Tre riktigt bra kriminalromaner

För någon vecka sedan muttrade jag lite surt om termen ”spänningsromaner”. Lite avundsjuka ligger det säkert i det – trots allt verkar det vara lättare att nå många läsare om man skriver deckare och dylikt. Men jag tycker verkligen att så många deckare som jag försöker läsa är riktigt dåliga, med krystade historier, platta karaktärer och torftigt och enformigt språk. Det retar mig att författarna kommer undan med det.

Det låter väl snobbigt och är det säkert också, men jag har en räddningsplanka: jag föredrar nämligen genrer som har ännu lägre status än deckare, nämligen fantasy och skräck.

Samtidigt så tycker jag att det här med genre är lite fånigt. En bra bok är en bra bok (och en dålig är en dålig) oavsett vilken genre som den sprattlande trycks ner i. För att nödtorfigt spackla över snobbtatueringen i min panna tänker jag härmed tipsa om tre kriminalromaner som jag verkligen har uppskattat.

Först ut är ”Mike Larssons rymliga hjärta”, min förlagskollega Olle Lönnaeus andra roman. Kategorin som den brukar placeras i kallas country noir – det är inte någon mordhistoria i första hand, utan en skildring av småkriminella ute på den skånska landsbygden. Huvudpersonen Mike har precis sluppit ut ur fängelset och bestämmer sig nu för att åka hem till Tomelilla och bli en bra farsa till sin tonårige son Robin, som nu bor hos fosterfamilj. Hans historia tvinnas snyggt ihop med flera andra människors. Det är välskrivet, spännande och ofta riktigt dråpligt. Och huvudpersonen Mike blev jag som många andra väldigt förtjust i – en hetlevrad och ganska korkad strulputte, men med ett gott hjärta.

Mike Larssons rymliga hjärta

I somras läste jag även Belinda Bauers ”Mörk jord”. Riktigt bra den med, och en raffinerad historia. Tolvårige Steven lever i en arbetarfamilj som aldrig har hämtat sig efter att hans morbror Billy försvann – han antas ha fallit offer för en seriemördare. Nu vill han försöka få klarhet i var morbrodern ligger begraven och börjar därför brevväxla med mördaren, som sitter i fängelse. Här ligger tonvikten mer på krypande spänning, men det som gjorde starkast intryck på mig var ändå skildringen av hur fattigdom (både materiell och känslomässig) förminskar människor.

Mörk jord

Sist men sannerligen inte minst var jag tvungen att läsa Gillian Flynns ”Dark places” (finns även i svensk översättning, men jag vet inte om den är bra), så mycket som jag hade hört om den. Den levde faktiskt upp till mina högt ställda förväntningar. Historien påminner på mer än ett sätt om den i ”Mörk jord”, men är ännu mer extrem: här är huvudpersonen en mycket trasig kvinna, som aldrig har hämtat sig efter att hennes mamma och syster blev mördade. Hon vittnade mot sin storebror och är fast övertygad om att det var han som var skyldig. Men så får hon kontakt med en förening som utreder gamla brottsfall och börjar vackla i sin övertygelse. Historien rullas upp mycket snyggt, med växlingar mellan dåtid och nutid och flera olika perspektiv, och Flynn håller läsaren på halster ända in i det sista. Dessutom med ett kraftfullt språk och en gestaltning av fattiga jordbrukares liv som verkligen kryper under huden. Helt klart en av de bästa krim-böcker jag har läst.

Dark Places

Som sagt, tre riktigt bra böcker. Läs allihop!

Annonser

2 comments on “Tre riktigt bra kriminalromaner

  1. Pia Hagmar skriver:

    Vi verkar ha EXAKT samma smak när det gäller deckare!:) Antar att du gillar Lehane och Mina också?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s