Vad tycker Kent Ekeroth om Burka Avenger?

Några minuter in i första avsnittet kommer jag på mig själv med att le brett. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur SD:s Kent Ekeroth skulle reagera om han såg det.

Men låt oss ta det från början:

Burka Avenger är en animerad pakistansk serie som började sändas i juli i fjol. Seriens hjältinna är en helt obeslöjad lärarinna, men hon använder en burka som superhjältedräkt och utövar en urgammal stridskonst där man slungar böcker och pennor för att slåss med de onda talibanerna. I det första avsnittet vill skurkarna stänga en flickskola, men Burka Avenger kommer till undsättning.

Här är trailern:

Det som får mig att le är inte att serien håller jättehög kvalitet – grafiken och animeringarna kan inte precis mäta sig med Pixars – utan att den visar så tydligt hur komplicerad världen är. De flesta muslimer avskyr faktiskt talibanerna, eftersom de med sitt barbari drar deras tro i smutsen.

Det här låter kanske spydigt, men jag är verkligen helt ärlig och inte illvillig när jag säger det: jag är så nyfiken på vad Kent Ekeroth skulle tycka om Burka Avenger. Ekeroth har ju byggt hela sin politiska karriär på att måla upp islam som ett hot och verkar inte se att det finns himmelsvida skillnader mellan muslimer, till och med i ett så grundmurat muslimskt land som Pakistan. Kanske skulle Burka Avenger kunna få honom att tänka till och nyansera sin världsbild en aning.

Så Kent, om du läser detta, och om du tar dig tid att titta lite på seriens första avsnitt, som du hittar nedan, berätta gärna för mig hur du ser på den. Om du bara avhåller dig från hets mot folkgrupp, lovar jag att publicera din kommentar här på min blogg.

Annonser

”Mina drömmars land” ligger uppe på nätet

mina_drommars_land_omslag

Det har varit en lång väntan för mig, men nu ligger ”Mina drömmars land” äntligen uppe på Bokus, CDONAdlibris och alla andra nätboklådor, med omslag, beskrivning och allt.

Beskrivningen har vi hållit för oss själva tills nu. Som vanligt tycker jag det är svårt att sammanfatta en bok i en så kort text – det är alltid så mycket mer man skulle vilja säga – men vi hoppas att den ska väcka intresse. Vad tycker ni om den?

Blodmöten och blodbudget, B-blod och C-blod

Alla yrken har sina egna bekymmer. I kväll pratade jag med två personer som jobbar på Stockholms Stadsteater och fick höra om en sak som de brottas med – blod.

Just nu är det nämligen högsta mode att pjäser ska vara bloddrypande, i ordets allra bokstavligaste bemärkelse.  I planeringen inför varje pjäs med blod ingår minst ett ”blodmöte” (jo, det är sant!) där man exempelvis diskuterar hur man ska vinkla pumparna för att det ska spruta på bästa sätt.

En mycket blodbesudlad pjäs är den aktuella uppsättningen av ”Kung Lear”. I varje föreställning går det åt 7-8 liter teaterblod. Regissören hade tyvärr misstagit sig på vad det kostar. Man hade en blodbudget på cirka 7 000 kr, men i själva verket kommer det att gå lös på ungefär åttio papp. Anledningen är att man inte kunde använda  hemrört teaterblod utan var tvungen att köpa in blod med bättre egenskaper. Det finns två typer av köpeblod: B-blod och C-blod. Det förra kostar 45 euro per liter och har den fördelen att det är mycket lätt att skölja bort från textilier; det senare kostar bara 15 euro per liter men kräver att man tvättar kläderna i maskin (däremot är det inte skadligt för ögon och mun).

king_lear

I det längsta hoppades man att man åtminstone skulle kunna använda C-blod, men då hade man blivit tvungen att sy upp nya elizabetanska kläder till varje föreställning, vilket förstås hade blivit ännu dyrare än en hink med B-blod. Därför blev man tvungen att använda det allra dyraste blodet.

Blod är inte bara dyrt utan också väldigt opraktiskt, även när det är på låtsas. Allt teaterblod innehåller tydligen socker, vilket innebär att det – precis som riktigt blod – drar till sig flugor. En värre olägenhet är att det är lika halt som den äkta varan, och en vanlig arbetsplatsolycka är tydligen att man halkar och slår sig halvt fördärvad. I ”Kung Lear” föll en ung skådis så illa att han slog av framtänderna mot en plåthjälm.

Och inte räcker det med ”Kung Lear” heller – inom kort kommer Stadsteatern att sätta upp en blaxploitation-version av Macbeth och musikalen ”Sweeney Todd”, både fruktansvärt blodiga. I dag skulle man ha ett blodmöte om Sweeney Todd, men åtminstone en person drog sig ur; hon orkade inte med ett enda blodmöte till.

Jag är glad att jag skriver skönlitteratur och inte gör teater. Om jag vill låta mina karaktärer vada i blod så kostar det inte en spänn, och jag riskerar inte någons hälsa.

Här är omslaget till ”Mina drömmars land”!

I dag är det ganska precis tre månader tills ”Mina drömmars land” kommer ut, och nu har förlaget sagt att jag får visa omslaget! Superduktiga Maria Sundberg har gjort det här också, precis som de två omslagen till ”Berg har inga rötter”.

Vad tycker ni?

mina_drommars_land_omslag

Själv är jag oerhört nöjd med det. Tycker att det är väldigt vackert, fångar stämningen i boken på ett bra sätt, och dessutom sticker ut på rätt sätt – att det är anslående utan att vara skrikigt. Ett bra omslag är förstås otroligt viktigt; det gäller att få folk att ta upp boken och läsa på baksidan.

Baksidestexten – eller i alla fall presentationstexten – blir dock inte offentlig förrän om ett par veckor. Jag kan i alla fall avslöja redan nu att en av bokens huvudpersoner är en ung kille från Uganda. Det är nog honom ni ser på omslaget.

Läs romaner så får du ligga!

Folks, och i synnerhet unga mäns, ovilja att läsa romaner är ett ständigt huvudbry för den läsande delen av befolkningen.

I fredags publicerade Jan Gradvall en krönika i Dagens Industri, där han går till storms mot den vanliga uppfattningen att skönlitteratur skulle vara mindre nyttig än facklitteratur. Krönikan påminner lite om en som han skrev för två år sedan, där han kommenterade uppgifterna om att man i den franska finansvärlden tycker att svenska affärsmän är så tråkiga att man drar lott om vem som ska luncha med dem. Det kanske inte är så rationellt att bara tänka på pengar och golf.

Häromdagen hittade jag en annan sida på samma tema, med den anspråksfulla titeln 10 Scientific Facts About Reading Books And How Could It Really Improve Your Life. Lite väl tillspetsat kanske, men visst är det intressant att läsning till exempel förbättrar minnet och minskar risken för att drabbas av Alzheimers. Lite överraskande är det kanske att läsande män uppfattas som mer sexiga än andra.

De flesta av oss bokmalar tar säkert gärna till oss detta; problemet är att vi inte alltid lyckas sälja in läsning till dem som inte förstår vad det ska vara bra för. I vår effektivitetsbesatta tid blir det stressande att det tar sådan tid att läsa en bok, och många vill inte känna sig onyttiga. I stället bränner man några timmar på film, teve eller videospel, och sedan går man och gör något ”nyttigt” i stället.

Kanske borde man lansera läsning som ”funktionell underhållning”, analogt med functional food? Jag tror inte vi ska trycka så mycket på det där med Alzheimersprevention, särskilt inte om målgruppen är unga män – det ligger för långt fram och känns för abstrakt. Att man ökar chanserna att få ligga är däremot ett pangargument!

Så här kanske vi kan formulera det:

”Maximera din fritid med functional entertainment! Med den nya underhållningsformen Romanläsning förbättrar du minnet och din analytiska förmåga, vilket kommer att hjälpa dig i din karriär. Det är dessutom vetenskapligt bevisat att män som ägnar sig åt Romanläsning får mera sex!”

Vad sägs?