Grodslakt: Att skiva upp tiden på svenska och engelska

Det engelska språket är så rikt på ord och synonymer att man som svensk författare eller översättare lätt kan drabbas av mindervärdeskomplex. Ändå finns det områden där svenskan är rikare än engelskan. Det innebär alltid utmaningar för översättare.

Ett exempel på detta är ord för tid. Perioden mellan natten och middagstid skivar vi svenskar upp i morgon och förmiddag, men på engelska har man bara ett ord: morning. Som översättare måste man därför alltid ta ställning till hur man ska översätta morning – är det morgon eller förmiddag? Alldeles för ofta översätts det med ”morgon” fastän det uppenbart är fel.

Om någon säger ”God morgon” till dig när du kommer in till jobbet vid elvatiden så är det antagligen en pik, men på engelska är det helt normalt att säga Good morning i samma situation (dessutom är Good morning inte alls lika formellt som den svenska motsvarigheten, så det är mer naturligt av flera skäl).

En annan felöversättning som jag vill ta upp i det här sammanhanget, och som också beror på att svenskan har ord som engelskan saknar, är när 24 hours översätts med ”24 timmar” och inte ”ett dygn”. Engelskan och de flesta andra språk saknar ett behändigt ord för det, men vi svenskar ska förstås använda det. De naturligaste översättningarna av 48 hours och 72 hours är för övrigt ”två dygn” respektive ”tre dygn”, inte en ordagrann översättning.

Slutligen vill jag nämna en allt vanligare felöversättning som nämndes i en kommentar här på bloggen för ett par dagar sedan (tack för tipset!). Week day betyder inte ”veckodag” utan ”vardag”. Vill man prata om veckodagar på engelska är det korrekta uttrycket days of the week.

Läs samtliga inlägg i Projekt Grodslakt här.

Liv efter liv

I dag tar jag paus från gnällandet i Projekt Grodslakt för att tipsa om en bra roman, som dessutom är riktigt fint översatt: Kate Atkinsons ”Liv efter liv”.

Atkinson leker med ett tema som har utforskats många gånger förut, till exempel inom science fiction – hur vi skulle agera om vi visste vad som skulle hända i framtiden? Hon gör det dock på sitt eget sätt och med en energi och en språklig uppfinningsrikedom som jag uppfattar som typiskt engelska. Som författare kan jag bli lite avundsjuk på mina engelska kollegor. I Sverige känns det som om man inte får skriva om allvarliga eller rentav fasansfulla ämnen som krig och död på det här sättet; vissa recensenter blir så griniga då.

Ursula Todd, Atkinsons huvudperson lever många liv och dör om och om igen i boken, på många olika sätt, men sakta letar sig berättelsen fram från 1910 till andra världskriget. Det är ärligt talat lite knäckande att Ursula dör hela tiden, precis när man har börjat engagera sig i henne, men det bidrar förstås till bokens speciella karaktär. I början är Ursulas olika liv helt åtskilda, men så småningom börjar de läcka in i varandra. Hur tänker jag inte avslöja här, men författaren lyckas göra det trovärdigt, delvis för att hon är så duktig på att gestalta Ursulas många liv med alla deras detaljer, från idyllen i barndomshemmet till den ofattbara förödelsen i London och Berlin under andra världskriget.

Boken blir ibland en aning ytlig, både i hur den behandlar sina teman och i personskildringen (särskilt en av Ursulas bröder blir en ganska underlig karikatyr), men den är oavbrutet underhållande och väckte samtidigt många tankar hos mig. Slump eller öde, vad är det som styr? Visst kan vi dö när som helst, som Ursula gör, om och om igen, och en slump kan föröda livet även om vi inte mister det (även det råkar Ursula ut för), men just därför bör vi göra något av det medan vi kan.

Grodslakt: ”Det är allt” är alldeles för mycket

Rätt ofta hör man åsikten att svenska skulle vara ineffektivare än engelska, att allt blir längre och klumpigare när man ska översätta det till svenska. Jag minns en intervju med kvinnan som översatte ”Den lilla sjöjungfrun”, som sa att hon bara kom på ett ord som var kortare på svenska, och det var ”fyr”.

Ofta finns det dock ett svenskt uttryck som är minst lika smidigt och uttrycksfullt som det engelska; det är bara om vi inte hittar det som svenskan blir klumpigare än engelskan. Så är det till exempel med den lilla frasen that’s all, som engelsktalande ofta lägger till i slutet av en mening. Alltför ofta översätts det ordagrant:

Engelska: I thought that you’d keep me company, that’s all.

Svenska: Jag trodde du skulle hålla mig sällskap, det är allt.

Det där låter väldigt styltigt förstås, både längre och mindre rytmiskt än den engelska motsvarigheten. Å andra sidan är det väl därför man nästan aldrig säger så i verkligheten …

Den korrekta översättningen är att helt enkelt skjuta in ett ”bara” mitt i meningen: ”Jag hoppades bara att du skulle hålla mig sällskap”. Själv tycker jag att svenskan i det här fallet har bättre flyt än engelskan – men det finns förstås många exempel på motsatsen.

P.S: Den lite märkliga titeln på det här blogginlägget är en liten hyllning till Edward Bloms hysteriskt roliga kokbok Allting gott och alldeles för mycket, som innehåller en rejäl dos matglädje och många skojiga anekdoter. Rekommenderas!

Detta är det andra inlägget i Projekt Grodslakt. Läs samtliga inlägg i projektet här.

Grodslakt: Den falska vännen ”Oh”

Jag tror att många knappt ens ser det engelska Oh som ett riktigt ord, utan mer som ett slags läte som uttrycker känslor. Kanske är det just därför det så ofta översätts slarvigt. I mer än 9 fall av 10 blir det ”Åh!” i svensk översättning – och för det mesta är det faktiskt helt fel.

När man pluggar engelska brukar man få höra talas om så kallade false friends. Det är engelska ord som liknar svenska men har en helt annan betydelse, till exempel actual och wrist. Det där brukar man gå bet på i början, men så småningom lär man sig att actual inte betyder ”aktuell”, utan ”faktisk”, och att wrist betyder handled och ingenting annat.

Lurigare är det med de falska vänner där betydelsen ligger nära det ord som det liknar på svenska, men där användningen eller huvudbetydelsen trots allt är annorlunda. Oh är ett exempel på just det.

Oxford Dictionary of English beskriver Oh så här: ”used to express a range of emotions including surprise, anger, disappointment, or joy, or when reacting to a remark”. Jag har satt det sista i fetstil, eftersom det är den användningen som är den vanligaste. Och det är en användning som det svenska ”Åh” inte har.

Säger man ”Åh” på svenska så är det nästan alltid ett uttryck för en stark känsla. Engelskans Oh signalerar oftast bara att man just har fått veta något nytt, som i det här replikskiftet:

-Anna hasn’t left yet.

-Oh, tell her to hurry up then.

Men hur ska vi översätta det då?

Om man översätter engelsk dialog borde man oftast välja ”Jaha”, eller kanske ”Jaså”, inte det högdramatiska ”Åh!”. Antagligen känns det lite småtråkigt, men Oh är för det mesta en oansenlig statist i den engelska meningen, och då måste det få vara det i den svenska också. Annars kommer alla att låta som svulstiga operadivor.

Det här är det första inlägget i Projekt Grodslakt. Läs alla inlägg här, eller ta en titt på min programförklaring för Projekt Grodslakt.

 

 

Projekt Grodslakt

I dag sparkar jag igång Projekt Grodslakt här på min blogg. Jag har velat göra det länge men dragit mig för det, dels av lättja, men dels för att det kommer att missuppfattas av många – jag kommer att framstå som en jobbig besserwisser som bara hackar på folk. Och det är jag kanske i viss mån, men det är inte därför som jag gör det här.

Målet med Projekt Grodslakt är inte att lansera grodan som köttdjur, utan om att höja kvaliteten på översättningar från engelska till svenska. Det handlar alltså om översättningsgrodor, inte om riktiga amfibier.

Till skillnad från många andra svenskar läser jag ofta engelskspråkig litteratur i översättning, inte i original. Jag jobbar till största delen på engelska, och eftersom jag skriver själv vill jag hålla mitt modersmål vid liv genom att läsa skönlitteratur på svenska. Dessutom är jag, som i stort sett alla andra infödda svenskar, faktiskt mycket bättre på svenska än på engelska (då har jag ändå läst engelska upp på doktorandnivå). Tyvärr förstörs läsglädjen ofta av att lite väl många grodor hoppar upp ur sidorna. Översatt text känns sällan lika naturlig, rent språkligt, som en svensk originaltext.

Det här vill jag göra någonting åt!

Under kategorin Projekt Grodslakt kommer jag därför att samla blogginlägg som tar upp vanliga missar vid översättning från engelska till svenska, och anglicismer som ibland sprider sig in även i svenska originaltexter. Jag hoppas att de här inläggen ska bli en bra resurs för yrkesfolk, till exempel översättare, redaktörer och korrekturläsare, så att vi på sikt kan få bättre översättningar. Kanske kan det här också vara intressant för lärare och språkvetare, och för språkintresserade i största allmänhet.

I morgon kommer det första inlägget, då jag funderar på hur man ska översätta interjektionen Oh!

Berätta gärna om mitt projekt för folk som kan vara intresserade. Och om det när några översättningsgrodor som ni vill att jag ska ta upp, blir jag förstås jätteglad om ni lämnar en kommentar på den här sidan!

Boktips: Stoner

En månad in på det nya året har jag redan hunnit läsa ganska många romaner. Den första av dem var också den bästa jag har läst på länge, så bra att jag måste ta mig i kragen och blogga om den.

Som så ofta kommer jag sent till festen, för John Williams Stoner var som mest omtalad för några år sedan. Men den här gången är jag kanske ursäktad, eftersom i stort sett hela den litterära världen missade den när den först kom ut, för över ett halvsekel sedan! Kanske är det för att det är så svårt att beskriva den. På ytan verkar den så alldaglig och tråkig, precis som huvudpersonen som gett boken dess namn.

William Stoner föds i en bondefamilj i slutet av 1800-talet, ska studera lantbruk på universitetet i Missouri men förälskar sig i litteraturen och blir i stället universitetslärare. Han gifter sig med en överspänd flicka från bättre familj, men äktenskapet blir olyckligt, och dessutom kommer han i kläm på jobbet. På många sätt liknar han faktiskt Lasse i min egen roman Berg har inga rötter, men han är en starkare person och bär sitt öde stoiskt, eller rentav heroiskt. Nå, det här låter väl inte så upplyftande, eller hur? Men de flesta som har läst boken verkar faktiskt inte bli nedslagna, utan lyckliga.

Jag blir frustrerad när jag ska beskriva Stoner och kan inte förklara varför den är så bra. Så är det med de flesta riktigt mästerliga böcker, men när det gäller Stoner är det nästan omöjligt. Den har en alldeles egen ton, en alldeles egen lyster, och trots att både språket och historien är enkla rymmer de en myriad av nyanser. Nästan trotsigt skriver Williams fram sin huvudperson ur den grå anonymiteten. Utåt sett är han misslyckad, men där innanför finns så mycket att upptäcka; det är som Gunnar Ekelöf skriver i sin kanske mest kända dikt: ”En värld är varje människa …”. Sällan har någon skildrat det så väl så som John Williams.

Det är märkligt att Stoner sent omsider blev en sådan världssuccé. Men nog är det skönt att världen ibland kan vara rättvis.