Klimatet är ingen vänsterfråga

Det är över trettio år sedan, men minnet har etsat sig fast, och det senaste året har jag tänkt allt oftare på vad Gisela sa.

Gisela var min kompis Helenas mamma. Med sin ömt vårdade solbränna, sina damiga kläder och sin bortskämda lilla tax bekräftade hon alla mina fördomar om en moderattant. Det kunde ha retat mig, för jag var aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund (den tidens Liberal ungdom) och lika oresonlig och enögd som de flesta politiskt engagerade ungdomar. Men det var svårt att inte tycka om Gisela. Hon var vänlig och omtänksam och gav mig en välbehövlig lektion i konsten att skilja på sak och person.

Denna strålande sommardag var hon dock lite bekymrad. Helgen innan hade hon gått ombord på Greenpeace-fartyget Rainbow Warrior. Nu tog hon upp taxen i famnen, sjönk ner i solstolen och sa med en suck:

”Synd att de ska skylta så med att de är vänster. Miljöfrågan är ju så viktig.”

 

Tyvärr finns det problemet kvar. De två senaste fredagarna har jag demonstrerat för klimatet i Stockholm. Båda gångerna tänkte jag att jag borde ha satt på mig kostym och slips, vilket jag väldigt sällan gör, som en liten motvikt till alla proggare i tåget.

En majoritet av alla riksdagspartiers väljare har idag tagit till sig vad vetenskapen säger om klimatkrisen. Ändå är vänstern överrepresenterad i klimatdemonstrationerna. Det är inte logiskt, men man kan förstå varför det har blivit så.

Vänstern är helt enkelt mer van vid att demonstrera. Dessutom hyser de nu en viss skadeglädje över hur totalt marknadsekonomin har misslyckats när det gäller klimatet. Många vill också passa på att surfa på vågen av engagemang, och nu senast kunde man se skyltar om allt möjligt ovidkommande, från konspirationsteorier om 5G till kärnkraft och hotade friluftsområden. Då är det kanske inte så konstigt att även Ung Vänster går där och hojtar om revolution.

Men om du inte är socialist men ändå har förstått hur bråttom det har blivit, snälla du, låt inte det avskräcka dig! Det sista vi behöver nu är att klimatrörelsen kidnappas av folk som inbillar sig att kommunismen kan rädda oss. Vänstern hördes en hel del nu i fredags, men de flesta av oss som gick där drevs inte alls av socialism.

I klimatfrågan står nämligen inte vänster mot höger. Det är vetenskap och förnuft som står mot desinformation och önsketänkande. Det viktigaste vi kan göra nu är inte att sluta flyga eller bli veganer, utan att sätta maximal press på politiker och företag, så att de äntligen börjar prioritera rätt. Så övervinn din motvilja och följ med ut på gatorna nästa gång. Demonstrera, protestera och argumentera som om det gällde livet. För det gör det.

 

Striden om ordet ”nation”

Mycket har redan skrivits om sverigedemokraten Björn Söders uttalanden om att bland annat samer och judar inte tillhör den svenska nationen. De flesta verkar dock inte fundera så mycket på varför Söder gör ett sådant uttalande. Att tro att det bara är ett klavertramp där han råkar röja en obehaglig åsikt, är att underskatta SD:s inre krets. De är mycket listigare än många tror. Själv är jag övertygad om att det här var noga genomtänkt och att SD – som vanligt – fick precis den debatt de ville ha.

Generellt måste vi lära oss av vad som hände i Tyskland under 30-talet. Precis som Bevara Sverige Svenskt och Sverigedemokraterna började det tyska nazistpartiet sin kamp på gatorna men fortsatte den på en helt annan plats: i det tyska språket. Den som är nyfiken på hur det gick till bör läsa Victor Klemperers bok LTI: Tredje rikets språk, där en judisk språkvetare beskriver utvecklingen inifrån. Jag kommer att återkomma till den i senare blogginlägg.

LTI : tredje rikets språk : [lingua Tertii imperii] : en filologs anteckningsbok (häftad)

Det svenska språket har helt enkelt blivit ett slagfält, och diskussionen om ordet nation är en offensiv i den strid som rasar där.

Svenska Akademiens ordlista definierar ordet nation som ”stat”, men anger också en bibetydelse: ”folket i en stat”. Utan att förklara vad det är han gör använder Söder dock ordet i en arkaisk betydelse som inte är en del av modernt svenskt språkbruk: när han pratar om ”den samiska nationen” motsvarar det i normalt svenskt språkbruk ”folkgruppen samer”. Han omdefinierar alltså ordet nation som ”etnisk grupp”.

Det är inte första gången som Söder och andra sverigedemokrater använder ”nation” på detta avvikande sätt, och det kommer inte att vara den sista. Målet är att göra ordet ”nation” tvetydigt. Om en majoritet av svensktalande godkänner att man kan använda ordet på det här sättet, blir uttalandet ”Judar är inte en del av den svenska nationen” plötsligt inte helt orimligt. Samtidigt kommer det fortfarande att kunna tolkas som ”Judar är inte en del av den svenska nationalstaten”. Vem som helst borde förstå vad det kan leda till.

Det är därför vi inte får kapitulera i striden om ordet nation, och inte heller i den större striden om det svenska språket.

Det lömska lånordet no go-zoner

För en tid sedan lanserade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ett nytt ord i svenska språket: no go-zoner. I en mycket uppmärksammad artikel hävdade att det fanns 55 bostadsområden i Sverige där situationen var så allvarlig att man borde kalla dem för detta.

Komiskt nog visade sig listan innehålla både den välmående villastaden Täby utanför Stockholm och Upplandsidyllen Enköping, och listan innehåller därför numera bara 53 områden, varav 15 anses ha särskilt stora problem. Mer allmänt förnekade Sveriges poliser mangrant att man använde termen, till exempel här . Många granskade dessutom rimligheten i att tala om no go-zoner, bland annat sajten motargument.se.

Jag vill absolut inte förringa problemen med socialt utanförskap, en fientlig inställning till samhället och kriminalitet. De är verkliga och allvarliga, och på något sätt måste vi lösa dem. Tvärtemot vad som ibland påstås är de dock flitigt omdiskuterade i medier och på internet, så jag vill fokusera på något annat. Eftersom jag är språkvetare i grunden ska jag göra en liten analys av själva ordet no go-zoner.

Jag vet inte hur medveten Gudmundson var när han valde just detta ord, men att det har blivit så populärt bland alarmister som tror att Sverige är på väg mot kollaps, beror i stor utsträckning på de mer eller mindre dolda budskapen i ordet.

Vad är det egentligen man signalerar genom att introducera detta nya ord? Jag ska försöka spalta upp det.

För det första: när man väljer att ta in ett lånord i svenskan, är ofta det underförstådda budskapet att vi har att göra med något nytt som inte har funnits förut. Det här vet alla marknadsförare. När sparkcyklar blev populära för några år sedan försökte man till exempel kalla dem för kickbike trots att det redan fanns ett ord man kunde använda, allt för att få det att framstå som något nytt och coolt som man bara måste pröva. Men är det här något helt nytt? Det verkar faktiskt inte så: långt tidigare har det funnits områden i olika svenska städer, till och med i Kalmar (!),  där folk har avråtts från att gå in. Här är en intressant artikel om detta.

För det andra: att ta in ett lånord från engelskan är ett sätt att säga något utan att säga det rent ut. Gudmundsson och andra som använder ordet, säger inte rent ut att man inte kan gå in i de här områden – det vore en alldeles för uppenbar lögn. Jag har varit i utsatta områden som ligger i Stockholm med omnejd fler gånger än jag kan räkna, och det otäckaste som har hänt är att min dotter började blöda näsblod på Husbybadet (och det var inte för att hon blev misshandlad utan för att hon krockade med sin bror). Men i och med att nästan alla svenskar förstår beståndsdelarna i engelskans no go zone, antyder man ändå att det är farligt att åka dit, och indirekt att de som bor där är farliga.

För det tredje: genom att hämta ett ord från den militära vokabulären förmedlar man ett dolt budskap om situationen. Detta är det allvarligaste och lömskaste med den här termen. No go zone används av den amerikanska militären om rebellkontrollerade områden där man inte kan gå in utan stor fara för livet. Det underförstådda budskapet är att vi skulle befinna oss i en krigssituation, och att situationen är helt bortom polisens kontroll – att man borde sätta in militären i stället. Invandrarfientliga grupper har länge hävdat att vi är på väg mot ett inbördeskrig mellan infödda svenskar och invandrare, eller att det redan pågår – Nordiska Motståndsrörelsen har till exempel ”kampgrupper” som regelbundet genomför militär träning runtom i landet.

Att använda ordet no go-zoner är därför inte bara intellektuellt ohederligt. Det ger indirekt stöd till de mörkermän som drömmer om ett raskrig, och som i tysthet arbetar för att den drömmen ska slå in.

Välkommen till desinformationssamhället!

Den senaste veckan har jag inte orkat blogga. Jag har varit fullt upptagen med att må dåligt över att en hatisk, uppenbart narcissistisk och okunnig lögnare som Trump lyckades lura det amerikanska folket så grundligt (nåja, det var bara 55% som röstade, och de flesta röstade trots allt emot honom). Det är skrämmande att han nu har fått makt både över världens klimat och över USAs kärnvapenarsenal.

Efter Brexit borde jag förstås inte ha blivit så förvånad; det visade med all önskvärd tydlighet att demokratin är ytterst känslig för desinformation. Brexitanhängarna byggde sin seger i folkomröstningen på rena lögner, som att sjukvården plötsligt skulle få mer pengar om man gick ur EU och att man skulle kunna slänga ut invandrare utan problem. Trump vann genom lömska insinuationer mot Clinton – inte ens den uppenbart partiske FBI-chefen säger att hon har ljugit om sina email – och genom en skur av falska uppgifter om bland annat arbetslöshet och kriminalitet.

En skitstorm på Twitter och andra sociala medier går nästan inte att försvara sig mot. IT gav oss informationssamhället; sociala medier ger oss ett desinformationssamhälle.

Men nu ställer även etablerade medier upp och ger näring åt rykten och oro. Svenska Dagbladet lät en nationaldemokrat yttra sig som expert om de apatiska flyktingbarnen, och i dag kommer deras ledarskribent Per Gudmundsson med häpnadsväckande påståenden om ”no go”-zoner i Sverige. Detta tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Dags att skriva in sig i alvarmén

För ganska precis två månader sedan skrev Ola Larsmo en kort men kärnfull artikel på DN Kultur om att vi faktiskt är mitt uppe i ett informationskrig. Sedan dess har det inte gått en dag utan att jag har tänkt på det han sa, och på hur sant det är. De västerländska demokratierna befinner sig under attack både från utlandet, exempelvis från Putins Ryssland, och från de främlingsfientliga krafterna i vårt eget land (som dessutom har visat sig stå nära just Putins protofascistiska regim).

informationskrig

Det som hittills har fått mest uppmärksamhet är hatet som drabbar dem som talar för tolerans, mångkultur och en generös flyktingpolitik. Den trollarmé som Kent Ekeroth uppskattande har kallat för SD:s ”fotsoldater” har varit skoningslös i sina angrepp. Särskilt kvinnor har utsatts för så många hot om mord och våld och en sådan aggressivitet att många av dem har dragit sig undan från offentligheten, helt eller delvis.

Lömskare är dock när SD:s och andra extremistiska partiers fotsoldater sprider rykten och falska påståenden som underminerar hela det offentliga samtalet. I veckan kunde vi till exempel läsa om hur Avpixlat och andra desinformationskällor på Internet spred ut rykten om att åldringar kastas ut från Vintertullens servicehus för att ge plats åt flyktingar, och kryddade det hela med en påhittad halalslakt i den närbelägna parkleken. De flesta vettiga människor inser väl att påståendena är absurda, men det skapar en osäkerhet. Vanliga, hyggliga människor som bara hör de här sakerna i förbigående påverkas, medvetet eller omedvetet, av kraften i angreppen och mängden av lögner. ”Ingen rök utan eld … en del av det kanske är sant …” Och sakta men säkert förskjuts tyngdpunkten i den offentliga debatten.

Trollarmén kan verka vara en brölande hop, men precis som Hitlers Sturmabteilungen har de genomtänkta ledare bakom sig. Det ligger en medveten och långsiktig strategi för desinformation bakom dess agerande. Och vi som vill kämpa emot dem behöver byta strategi och ägna mer energi åt att prata om sakfrågor, i stället för att till exempel visa hur många av SD:s ledande namn som är nazianstrukna.

Jag har själv slösat alldeles för mycket tid med att argumentera med folk med obehagliga åsikter på Twitter – både främlingsfientliga svenskar och Putins betalda troll – och under en tid har jag känt mig lite uppgiven. Men nu vill jag börja kämpa emot här på bloggen – på ett nytt sätt. Det handlar inte om att övertyga trollen om att de har fel (de lyssnar ändå inte) utan att reda ut vad som faktiskt är sant, så att inte vanliga människor går på propagandaknepen. Vi behöver så att säga bygga upp en ”alvarmé” som presenterar information i stället för desinformation, i samma anda som Niklas Orrenius och Viralgranskaren.

Jag ska försöka bidra här på min blogg.

duty_calls

Tove Folkesson om identitetspolitik

Av allt jag läste under Internationella kvinnodagen gjorde ingenting mig så glad som Tove Folkessons text i DN Kultur, där hon på ett väldigt fint sätt gjorde upp med begreppet identitetspolitik.

Vad ni gör, missa den inte!

tove_folkesson

Tove Folkesson (Foto: Sofia Runarsdotter)

Det jag älskar med Folkessons text, förutom att den är vackert skriven, är hur lugnt och nyanserat hon plockar isär föreställningen att en människas identitet, och vilka grupper hon anses tillhöra, bestämmer vad hon kan tycka och kämpa för. Fördomar begränsar vad en person är och kan göra; det paradoxala är att identitetspolitiken, som är formulerad i polemik mot dem, gör precis samma sak. Ett exempel på det är när Utbildningsradion annonserade efter en ”rasifierad” programledare.

”Rasifierad” är ett kodord för mörkhyad, och det underliggande antagandet var att en ljushyad person inte var kompetent att leda ett antirasistiskt program.

Jag skulle själv vilja skriva något bra om identitetspolitik, men den typen av tänkande gör mig så ursinnig att orden sviker mig. Det är så bottenlöst enfaldigt att tro att vi är fångar i vår identitet på det sättet, att vi som åtnjuter diverse privilegier inte skulle kunna förstå andra människors erfarenheter och kämpa för andra, mindre lyckligt lottade gruppers rättigheter. Så det är nog bäst att ni bara läser Folkessons text, helt enkelt.

I vår tid behöver vi mobilisera alla goda krafter i kampen mot rasism, sexism och hat. Vi kan inte bekämpa SD, Trump och andra kretiner genom att sänka oss till deras intellektuella nivå.

Vi behöver en Alla hjärnors dag

Alla hjärtans dag har kommit och gått. Som vanligt tog den fram min cyniska sida i stället för den romantiska. Varför ska man ägna sig åt romantik just den dag som köpmännen säger åt oss att göra det? Men att uppmärksamma kärleken skadar väl aldrig, egentligen.

Problemet är snarare att vi glömmer bort det andra av kroppens två viktigaste organ. Vi skulle behöva en Alla hjärnors dag. Vi badar numera i information, men inte sedan 30-talet har vi varit sämre på att använda den.

Brain

Bild: Kushi institute

Vissa tror, i Richard Dawkins efterföljd, att religionen är problemet, men korrelationen mellan andlighet och anti-intellektualism är inte alls stark, åtminstone inte i vårt land. I stället har vi lite till mans slutat att tänka efter. Vi skyr långa avancerade resonemang och tror på rykten och konspirationsteorier som forsar fram över internet. Folk väljer att inte vaccinera sina barn på grund av ett totalt ogrundat rykte om att vaccin skulle vara kopplat till autism. Och när vår tids mest kände företagsledare fick cancer i bukspottskörteln, valde han att försöka behandla den med örtte och meditation. Inte oväntat blev det hans död.

Det är symptomatiskt att vi nu har ett populistiskt parti som bygger på en flummig 1800-talsdröm om en enad nation, men också att nästan ingen av partiets motståndare använder rationella argument för att bemöta det. Det skulle egentligen inte vara särskilt svårt, men i stället vädjar man desperat till väljarnas känslor. Absurt nog får det Jimmie Åkesson att framstå som sansad och förnuftig, trots att de flesta av hans ”fakta” är rent hittepå.

Det här får mig nog att låta dubbelt så gammal som jag är … men politiken var faktiskt bättre förr.

På den tiden hade populistpartier ingen chans att komma fram, särskilt inte om de hade nazistiska rötter. Nutidens Stefan Löfvén och Mona Salin står sig slätt inte bara mot Olof Palme, utan också mot en politiker som Ingvar Carlsson. Och folkpartiledare som Bertil Ohlin (nobelpristagare i ekonomi) och Bengt Westerberg får Jan Björklund att framstå som en intellektuell dvärg.

Just Björklunds och hans senaste triumf är väl ändå kronan på verket. Trots att inte en enda forskningsrapport sedan 30-talet ger minsta stöd för att tidiga betyg hjälper inlärningen, tvingade han igenom att betyg ska börja ges från årskurs fyra. Han säger sig vara motståndare till flum, men när flummets historia en gång ska skrivas, kommer han att ha en av hedersplatserna.