Det lömska lånordet no go-zoner

För en tid sedan lanserade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ett nytt ord i svenska språket: no go-zoner. I en mycket uppmärksammad artikel hävdade att det fanns 55 bostadsområden i Sverige där situationen var så allvarlig att man borde kalla dem för detta.

Komiskt nog visade sig listan innehålla både den välmående villastaden Täby utanför Stockholm och Upplandsidyllen Enköping, och listan innehåller därför numera bara 53 områden, varav 15 anses ha särskilt stora problem. Mer allmänt förnekade Sveriges poliser mangrant att man använde termen, till exempel här . Många granskade dessutom rimligheten i att tala om no go-zoner, bland annat sajten motargument.se.

Jag vill absolut inte förringa problemen med socialt utanförskap, en fientlig inställning till samhället och kriminalitet. De är verkliga och allvarliga, och på något sätt måste vi lösa dem. Tvärtemot vad som ibland påstås är de dock flitigt omdiskuterade i medier och på internet, så jag vill fokusera på något annat. Eftersom jag är språkvetare i grunden ska jag göra en liten analys av själva ordet no go-zoner.

Jag vet inte hur medveten Gudmundson var när han valde just detta ord, men att det har blivit så populärt bland alarmister som tror att Sverige är på väg mot kollaps, beror i stor utsträckning på de mer eller mindre dolda budskapen i ordet.

Vad är det egentligen man signalerar genom att introducera detta nya ord? Jag ska försöka spalta upp det.

För det första: när man väljer att ta in ett lånord i svenskan, är ofta det underförstådda budskapet att vi har att göra med något nytt som inte har funnits förut. Det här vet alla marknadsförare. När sparkcyklar blev populära för några år sedan försökte man till exempel kalla dem för kickbike trots att det redan fanns ett ord man kunde använda, allt för att få det att framstå som något nytt och coolt som man bara måste pröva. Men är det här något helt nytt? Det verkar faktiskt inte så: långt tidigare har det funnits områden i olika svenska städer, till och med i Kalmar (!),  där folk har avråtts från att gå in. Här är en intressant artikel om detta.

För det andra: att ta in ett lånord från engelskan är ett sätt att säga något utan att säga det rent ut. Gudmundsson och andra som använder ordet, säger inte rent ut att man inte kan gå in i de här områden – det vore en alldeles för uppenbar lögn. Jag har varit i utsatta områden som ligger i Stockholm med omnejd fler gånger än jag kan räkna, och det otäckaste som har hänt är att min dotter började blöda näsblod på Husbybadet (och det var inte för att hon blev misshandlad utan för att hon krockade med sin bror). Men i och med att nästan alla svenskar förstår beståndsdelarna i engelskans no go zone, antyder man ändå att det är farligt att åka dit, och indirekt att de som bor där är farliga.

För det tredje: genom att hämta ett ord från den militära vokabulären förmedlar man ett dolt budskap om situationen. Detta är det allvarligaste och lömskaste med den här termen. No go zone används av den amerikanska militären om rebellkontrollerade områden där man inte kan gå in utan stor fara för livet. Det underförstådda budskapet är att vi skulle befinna oss i en krigssituation, och att situationen är helt bortom polisens kontroll – att man borde sätta in militären i stället. Invandrarfientliga grupper har länge hävdat att vi är på väg mot ett inbördeskrig mellan infödda svenskar och invandrare, eller att det redan pågår – Nordiska Motståndsrörelsen har till exempel ”kampgrupper” som regelbundet genomför militär träning runtom i landet.

Att använda ordet no go-zoner är därför inte bara intellektuellt ohederligt. Det ger indirekt stöd till de mörkermän som drömmer om ett raskrig, och som i tysthet arbetar för att den drömmen ska slå in.

Välkommen till desinformationssamhället!

Den senaste veckan har jag inte orkat blogga. Jag har varit fullt upptagen med att må dåligt över att en hatisk, uppenbart narcissistisk och okunnig lögnare som Trump lyckades lura det amerikanska folket så grundligt (nåja, det var bara 55% som röstade, och de flesta röstade trots allt emot honom). Det är skrämmande att han nu har fått makt både över världens klimat och över USAs kärnvapenarsenal.

Efter Brexit borde jag förstås inte ha blivit så förvånad; det visade med all önskvärd tydlighet att demokratin är ytterst känslig för desinformation. Brexitanhängarna byggde sin seger i folkomröstningen på rena lögner, som att sjukvården plötsligt skulle få mer pengar om man gick ur EU och att man skulle kunna slänga ut invandrare utan problem. Trump vann genom lömska insinuationer mot Clinton – inte ens den uppenbart partiske FBI-chefen säger att hon har ljugit om sina email – och genom en skur av falska uppgifter om bland annat arbetslöshet och kriminalitet.

Dessutom läste jag veckan innan valet en bok som handlar om en desinformationskampanj i vårt eget land, och insåg att jag själv delvis hade gått på de lögner som spreds i den. Jag trodde verkligen att det fanns belägg för att vissa barn blev apatiska på grund av någon form av manipulation, eftersom vissa riksmedier och företrädare för regeringen sa att det var så, men Gellert Tamas visar i reportageboken De apatiska att detta var lögn från början till slut.

de_apatiska

Förtalet mot de apatiska barnen och deras föräldrar var som intensivast för ungefär tolv år sedan. Sedan dess har det blivit ännu lättare att manipulera opinionen med rykten och lögner, som kan spridas så oerhört fort med hjälp av de nya medierna. En skitstorm på Twitter går nästan inte att försvara sig mot. IT gav oss informationssamhället; sociala medier ger oss ett desinformationssamhälle.

Men då som nu ställer även etablerade medier upp och ger näring åt rykten och oro. Svenska Dagbladet lät en nationaldemokrat yttra sig som expert om de apatiska flyktingbarnen, och i dag kommer deras ledarskribent Per Gudmundsson med häpnadsväckande påståenden om ”no go”-zoner i Sverige. Detta tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Dags att skriva in sig i alvarmén

För ganska precis två månader sedan skrev Ola Larsmo en kort men kärnfull artikel på DN Kultur om att vi faktiskt är mitt uppe i ett informationskrig. Sedan dess har det inte gått en dag utan att jag har tänkt på det han sa, och på hur sant det är. De västerländska demokratierna befinner sig under attack både från utlandet, exempelvis från Putins Ryssland, och från de främlingsfientliga krafterna i vårt eget land (som dessutom har visat sig stå nära just Putins protofascistiska regim).

informationskrig

Det som hittills har fått mest uppmärksamhet är hatet som drabbar dem som talar för tolerans, mångkultur och en generös flyktingpolitik. Den trollarmé som Kent Ekeroth uppskattande har kallat för SD:s ”fotsoldater” har varit skoningslös i sina angrepp. Särskilt kvinnor har utsatts för så många hot om mord och våld och en sådan aggressivitet att många av dem har dragit sig undan från offentligheten, helt eller delvis.

Lömskare är dock när SD:s och andra extremistiska partiers fotsoldater sprider rykten och falska påståenden som underminerar hela det offentliga samtalet. I veckan kunde vi till exempel läsa om hur Avpixlat och andra desinformationskällor på Internet spred ut rykten om att åldringar kastas ut från Vintertullens servicehus för att ge plats åt flyktingar, och kryddade det hela med en påhittad halalslakt i den närbelägna parkleken. De flesta vettiga människor inser väl att påståendena är absurda, men det skapar en osäkerhet. Vanliga, hyggliga människor som bara hör de här sakerna i förbigående påverkas, medvetet eller omedvetet, av kraften i angreppen och mängden av lögner. ”Ingen rök utan eld … en del av det kanske är sant …” Och sakta men säkert förskjuts tyngdpunkten i den offentliga debatten.

Trollarmén kan verka vara en brölande hop, men precis som Hitlers Sturmabteilungen har de genomtänkta ledare bakom sig. Det ligger en medveten och långsiktig strategi för desinformation bakom dess agerande. Och vi som vill kämpa emot dem behöver byta strategi och ägna mer energi åt att prata om sakfrågor, i stället för att till exempel visa hur många av SD:s ledande namn som är nazianstrukna.

Jag har själv slösat alldeles för mycket tid med att argumentera med folk med obehagliga åsikter på Twitter – både främlingsfientliga svenskar och Putins betalda troll – och under en tid har jag känt mig lite uppgiven. Men nu vill jag börja kämpa emot här på bloggen – på ett nytt sätt. Det handlar inte om att övertyga trollen om att de har fel (de lyssnar ändå inte) utan att reda ut vad som faktiskt är sant, så att inte vanliga människor går på propagandaknepen. Vi behöver så att säga bygga upp en ”alvarmé” som presenterar information i stället för desinformation, i samma anda som Niklas Orrenius och Viralgranskaren.

Jag ska försöka bidra här på min blogg.

duty_calls

Tove Folkesson om identitetspolitik

Av allt jag läste under Internationella kvinnodagen gjorde ingenting mig så glad som Tove Folkessons text i DN Kultur, där hon på ett väldigt fint sätt gjorde upp med begreppet identitetspolitik.

Vad ni gör, missa den inte!

tove_folkesson

Tove Folkesson (Foto: Sofia Runarsdotter)

Det jag älskar med Folkessons text, förutom att den är vackert skriven, är hur lugnt och nyanserat hon plockar isär föreställningen att en människas identitet, och vilka grupper hon anses tillhöra, bestämmer vad hon kan tycka och kämpa för. Fördomar begränsar vad en person är och kan göra; det paradoxala är att identitetspolitiken, som är formulerad i polemik mot dem, gör precis samma sak. Ett exempel på det är när Utbildningsradion annonserade efter en ”rasifierad” programledare.

”Rasifierad” är ett kodord för mörkhyad, och det underliggande antagandet var att en ljushyad person inte var kompetent att leda ett antirasistiskt program.

Jag skulle själv vilja skriva något bra om identitetspolitik, men den typen av tänkande gör mig så ursinnig att orden sviker mig. Det är så bottenlöst enfaldigt att tro att vi är fångar i vår identitet på det sättet, att vi som åtnjuter diverse privilegier inte skulle kunna förstå andra människors erfarenheter och kämpa för andra, mindre lyckligt lottade gruppers rättigheter. Så det är nog bäst att ni bara läser Folkessons text, helt enkelt.

I vår tid behöver vi mobilisera alla goda krafter i kampen mot rasism, sexism och hat. Vi kan inte bekämpa SD, Trump och andra kretiner genom att sänka oss till deras intellektuella nivå.

Vi behöver en Alla hjärnors dag

Alla hjärtans dag har kommit och gått. Som vanligt tog den fram min cyniska sida i stället för den romantiska. Varför ska man ägna sig åt romantik just den dag som köpmännen säger åt oss att göra det? Men att uppmärksamma kärleken skadar väl aldrig, egentligen.

Problemet är snarare att vi glömmer bort det andra av kroppens två viktigaste organ. Vi skulle behöva en Alla hjärnors dag. Vi badar numera i information, men inte sedan 30-talet har vi varit sämre på att använda den.

Brain

Bild: Kushi institute

Vissa tror, i Richard Dawkins efterföljd, att religionen är problemet, men korrelationen mellan andlighet och anti-intellektualism är inte alls stark, åtminstone inte i vårt land. I stället har vi lite till mans slutat att tänka efter. Vi skyr långa avancerade resonemang och tror på rykten och konspirationsteorier som forsar fram över internet. Folk väljer att inte vaccinera sina barn på grund av ett totalt ogrundat rykte om att vaccin skulle vara kopplat till autism. Och när vår tids mest kände företagsledare fick cancer i bukspottskörteln, valde han att försöka behandla den med örtte och meditation. Inte oväntat blev det hans död.

Det är symptomatiskt att vi nu har ett populistiskt parti som bygger på en flummig 1800-talsdröm om en enad nation, men också att nästan ingen av partiets motståndare använder rationella argument för att bemöta det. Det skulle egentligen inte vara särskilt svårt, men i stället vädjar man desperat till väljarnas känslor. Absurt nog får det Jimmie Åkesson att framstå som sansad och förnuftig, trots att de flesta av hans ”fakta” är rent hittepå.

Det här får mig nog att låta dubbelt så gammal som jag är … men politiken var faktiskt bättre förr.

På den tiden hade populistpartier ingen chans att komma fram, särskilt inte om de hade nazistiska rötter. Nutidens Stefan Löfvén och Mona Salin står sig slätt inte bara mot Olof Palme, utan också mot en politiker som Ingvar Carlsson. Och folkpartiledare som Bertil Ohlin (nobelpristagare i ekonomi) och Bengt Westerberg får Jan Björklund att framstå som en intellektuell dvärg.

Just Björklunds och hans senaste triumf är väl ändå kronan på verket. Trots att inte en enda forskningsrapport sedan 30-talet ger minsta stöd för att tidiga betyg hjälper inlärningen, tvingade han igenom att betyg ska börja ges från årskurs fyra. Han säger sig vara motståndare till flum, men när flummets historia en gång ska skrivas, kommer han att ha en av hedersplatserna.

Rösta på Trolldomsdemokraterna!

Under mina ungdomsår i Strängnäs var jag politisk aktiv, men jag ledsnade då jag hörde verklighetens hårda klang mot min sköra, sköra idealism. Högtflygande idéer var spännande; det vardagliga, verklighetsförankrade praktiska arbetet var det inte.

På sistone verkar dock förutsättningarna för politiskt arbete ha ändrats. I programmet Nyfiken på partiledaren får partiledarna berätta om hur det känns och vad som har format dem, och det verkar inte vara så viktigt vad som egentligen är sant. Politiken verkar förändras på samma sätt som privatmoralen: det viktiga är inte längre att utgå ifrån fakta och sedan resonera logiskt, utan hur jag upplever saker och vad som ”känns rätt för mig”.

Detta är ju helt underbart! Det öppnar oanade möjligheter för oss som har livlig fantasi. Om Jimmie Åkesson får basera sin politik på fiktiva gäng av hotfulla invandrare i det i stort sett invandrarfria Sölvesborg, borde väl jag få göra min egen tolkning av min barndom i Strängnäs?

Därför startar jag i dag partiet Trolldomsdemokraterna (TD). Nedan berättar jag om mina svåra barndomsupplevelser och sammanfattar sedan TD:s politiska program, som bygger på dem.

 

Det jag minns bäst från min barndom är orcherna. Horder av skrålande orcher drog fram på gatorna och antastade alla människor som kom i deras väg. Mina föräldrar lät mig aldrig leka långt från hemmet – vi måste kunna springa in om ett orchgäng dök upp. Domkyrkan, som tidigare hade varit stadens stolthet, gjordes om till militärkasern och många hus, däribland flera av mina vänners hem, revs för att ge plats åt orchernas nya byggprojekt.

Allt hade kunnat vara så annorlunda om vi bara hade kunnat försvara oss, men kunskaperna i trolldom hade förfallit, och vi hade knappt några duktiga bågskyttar. I vår nöd vände vi oss till alverna, men vi lyckades inte övertyga dem om att komma till vår undsättning.

 

orcher

Strängnäs, som jag upplevde det.

Till sist flydde jag till Stockholm, där jag har levt sedan dess, men jag längtar efter att få återse Strängnäs, och jag sörjer varje gång jag hör att ännu en småstad har fallit i orchernas händer. Det är därför orchfrågan är det viktigaste för oss i Trolldomsdemokraterna.

TD kräver:

  • Inför obligatorisk undervisning i alviska och trolldom från årskurs sex.
  • Stöd trollstavstillverkningen med statliga subventioner och skattelättnader.
  • Intensifiera de diplomatiska ansträngningarna för att förbättra relationerna med alvrikena i Mörkmården och Riftedal.
  • Avsätt pengar i statsbudgeten för att bygga om sporthallar till bågskytteanläggningar.

Rösta på TD i 2014 års riksdagsval!

Försök att vara bra, inte bäst

Prästen R har doktorerat i tre olika ämnen – teologi, filosofi och matematisk logik – och  är, inte oväntat, barnsligt förtjust i komplicerade resonemang. Häromveckan sa han dock något som var väldigt enkelt, men samtidigt vist:

”Vi ska försöka vara bra på det vi gör. Men vi ska inte försöka vara bäst.”

Just så. Det är inget fel att vilja göra något bra, men så fort vi vill bli bäst blir alla andra som gör något bra ett hot. Med ens blir det svårt att glädjas åt andras framgångar, för när de sjunger, lagar mat, skriver eller springer bättre än vi gör förminskar de ju vår egen strålglans.

Olyckligtvis lever vi i ett samhälle där det är mindre viktigt att göra något bra än att bli en stjärna – en kändis. Att den snygge men falsksjungande fotbollsspelaren Kevin vann Idol beror troligen just på att han ser ut och för sig som en stjärna. Och det är inte bara glammiga teveprogram som fungerar så. När en förläggare på Norstedts tillfrågades hur man blir författare, svarade han till exempel: ”Börja med att bli kändis”.

Jag har tänkt ofta på R:s ord de senaste veckorna, då jag har varit så upptagen med lanseringen av min nya roman att jag inte har haft tid eller (framför allt) ro att skriva på nästa manus. För det spelar ingen roll hur bra böcker jag skriver – om de inte blir kända kommer folk inte att läsa dem. Därför måste jag försöka vara ”bäst”, framstå som en stjärna, om inte en fixstjärna så en stigande sådan, trots att jag ibland blir dödligt trött på att ständigt framhålla mig själv och mina böcker.

Igår satte jag mig äntligen för att skriva igen. Ärligt talat hade jag bävat för det; jag var rädd att jag skulle tycka att manuset var platt och dåligt när jag såg det igen efter uppehållet. Men i stället blev jag inspirerad och idéerna rann till, och även om jag inte skrev så många ord kände jag att det här kan bli en bra berättelse, oavsett om den blir känd eller inte. När jag reste mig från skrivarstolen kände jag mig inte bäst, men bra. Och det var vackert så.