Hur pratar man med klimatförnekare? – Del 2

I mitt förra inlägg pratade jag om hur jag tycker man ska bemöta klimatförnekare i offentligheten. Men om någon i din närhet har låtit sig luras av propaganda och konspirationsteorier, hur gör man då? Hur kan man nå fram till dem?

Det är svårt, och det finns inget sätt som fungerar i alla lägen. Alla människor är olika, och alla har sina egna skäl att inte vilja ta till sig vetenskapen. Vissa är rädda för att behöva avstå från för mycket som de tycker om, andra hamnar i önsketänkande för att dämpa sin ångest, åter andra kittlas av tanken på att majoriteten har låtit sig luras medan de själva är smartare än så. Just det faller även väldigt intelligenta människor för – en av de smartaste människor jag har träffat trodde till exempel att månlandningen var en bluff.

En sak tror jag dock gäller i alla lägen: man kan inte ”skamma” människor till att överge sin övertygelse. Att idiotförklara dem får dem aldrig att ändra sig. Ändå har jag själv gjort just det alldeles för många gånger, särskilt på sociala medier, till exempel när folk har yrat om att Sverige snart kommer att få sharialagar. Jag måste definitivt bli bättre på att ta ett djupt andetag och sedan svara lugnt och vänligt. Om personen i fråga är någon man känner personligen så blir det förstås bara ännu viktigare.

Vad man svarar en klimatförnekare beror förstås på vad som driver honom eller henne. Många har skrivit och talat klokt om hur man ska kommunicera. Läs till exempel den här intervjun med psykologen Kata Nylén, en av författarna till boken Klimatpsykologi – Hur vi skapar hållbar förändring.

Två saker som Nylén säger tycker jag är särskilt viktiga. Det ena är att man ska försöka undvika att skrämma upp folk mer än nödvändigt. Risken är att de antingen förtvivlar eller förfaller till verklighetsflykt (kanske genom att leta upp desinformation på nätet). Det andra som hon påpekar är att vi inte ska lägga kraft på att få folk att göra individuella uppoffringar, till exempel att sluta flyga. Det är viktigt att förstå att det, med hennes ord ”handlar om systemförändringar på flera nivåer”. Individuella val kommer inte att lösa klimatkrisen – men vi måste få så många som möjligt att förstå att det är just en kris.

Jag är däremot inte säker på att man, som hon verkar rekommendera, alltid ska ducka om man konfronteras av en mer inbiten konspirationsteoretiker. I mitt tidigare inlägg föreslog jag visserligen att man ska undvika diskussion om man kan, men då menade jag mest i medierna. Man kan hamna i en situation där det är motiverat att ändå svara något. Jag tänkte dela med mig av en egen erfarenhet, där jag tror att jag kanske lyckades övertyga en klimatförnekare.

För nästan tio år sedan, när det väl ändå var lite mindre absurt att förneka klimatvetenskapen, hamnade jag i en emaildiskussion med en kollega, som var så där tvärsäker på sin egen logik som män med teknisk utbildning ofta är. Han trodde fullt och fast att klimatförändringarna var något som ett kotteri av aktivistiska forskare hade kokat ihop, och att bevisen för dem var falska och inte stöddes av riktiga data.

Eftersom flera hundra personer fick diskussionen i sina inboxar denna fredag ville jag trots allt inte låta honom komma undan med det. Jag frågade honom någonting i stil med detta:

”Din teori är alltså att flera tusen forskare över hela världen har kommit överens om att dölja sanningen för oss. Även om vi nu antar att det vore möjligt, varför skulle de egentligen göra det? Vad skulle de vinna på det?”

På den frågan hade min kollega inget svar.

Annons

Ett anspråkslöst förslag från Friförsvarens Riksförbund

Försvarsminister Peter Hultqvist
Försvarsdepartementet
Jakobsgatan 26
111 52 Stockholm
Sweden

Bäste Herr Hultqvist,

Sveriges försvarsförmåga har på senare år försämrats. Det är inte att undra på, eftersom försvaret bygger på den förlegade idén att en ineffektiv statlig byråkrati ensam ska sköta militären. Det är hög tid att konkurrensutsätta Försvarsmakten!

I stället för att anförtro hela försvarsbudgeten till en enda statlig försvarsmakt, borde regeringen ge varje geografiskt område en försvarspeng som denna fritt kan förfoga över. Försvarspengen kan spenderas på den säkerhets- och försvarspolitik som politikerna i en viss region eller stadsdel vill satsa på. Östermalm kan exempelvis gå med i NATO; i Göingeskogarna får man nu möjlighet att följa sin traditioan med gerillamiliser, medan man vid Möllevångstorget i Malmö kanske vill testa Feministiskt Initiativs förslag med medling och förtroendeskapande åtgärder i stället för militär. Vid ett militärt angrepp utifrån kommer det sedan att visa sig vilket slags försvar som fungerar bäst, och de regioner som vill kan helt enkelt byta försvar till nästa gång vi blir invaderade.

This image has an empty alt attribute; its file name is 1280px-Challenger_2-Megatron_MOD_45161486.jpg


När vi får konkurrens mellan olika försvar, kommer vinstincitamenten göra att verksamheten effektiviseras, så att vi – om uttrycket tillåts – får mer ”pang för pengen”. Redan idag har vi blivit kontaktade av driftiga entreprenörer från bland annat Ryssland, Kina och Saudiarabien som gärna vill hjälpa till att göra vårt land säkrare i en orolig omvärld.

Sverige är inte det första land som har haft flera konkurrerande militärstyrkor, men inget annat land har hittills förstått värdet av ett system byggt på valfrihet och kraften hos marknadens osynliga hand. Precis som i skolpolitiken har Sverige här chansen att genomföra en världsunik reform som kommer att bli ett föredöme för alla andra länder!

Med förhoppning om ett gott samarbete framöver,

Friförsvarens Riksförbund
147 Esplanade St Helier Jersey
JE1 0BD
Jersey

Make Sweden dyster again

Annie Lööf ler brett mot DN:s fotograf, tittar in i kameran och säger ”Jag tror på politiska lösningar – därför har jag inte klimatångest”. Jag vet inte hur ärlig Lööf är, men det är taktiskt riktigt att säga det, för många väljare vill så gärna tro att oron för klimatet är överdriven, att allting kan fortsätta som förut. Bort allt vad oro gör – och bort med skammen över att vi lever som vi gör!

I dagens Sverige har hedonismen blivit en överideologi. Det är en nästintill helig dogm att meningen med livet är att vara lycklig och ha det bra, men jakten på lycka håller på att bli vår värsta fiende. För om detta är livets mening, då är livet per definition meningslöst när vi inte är lyckliga, och vi frestas att förtränga alla dåliga känslor. Men det finns goda skäl att känna till exempel oro, vrede och skam när det gäller klimatet.

Ibland blir jag så innerligt trött på det blankpolerade Instagramsverige som vi lever i, där influencers på fjärran stränder hetsar oss att alltid vilja ha mer, konsumera bättre, njuta lite till. Jag kan komma på mig själv med att längta tillbaka till det smådystra Sverige som jag växte upp i på 70- och 80-talen, där krisrapporterna duggade tätt i medierna. KD:s valslogan är ”Make EU lagom igen”; jag skulle vilja byta den mot ”Make Sweden dyster again”.

De dåliga känslorna kring klimatet är ett larm i vårt inre, ett larm som vi måste lyssna på. Att inte känna oro när en miljon av Jordens åtta miljoner arter, och därmed vår civilisation, riskerar att gå under – det är faktiskt enbart korkat! Och det är bara sunt att känna skam när man faktiskt har gjort något omoraliskt. Flygskam beror på att vi innerst inne vet att det är fel att släppa ut fem ton koldioxid i atmosfären för att familjen ska få ligga på en strand i Thailand i någon vecka.

Den bistra sanningen är att hedonismen kan bli vår död. Skam och ångest kan däremot bli vår räddning.

Om fotboll, kärlek och hat

Vi som inte längre är ungdomar kan ha svårt att minnas hur det var, och ännu svårare att återge det i skrift. Desto gladare blir man när någon lyckas.

tifo

TIFO är Josefine Lindéns första ungdomsbok, men ändå fångar hon så fint hur det är att vara ung och kär, lyckan och våndan och olyckan. Hon är lyhörd på mer än ett sätt: dialogen känns lika trovärdig som personskildringarna, och hon känner supporterkulturen utan och innan. Boken är verkligen ”skriven från ståplats”, som det står på baksidan. Titeln syftar på att ungdomarna i boken jobbar med att göra tifon – de spektakulära läktararrangemang som förgyller matcherna för oss andra.

bajentifo

Tifo på en Hammarbymatch (Bild: fotbolldirekt.se)

Eftersom jag, precis som Lindén, älskar fotboll blir jag också förtjust över hur väl hon fångar känslan i att följa ett lag och att gå på match. Att stå där på läktaren och knappt våga titta, sucka när spelet inte stämmer, hoppa och skrika när det blir mål, eller bara längta efter en slutsignal som aldrig verkar komma, så att man åtminstone får med sig en poäng.

Lindén går dock in på fotbollens mörkare sidor också. En av huvudpersonerna i boken blir misshandlad av en säkerhetsvakt, och hans storebror, som är med i en ”firma” – en sammanslutning av våldsamma supportrar – beslutar sig för att hämnas. Men den delen av berättelsen hade kunnat fördjupas. Jag hoppas att hon får skriva en andra bok om de här ungdomarna, och att hon vågar problematisera mer där.

En av de få saker i boken som jag inte köper är att hat mellan supportrar är något som bara måste finnas där, att det är kärlekens förutsättning. Lindén försvarar inte på något sätt våld men kopplar heller inte ihop det med hatjargongen i supporterkretsar.

Och visst, det är sant att 99% eller mer av supportrarna aldrig kommer att slåss, hur mycket de än sjunger ”Vi hatar Djurgårn” (en av få Bajenramsor som jag aldrig kommer att sjunga med i). Men det är trots allt inte bara ”firmorna” som slåss om de får chansen. Kravallpoliserna finns inte bara där för att trakassera supportrarna, även om Lindén har helt rätt i att media ger en väldigt skev bild av vem som utövar våldet (poliser och ordningsvakter misshandlar nämligen ofta supportrar utan att det får konsekvenser). Det finns pappskallar i alla supportergrupper som kan ta till nävarna om de har huvudena fulla av hatramsor och öl. Jag tror personligen att vi skulle slippa det mesta av detta om vi la av med det där löjliga hatet. Man kan retas och jäklas och tjafsa, det är bara kul, men man behöver inte hata eller låtsas att man gör det.

Efter det senaste derbyt mellan AIK och Hammarby kastade sig ett gäng besvikna AIK-supportrar fram mot den del av Hammarbyföljet där min son och hans kompisar gick. Den kvällen var jag tacksam över att poliserna fanns där och gick emellan. I kväll ska han gå på derby igen, och jag gläds med honom men kommer samtidigt att vara en liten, liten aning nervös, just eftersom den där hatkulturen trots allt finns där.

En gång följde jag med en kompis på en Djurgårdsmatch, och i inmarschsången, den sång som alla Djurgårdsfans, från småknattar till gamla gubbstruttar, sjöng med i, heter det:

Vi hatar Gnaget,

Vi hatar Bajen …

Om Hammarby hade haft något så idiotiskt i sin sång så hade det bara blivit ett besök på Söderstadion för mig. Så enkelt är det.

Fotbollen skulle bara kunna titta på andra idrotter, som inte alls har samma problem med våld, för att fatta det som borde vara självklart:

Man behöver inte hata för att älska. Man behöver faktiskt inte hata alls.

Gästspel på andra bloggar

Eftersom jag är aktuell med en ny roman har jag fått en del erbjudanden att gästa andras bloggar. Strax innan nyår skrev jag, som jag tidigare nämnt, ett inlägg på Debutantbloggen. Igår följde jag upp det med ett inlägg på Bokmalen, där jag berättar lite om varför jag skrev Mina drömmars land.

Under vecka 7 och 8 kommer jag att vara gästbloggare på bokcirklar.se. Det kommer jag nog att berätta mer om senare.

Du är förstås perfekt, men andra gör misstag

Häromdagen skulle jag korsa ett övergångsställe i Stockholm, där hastighetsbegränsningen var 50 kilometer i timmen. Det låter kanske inte så mycket, men faktum är att 90% av fotgängare som blir påkörda i den farten dör. Bilen som var på väg mot samma övergångsställe körde betydligt snabbare än så.

Som alltid när jag hamnar i den situationen undrade jag om föraren – i det här fallet en kvinna – skulle sakta in eller fortsätta i samma fart. Till min förvåning gasade hon och passerade i en hastighet som jag uppskattar till över 70 kilometer i timmen. Eftersom jag gärna vill leva ett tag till stannade jag och släppte fram henne. Jag blev ursinnig och skickade ett elakt tweet i vredesmod.

Men kanske var föraren inte bara hänsynslös. Kanske tyckte hon att hon skulle köra tydligt, ”kommunicera med fart”, så att jag inte skulle tveka om vad som gällde. Bara en galning skulle ju försöka springa över när ett ton metall kom farande från andra hållet.

Men å andra sidan, hur kunde hon veta att jag inte var en galning? Eller att jag inte skulle få ett hjärnsläpp och försöka springa över ändå? Eller att inte ett barn skulle komma springande från andra hållet?

Svaret är enkelt: det kunde hon inte veta. Hennes körning riskerade inte någons liv och lem, förutsatt att ingen annan gjorde misstag. Men det hjälper inte om vi kör tekniskt perfekt; om vi inte utgår ifrån att andra gör misstag så borde vi inte få köra alls.

Det är precis det som Stig Dagermans novell Att döda ett barn handlar om. Om du inte har läst den – gör det! Förutom att den ger en ordentlig tankeställare är det en av de bästa noveller jag har läst, kanske den allra bästa; i tjugoårsåldern läste jag den så många gånger att jag kunde den utantill. Novellen var ett beställningsuppdrag från NTF men är samtidigt ett riktigt mästerverk.

Nyligen gjorde den nyzeeländska motsvarigheten till NTF en reklamfilm på samma tema. Ruskigt stark, titta på den nedan. Men glöm inte att läsa Dagermans novell – den är ännu bättre.

Mitt gästinlägg på Debutantbloggen

För någon vecka sedan blev jag inbjuden att gästblogga på Debutantbloggen, och den 29 december publicerades mitt inlägg.

Den som är intresserad kan läsa det här.

Om ni följde min blogg under 2013 så innehåller det inte så mycket nytt – det är mest en sammanfattning av hur Mina drömmars land gick från nästan färdigt råmanus till publicerad bok. Men vare sig ni har följt mig här eller inte vill jag passa på att önska er ett riktigt Gott nytt år!

Blodmöten och blodbudget, B-blod och C-blod

Alla yrken har sina egna bekymmer. I kväll pratade jag med två personer som jobbar på Stockholms Stadsteater och fick höra om en sak som de brottas med – blod.

Just nu är det nämligen högsta mode att pjäser ska vara bloddrypande, i ordets allra bokstavligaste bemärkelse.  I planeringen inför varje pjäs med blod ingår minst ett ”blodmöte” (jo, det är sant!) där man exempelvis diskuterar hur man ska vinkla pumparna för att det ska spruta på bästa sätt.

En mycket blodbesudlad pjäs är den aktuella uppsättningen av ”Kung Lear”. I varje föreställning går det åt 7-8 liter teaterblod. Regissören hade tyvärr misstagit sig på vad det kostar. Man hade en blodbudget på cirka 7 000 kr, men i själva verket kommer det att gå lös på ungefär åttio papp. Anledningen är att man inte kunde använda  hemrört teaterblod utan var tvungen att köpa in blod med bättre egenskaper. Det finns två typer av köpeblod: B-blod och C-blod. Det förra kostar 45 euro per liter och har den fördelen att det är mycket lätt att skölja bort från textilier; det senare kostar bara 15 euro per liter men kräver att man tvättar kläderna i maskin (däremot är det inte skadligt för ögon och mun).

king_lear

I det längsta hoppades man att man åtminstone skulle kunna använda C-blod, men då hade man blivit tvungen att sy upp nya elizabetanska kläder till varje föreställning, vilket förstås hade blivit ännu dyrare än en hink med B-blod. Därför blev man tvungen att använda det allra dyraste blodet.

Blod är inte bara dyrt utan också väldigt opraktiskt, även när det är på låtsas. Allt teaterblod innehåller tydligen socker, vilket innebär att det – precis som riktigt blod – drar till sig flugor. En värre olägenhet är att det är lika halt som den äkta varan, och en vanlig arbetsplatsolycka är tydligen att man halkar och slår sig halvt fördärvad. I ”Kung Lear” föll en ung skådis så illa att han slog av framtänderna mot en plåthjälm.

Och inte räcker det med ”Kung Lear” heller – inom kort kommer Stadsteatern att sätta upp en blaxploitation-version av Macbeth och musikalen ”Sweeney Todd”, både fruktansvärt blodiga. I dag skulle man ha ett blodmöte om Sweeney Todd, men åtminstone en person drog sig ur; hon orkade inte med ett enda blodmöte till.

Jag är glad att jag skriver skönlitteratur och inte gör teater. Om jag vill låta mina karaktärer vada i blod så kostar det inte en spänn, och jag riskerar inte någons hälsa.

Vill du träffa mig på Bokmässan?

I dag bär det av till Bokmässan i Göteborg!

Jag har inga officiella programpunkter i år, vet inte om någon bryr sig om att jag åker dit direkt. Folk springer nog inte benen av sig för en författare med blott en, ganska okänd roman i bagaget. Men det ska bli roligt ändå.

Lite innan lunch elva bör Sofia och jag vara framme, och vi kommer nog att börja med att titta förbi Formas monter och säga hej till alla vi känner från förlaget. Klockan 15 räknar jag med att vara i kaféet vid K-salarna, då Debutantbloggen har sin träff där, så kom gärna dit och säg hej.

Vill du träffa mig någon annanstans så kontakta mig bara. Du kan till exempel skriva en kommentar på detta inlägg, tweeta eller skicka direktmeddelande till mitt Twitter-konto @spindelmanne, eller skicka ett Facebook-meddelande.

Hoppas vi ses i vimlet!

Maskar i hjärnan och den mest braskande rubriken någonsin

En rolig sak med att jobba i IT-branschen är att man är omgiven av nördar. Jag måste nog förtydliga: folk ser inte ut som nördarna i amerikanska highschoolfilmer, men de är ofta lidelsefullt intresserade av andra saker utöver IT, och de flesta älskar att berätta om det. Ofta är det spännande vetenskap.

Häromdagen berättade till exempel en arbetskompis om parasiten Toxoplasma gondii, som han hade läst en massa om. Den har ett väldigt avancerat sätt att sprida sig till sitt primära värddjur — katten. När den infekterar möss tar den sig in i hjärnan och ändrar musens beteende så att den slutar vara rädd för katter. När den machofierade musen blir uppäten går parasiten över till katten. Men inte nog med det: från katten tar den sig mycket lätt över till oss människor. Enligt vissa uppskattningar är en tredjedel av jordens befolkning smittad!

Toxoplasma_gondii_tachy

Toxoplasma gondii (Bild: Wikipedia)

Nu kommer det riktigt spännande. Även hos människor tar sig de små maskarna in i hjärnan. Det är väldigt svårt eftersom det finns membran som ska skydda just mot sådana intrång, men den här parasiten klarar det genom att rida på vita blodkroppar. Och när den väl är inne så förändrar den människans beteende. Det finns lite olika teorier om exakt hur förändringarna ser ut, men en av dem gör gällande att män blir mer inbundna och tillbakadragna, medan kvinnorna blir kaxigare och mer utåtriktade (ungefär som mössen alltså). Visst är det fascinerande?

Ännu roligare än sådana här vetenskapliga rön är dock vad mindre nogräknade massmedier kan göra av dem. Min arbetskompis berättade att Aftonbladet skrev om det här för en tid sedan, och att de då krönte artikeln med den mest skamlöst braskande rubriken någonsin.

Försök först att gissa hur den löd innan du scrollar ner och tittar på facit!

.

.

.

.
.
.
.
.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

KATTKVINNORNA

VILL HA

MERA SEX