Myten om den lidande konstnären

Om man hör något många gånger kommer man till sist att sluta ifrågasätta det. Klyschan urholkar tanken på samma sätt som droppen urholkar stenen – inte genom sin kraft, utan genom att ofta falla.

I en krönika för en tid sedan dammade Dilsa Demirbag-Sten myten om den lidande konstnären, som har varit märkligt populär ända sedan den föddes för ungefär 200 år sedan. ”Svår barndom är nästan en förutsättning för stora framgångar”, skriver hon och klämmer i med storsläggan några stycken längre ner:

Handen på hjärtat – hur många har träffat en stor konstnär, sångare, författare eller skådespelare som åberopar en fin och trygg barndom?”

Men är det verkligen så? De mest framstående som jag har träffat har alla haft det ganska bra. Det är nog sant att få konstnärer åberopar det, men det har nog just med denna slitna konstnärsmyt att göra. Om man erkänner att man haft det bra blir man lätt ifrågasatt. Ta till exempel August Strindberg. Hans barndom var av allt att döma ganska fin, men i romanen Tjänstekvinnans son diktade han om den så att den blev mer passande.

Vad jag vet kan ingen av de största författarna i världslitteraturen ståta med en riktigt olycklig barndom. Krönikörens enda exempel är Knausgård, som jag tycker väger ganska lätt jämfört med namn som James Joyce, William Faulkner, Shakespeare och Tolstoj, och jag misstänker dessutom starkt att hans barndomsskildring till stor del är ren dikt, precis som Strindbergs.

Samma sak när det gäller musik: ingenting tyder på att till exempel Bach, Mozart och Mahler skulle ha lidit mer än några andra. De drevs av sin längtan att göra musik och uttrycka något, och ibland av sin ärelystnad. När det gäller bildkonstnärer är jag för okunnig för att kunna uttala mig, men jag misstänker att det är likadant där. Forskningen om kreativitet är entydig: det är när vi mår bra som de goda idéerna strömmar till.

Sedan finns det förstås författare som har lidit mycket. Ett paradexempel är en av mina favoriter, Stig Dagerman, vars morföräldrar mördades av en sinnessjuk man, och som tog livet av sig när han drabbades av en kreativitetskris. Det slumpade sig så att jag några dagar efter den där krönikans publicering läste Tysk höst, Stig Dagermans fantastiska reportagesamling från det krigshärjade Tyskland. Samlingen avslutas med ett reportage med titeln Litteratur och lidande, som jag tycker innehåller mycket klokare tankar, bland annat den här:

”…  kanske man till och med kan säga att redan detta att lida med andra är en form av dikt, som känner en häftig längtan efter ord.”

tysk-host

Dagerman lämnar lidandet i Tyskland, men i och med att han känner så starkt med de människor han träffat blir hans reportage inte bara journalism utan fantastisk litteratur. Lidande kan ge oss en stark drivkraft, och lära oss mycket om livet, men det viktigaste det kan ge en författare är det förmågan att uppfatta det hos andra.

Grunden till bra litteratur är inte lidande – det är medlidande.

Annonser