Pirret

Till sist har jag mentalt släppt taget om ”Berg har inga rötter”. Efter att jag blev klar med sista bearbetningen hade jag först inte lust att skriva. Det var som om jag behövde en sorgeperiod innan jag kunde gå vidare i livet. Men idag hade jag bräckt loss ett par timmar till skrivande, och plötsligt infann sig äntligen Pirret!

Pirret? Ja, jag hittar inget bättre ord för att beskriva skrivarlustan. Jag får fjärilar inte bara i magen utan i hela kroppen, och det formligen spritter om fingrarna när jag sätter mig vid datorn. Själva ordet har jag snott från en mysig film som vi såg för ett par år sedan. Huvudpersonen är en liten tjej som kan flyga. Det börjar pirra i henne, och sedan flyger hon utan att någon fattar hur det går till. Ungefär så kan det vara att skriva också. Och nu när Pirret har kommit tillbaka tror jag att min andra roman kan få luft under vingarna.

Ofta verkar det vara svårt att skriva den andra boken, och det kanske det kommer att bli innan den är klar, men än så länge är det bara lust. Nästan ingen har ju läst min första bok, så det finns inte en massa förväntningar att leva upp till. Bara en stor spänning – jag vill se vad som händer med just den här berättelsen – och en berusande frihetskänsla över att få skriva i tredje person efter 70 000 ord inuti en berättares huvud. Kan inte blogga mer nu, måste skriva; det pirrar helt enkelt för mycket.

Det här ska bli så jäkla kul!

Annonser

Papper eller platta?

I det allmänna lyckoruset över att Tranströmer fick Priset har jag gett mig ut på shoppingstråt. Min gamla pocket med hans samlade dikter håller nog inte ihop så länge till, och dessutom ingår inte de senaste böckerna. Den här luntan känns väldigt lockande.

Frågan är nu bara om jag ska beställa den som vanlig pappersbok, eller köpa den från e-bokhandeln och lägga in på min Amazon Kindle. Båda formaten har sina fördelar förstås. Väldigt trevligt att ha en fin bok att ta fram ur hyllan, men också trevligt att kunna bära med sig allt av Tranströmer vart man än går. En liten oro är att konverteringen från PDF till Kindle-format kommer att paja formatteringen. Kindle stöder visserligen PDF, men det blir så enormt liten stil att jag känner mig som en översynt hundraåring när jag läser PDFer okonverterade. Annars är det väldigt behagligt att läsa på Kindle – tänker blogga lite om detta inom kort.

Men det avgörande i det här fallet blir nog att pappersboken inte kommer ut förrän i november. Jag har blivit så sugen på att läsa mera Tranströmer att jag inte kan hålla mig tills dess. Förmodligen köper jag e-boken nu och pappersboken när den finns att få tag i. Visserligen göder jag då hydran Bonnier lite väl mycket, men det är smällar man får ta.

Äntligen, äntligen, äntligen!

Jag hade slutat hoppas. Tänkte att tids nog får man väl höra om någon ny intressant författare, och det är väl bra, men att Tomas Tranströmer skulle bli utan igen. När jag fick höra att han faktiskt fått Nobelpriset skrek jag rätt ut och blev alldeles tårögd och nu, ett dygn senare, är jag fortfarande alldeles euforisk.

Jag hade trott att han var diskvalificerad p g a alla svenska författare som fått det oförtjänt genom åren. Tur att Svenska Akademien hade modet att strunta i nationalchauvinistiska synder från förra århundradet. Ingen, INGEN, kan säga att Tranströmer har fått det bara för att han är svensk, och man behöver inte vara svensk eller kunna läsa svenska för att älska honom. Läs t.ex. denna artikel i The New Yorker.

I många år har jag varit så tacksam  att jag har fått läsa Tranströmer. Det är tur att hans dikter är odödliga, annars hade jag älskat ihjäl dem. Och nu kommer många fler att upptäcka honom – det är verkligen helt underbart! Det roligaste jag läst apropå Akademiens val är annars Dilsa Demirbag-stens tweet:

Svenska Akademien ba: ”Vi har 40 000 miljarder deckarförfattare OCH Tranströmer. In your face!”

Jag håller i viss mån med Jan Guillou som nyligen sa att Camilla Läckberg är viktigare för den svenska litteraturen än många förment ”finare” författare, eftersom hon får folk att läsa böcker. Men däremot håller jag inte med honom om att Tranströmers poesi skulle vara ”obegriplig” och ”fånig”. Jag unnar mig härmed att vara finkulturell och snobbig och säga att Tranströmer är mer värd än alla våra 40 000 miljarder deckarförfattare. Däribland Guillou.

Champagne!


Idag blev jag äntligen klar med den sista genomgången av ”Berg har inga rötter”. Jag mailade den slutliga versionen till min redaktör vid fyratiden, och ungefär en halvtimme senare svarade hon och sa att allt såg bra ut och att hon skickar boken till sättning. Det enda som återstår för mig är korrekturläsning – nu är det förlaget som får svettas tills den kommer ut i april.

På mer än ett sätt känns det som att ta studenten. Lättnad över att ett långt arbete är färdigt, glädje och förväntan, men också ovisshet. Hur ska vi klara oss i världen,  jag och min lilla roman? I Sverige kommer 30-40 böcker ut varje dag! Om man då dessutom beaktar att jag är en totalt okänd debutant, så fattar ju var och en att min bok antagligen bara kommer att sköljas bort i bokfloden utan att lämna så mycket avtryck.

Men idag är det ändå läge att fira! Idag ska det drickas champagne, och vi skrålar att fy fan vi är bra, och unnar oss att tro, om så bara för en kväll, att den ljusnande framtid är vår.