och för några veckor sedan på dagensbok.com. Dessutom upptäckte jag en fin recension som jag hade missat på bloggen Boklandskap. Den publicerades redan 14 juni men hade på något vis lyckats undkomma mitt Google-trålande.

Alla tre har nu sent omsider lagts in på recensionssidan för Berg har inga rötter. Där ligger nu sammanlagt sex tidningsrecensioner och hela nitton bloggrecensioner. Verkligen inte illa för en debutant, och skönt att jag har sluppit bli sågad än så länge, peppar peppar …

Inlägg om författarhantverket

När jag startade den här bloggen hade jag tänkt skriva en del om författarhantverket, som jag tycker är så väldigt intressant. Några inlägg har det blivit, samlade i kategorin Skrivandets hantverk. Tyvärr rann det där dock till stor del ut i sanden när jag blev en av dem som tog över Debutantbloggen. Det jag velat säga har fått läggas upp där i stället. Jag har ju åtagit mig att driva den bloggen och måste prioritera den framför min egen. Med det här inlägget vill jag bara tipsa dem som skriver själva eller bara är intresserade om inläggen på Debutantbloggen.

På Debutantbloggen är det lyckligtvis inte bara jag som skriver om hantverket — det är en hel drös duktiga  författare som kommer med tips och funderingar. Det mesta på det temat hittar man i kategorierna författarens hantverk och Skrivprocessen. Det kan också vara värt att kolla in kategorin Språket.

En rolig grej med Debutantbloggen är också att diskussionerna kan bli rätt vilda och roliga, för många av bloggens läsare är oerhört engagerade och kunniga och snabba att kommentera. Se till exempel kommentarerna till mitt senaste inlägg, eller till detta inlägg om metaforer för skrivande. Inte minst min nemesis Nilla | utan punkt brukar ge sig in i debatten, och när jag slarvar med mina resonemang får jag alltid mina fiskar varma. 🙂

Andra böcker av mina författarkompisar

I ett tidigare inlägg berättade jag om mina författarkompisar och hur viktiga de är för mig. Igår skrev jag om tre spänningsromaner som kompisar till mig har skrivit. Här fortsätter jag att berätta om andra kompisars böcker. Hejdlöst partiskt förstås; jag är en känslomänniska och kan inte riktigt skilja på sak och person när det gäller böcker. Och dessutom har jag tröttnat på att leta fel på det andra har skrivit, som recensenter så gärna gör. Jag skriver bara boktips numera. Ni får helt enkelt ta det här inlägget för vad det är: en liten glädjeyttring över att jag gillar mina kompisars böcker.

Min förste författarvän var Peter Bergting, som jag lärde känna för att vi hade barn på samma dagis. På den tiden var Peter ”bara” känd som en superskicklig tecknare, men så debuterade han språkligt med den coola fantasy-boken Häxmästaren. Nu har han följt upp den med bok nummer två i samma serie, Demonprinsessan, som är ännu bättre — jag är stolt över att stå med på den bokens tacksida. Jag gillar fantasy i allmänhet, men Peters böcker gillar jag ovanligt mycket.

När jag sedan hade blivit antagen av Damm blev jag kompis med förlagskollegan Simona Ahrnstedt, som är Sveriges hittills enda romance-författare. Jag ingår inte precis i målgruppen för hennes debutroman ”Överenskommelser” — romance är en mycket kvinnlig genre — men tyckte ändå att det var jättekul att läsa den. Storyn påminner visserligen om många andra kärleksromaner, men det är så bra gjort alltihop: bra skrivet, grundat i massor av research om 1800-talets Sverige, och spännande berättat. Mången läsare har lite till sin egen överraskning fallit pladask för Simonas debut. Det är intressant att så många också verkar göra det mot sin vilja, något jag tror jag ska återkomma till i ett senare inlägg …

Genom Simona lärde jag känna Pernilla Alm, och jag läste hennes relationsroman ”Alltid du” mycket snart efter att den släpptes. Den var intressant på många sätt, kändes lite som chick lit men var mycket mörkare än man kunde tro (förlaget kallar den visst ”underhållande feel-bad”, och det är en rätt bra beskrivning). Pernilla lägger sig nära, nära vardagen för en småbarnsförälder och skildrar även otrohetens psykologi på ett trovärdigt sätt, tycker jag. Det gör att man engagerar sig i handlingen. Hon har också ett väldigt bra driv i sitt berättande, och jag satt uppe sent på kvällen för att se hur det skulle sluta.

Mitt förlag, Damm, ger mest ut böcker som skulle klassas som underhållningslitteratur. Min egen debutroman är nog mer åt det litterära hållet, även om DN:s Lotta Olsson beskrev den som ”märkligt underhållande”. Jag tycker dock inte alls att det är något fel med böcker som mest (eller bara) vill underhålla, när de är så bra som exempelvis Simonas bok, men jag är lite glad att det finns böcker på förlaget som är mer lika min. Annars skulle jag känna mig malplacerad. Avslutningsvis ska jag berätta om två sådana böcker som jag verkligen tycker mycket om.

Precis som ”Berg har inga rötter” handlar Bodil Sjöströms ”Route 66 går till Trollhättan” bland annat om Alzheimers, men också om ett lesbiskt par som reser längs Route 66 i USA, om hur man bemöts som homosexuell, och om en bräcklig relation mellan far och dotter, som inte precis blir enklare av att pappan är väldigt fördomsfull. Allting är så finstämt skildrat och jag blev mycket berörd av boken.

Och så till sist Sofia Hallbergs ”Mina fräknar”, som kommer ut först den 18/8. När det gäller den är det svårare än någonsin för mig att vara opartisk, för Sofia har blivit en väldigt speciell vän. Men jag tror verkligen att jag hade blivit lika förtjust i boken även om jag inte hade känt henne. Svärtan, humorn, den skruvade berättelsen och det lika skruvade perspektivet — det finns så mycket här att förälska sig i. Åtminstone om man (som Sofia och jag) gillar sådant. Så skriv upp releasedatumet i almanackan! Jag tror att ”Mina fräknar” kan bli en riktig succé.

Mina kompisars spänningsromaner

Flera av mina nya författarkompisar skriver så kallad spänningslitteratur. Annars läser jag det väldigt sällan. Det finns så många ”vanliga” romaner som jag aldrig hinner läsa fastän jag vill, och nästan alltid prioriterar jag det framför deckare och sånt. Det enda som (kanske) räddar mig från snobbstämpeln är att jag läser fantasy, som har ännu lägre status än det som brukar kallas ”spänningsromaner”. Är det inte en rätt konstig benämning förresten? Böcker kan ju vara spännande på så många olika sätt. Jag har definitivt försökt göra ”Berg har inga rötter” spännande, och många läsare verkar tycka att jag har lyckats.

Däremot är jag glad att jag har läst de tre författarkompis-böcker som jag tipsar om nedan, och som är mera klassiska ”spänningsromaner”. Dels var det kul som omväxling, dels tyckte jag att deras böcker var underhållande och ville verkligen läsa klart dem. Det låter kanske som ett ganska ljummet betyg, men då ska man veta att jag lägger ifrån mig de flesta sådana böcker som jag försöker läsa. Till exempel tröttnade jag på Lars Keplers ”Hypnotisören” efter fyrtio sidor. Eftersom spänningslitteratur inte är min tekopp krävs det något extra för att fånga min uppmärksamhet.

Den första jag läste var Lars Rambes actionthriller ”Skuggans spel”. Den var jag också intresserad av eftersom den utspelades i kommunen jag kommer från (Strängnäs). Det händer dock lite mer dramatiska saker i boken än under min uppväxt, minst sagt, närmare bestämt något på i stort sett varje sida. Det är hårdkokt (någon sa att han aldrig hade läst en svensk bok med så hög body count), men som motvikt till det finns det fina små porträtt av personer och relationer, som gör att historien trots all action inte känns för osannolik.

Susanne Bolls ”Morgongåvan” ges ut av samma förlag (Hoi), men är väldigt olik Lars’ bok. Här är spänningen psykologisk och krypande, och en mängd personers livsöden flätas samman trots att boken inte är lång. Boken har ett speciellt språk, med mycket korta meningar som påminner en aning om Jens Lapidus. Men stilen inte kärv och hård, som i Lapidus böcker, utan känns mer andlös, flämtande. Detta  i kombination med de korta kapitlen bidrar till att skruva upp tempot, och det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Alldeles nyligen har jag också läst klart förlagskollegan Thomas Eriksons debut ”Bländverk”. Även här är tempot väldigt högt och intrigen smart flätad. Berättelsens huvudperson är (liksom Thomas själv) en beteendevetare, och han använder sin kunskap om det mänskliga psyket för att hjälpa polisen med en serie mordfall. ”Bländverk” är riktigt underhållande och höll mitt intresse uppe hela vägen till det kluriga slutet. Det var också kul att lära sig lite om det som Alex King och Thomas jobbar med. Nu i augusti kommer uppföljaren ”Illdåd”, som enligt vad jag har hört ska vara ännu bättre.

Nästa spänningsroman jag läser blir utan tvekan Varg Gyllanders ”Ingen jord den andra lik”. Dels läste jag de första sidorna och det gav mersmak, dels behärskar Varg verkligen sitt stoff, eftersom han jobbar på Rikskriminalpolisen. Annars tycker jag att många kriminalromaner har rätt stora trovärdighetsproblem.

Endera dagen ska jag berätta om mina andra författarkompisars böcker. Det fick helt enkelt inte plats i det här inlägget.