Boktips: Agaat

Malene van Niekerks stora roman ”Agaat” låg i min läshög ganska länge, men till sist läste jag den äntligen, och det är jag innerligt glad över. Det var det bästa jag har läst på länge och helt klart min favorit bland 2012 års böcker. Jag känner mig faktiskt riktigt hedrad över att Lotta Olsson i DN nämnde min egen debutroman i samma artikel som ”Agaat”.

agaat

Lantbrukarhustrun Milla de Wet ligger för döden på sin gård. Hon är sjuk i ALS och nästan helt förlamad, kan bara kommunicera med ögonrörelser, och vårdas samvetsgrant men med undertryckt vrede av den svarta kvinnan Agaat. Alla plågsamma detaljer i den hjälplösa Millas vardag skildras så att det känns in på bara skinnet, liksom hennes inkapslade längtan och nästan helt bortträngda ånger. Så småningom inser vi att Milla har svikit Agaat mycket svårt.

De båda kvinnornas liv breds ut som en gobeläng för våra ögon, och vi börjar sakta förstå hur deras relation har blivit så komplicerad. Utdrag ur Millas dagbok varvas med vackert gestaltade återblickar, som intressant nog är skrivna i du-form. I en sämre författares händer hade det greppet kunnat kännas sökt, men här bidrar det till den starka närvarokänslan och identifikationen med Milla.

Intressant nog läste jag i en intervju att van Niekerk tycker hjärtligt illa om sin berättare. Själv kände jag ett ganska stort medlidande för Milla: trots att hon handlar fel och har många dåliga sidor är även hon ett offer för det rasistiska samhället, tycker jag. Och jag har svårt att fatta att författaren stod ut med henne så länge när hon kände så — boken är över 700 sidor lång!

Just detta är ett av de få felen med ”Agaat”: den är för lång, betydligt längre än den hade behövt vara. Vissa scener och litterära utvikningar är ganska onödiga och dessutom utdragna, vilket gör att både tempot och realismen blir lidande. Jag tänkte ibland att redaktören borde ha varit strängare mot van Niekerk. Men samtidigt kan jag förstå att det var svårt, eftersom varje enskild del är så vackert skriven, kraftfullt gestaltad och intressant (ofta på mer än ett sätt).

Trots bristerna kunde jag inte låta bli att älska boken. För mig som författare var det inspirerande att läsa den; och för mig som läsare var det lustfyllt och väckte många tankar.

Till sist vill jag också nämna Niclas Hvals helt magnifika översättning. Trots några misstag (som jag nog mest upptäckte eftersom jag har pluggat engelska upp på doktorandnivå), kan det vara den bästa översättning från engelska som jag har läst. Fint av Weyler förlag att lyfta fram honom i en egen minibiografi, där de kallade honom ”en av våra mest lovande yngre översättare”. Det kan jag skriva under på.

Köp boken t.ex. på Fritz Ståhl, Adlibris eller Bokus.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s