Varning! Innehåller ironi!

För en tid sedan tog jag ett par, sju öl med min vän Steven, som numera är litteraturprofessor. Inte oväntat blev det en hel del prat om skrivande. Bland annat kom vi in på ämnet ironi.

En sak som frustrerade mig när Mina drömmars land kom ut, var att alla recensenter tycktes missa att det gick att läsa boken, och särskilt slutet, på mer än ett sätt. Jag ville att man skulle kunna läsa den ”bara” som en spännande historia, men att man efter läsningen skulle bli osäker på vad det var som hände. Det finns en självutnämnd hjälte, men gör han verkligen rätt? Vilka motiv är egentligen de viktigaste? Och framför allt: vad vet vi om hur det ligger till?

För mig har boken ett öppet slut, där det inte är självklart vad som håller på att hända när boken slutar, men det här har gått väldigt många förbi. Och till min förvåning hade recensenterna svårare att se det än andra läsare.

”Nästa gång ska jag banne mig klistra en etikett på boken, typ som hiphoppare gör med sina skivor”, muttrade jag till S. ”‘Varning! Innehåller ironi!'”

Steven smålog.

”Fast då skulle det ju inte vara ironi längre”, sa han.

parentaladvisory

Att recensenter missade ironin är kanske inte så konstigt egentligen. Numera har de ju så kort tid på sig när de recenserar en bok. De måste snabbt kategorisera den, och om den då känns som ett slags underhållningsroman så slutar de nog oftast att leta efter budskap och extra bottnar under den första.

Vill man vara ironisk måste man kanske tydligt signalera det, som Mohsin Hamid gör i den lilla romanen Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Den är skriven i du-form och formulerad som en självhjälpsbok, och ingen kan missa att det finns ett dolt budskap under textens ytskikt. Möjligen borde jag ha gjort något liknande.

snuskigt_rik

För trots att det svider att erkänna det så är det inte recensenterna det är fel på – de allra flesta läsare tolkade trots allt min roman på samma sätt. Jag var helt enkelt för otydlig, och jag borde ha förstått det. Ironi är svårt nog när man pratar; när man skriver är det djävulskt svårt.

Jag hoppas att läsarna ska ha lättare att se ironin och dubbeltydigheterna i den roman som jag blev klar med i somras. Något har jag förhoppningsvis lärt mig av mina erfarenheter.

Transportsträckor

Det har gått lite segt med skrivandet ett tag. Mitt nya romanmanus masar sig framåt i ett ganska sävligt tempo, och i svarta stunder känns det som om jag inte ska bli klar i år, trots att målet vid årsskiftet var att jag ska ha ett färdigt råmanus innan sommaren.

Egentligen är det väl inte så konstigt att det tar tid. Det är i sanningens namn inte så lätt att hinna skriva när man har familj och ett krävande heltidsjobb. Men på sistone har jag börjat förstå att det finns ett psykologiskt problem också, och jag tänker att jag kanske kan hjälpa någon annan författare eller författaraspirant om jag bloggar om det.

Problemet är att jag befinner mig på en transportsträcka i berättelsen. Det är ett ganska långt parti som jag senare kanske måste förkorta, beläget mellan två vändpunkter i handlingen. Jag tror ändå att det verkligen behöver finnas där: jag måste ge läsaren och mig själv chansen att lära känna mina två viktigaste personer bättre. Ändå går det inte att komma ifrån att jag längtar till nästa vändpunkt – den händelse som man kan säga att hela boken roterar runt.

transportstracka

Vad är problemet då?

Jo, risken är att man lurar sig som författare. Även om man skriver snabbare än vad jag gör just nu så är det ofrånkomligt att det tar längre tid att skriva en transportsträcka än att läsa den. Så mitt råd till dig som skriver är att inte utgå ifrån hur det känns att skriva något, när du ska bedöma hur tråkigt eller spännande det blir att läsa det.

Jag tror att jag är lite dålig på att bedöma tempot i mina egna texter – mer än en gång har redaktören sagt åt mig att sakta ner, att våga ta mig tid. För min del bottnar det nog i att jag inte riktigt litar på min förmåga: jag vågar inte tro att jag ska kunna behålla läsarens uppmärksamhet om jag brer ut mig.

Tack och lov är det snart slut på den här transportsträckan. Bara ett par sidor till, sedan är den till ända, och en händelse som rent bokstavligen är magisk kommer att ställa mycket i berättelsen på sin spets.

Det känns väldigt spännande att se vad som händer med berättelsen efter det. Jag hoppas att mina läsare också ska tycka det.

Svedjenäva

För en tid sedan frågade mamma om det hade blivit något fel på den här bloggen eftersom hon inte längre fick några mail om nya inlägg. Förklaringen var dock väldigt enkel: jag har inte skrivit några nya inlägg. Jag har allvarligt funderat på om jag ska fortsätta skriva böcker, och så länge jag funderade hade jag inte lust att blogga.

Några månader efter att Mina drömmars land hade släppts slog tungsinnet till med full kraft. Boken blev på det stora hela bra mottagen, men de griniga recensioner som kom gjorde mig ändå ledsen. Visserligen verkade de recensenterna helt ha missat väldigt centrala element i min bok, till exempel vad som egentligen händer i bokens slut. Men om de kunde missa det, då var det väl jag som hade misslyckats som författare? Vissa formuleringar sved också – en skrev att mitt språk var ”lite platt”, en annan att jag visserligen har ”språket i min hand” men att boken aldrig ”når någon riktig botten”.

En författarkompis som har gett ut ett femtiotal böcker säger att hon har en teflonhjärna – hon glömmer genast allt negativt men lägger alla fina ord på minnet. Tyvärr är det tvärtom för mig, och mitt självförtroende sjönk därför som ett blylod.

Värre ändå var att jag började må dåligt av hela bokbranschen och vad den gör med människor: att de förväntas stå och ropa ut hur bra de själva och deras böcker är bara för att ha en chans att komma någonvart. Och jag säger absolut inte att jag är bättre än någon annan. Min nya bok blev under en tid centrum för min existens; jag blev missunnsam och avundsjuk och fick svårt att glädjas åt andra författares framgångar, och det hela började kännas mer och mer osunt. Varför skulle det vara så viktigt att just jag ger ut böcker när det finns så många tusen andra? Kanske borde jag bara ägna mig åt något annat.

Det är kanske för mycket att kalla det för en livskris, men det var definitivt en skrivkris. Allt blev till aska; jag kände bara olust och en molande sorg. Det kändes mer och mer lockande att helt sluta skriva.

Men någon gång i slutet på sommaren vände det trots allt. Jag tittade lite mer på mitt nya manus, som nyligen hade känts så tröstlöst dåligt, och hittade ett och annat i det som verkade lovande. Fler och fler läsare hörde av sig och berättade hur mycket de tyckte om min bok (allra gladast blev jag när min älskade svensklärare från högstadiet hyllade den). Jag upptäckte en trevlig recension som jag hade missat och lade upp den på recensionssidan för Mina drömmars land. Men det viktigaste var något helt annat: helt plötsligt insåg jag att min deppighet delvis berodde på att jag hade slutat skriva. Att jag faktiskt behöver skriva för att må bra.

Det finns en blomma som heter svedjenäva, som har en rätt så ovanlig ekologisk nisch. Fröna slumrar i jorden tills det blir skogsbrand, men då spricker de av hettan och börjar gro, och blomman växer upp och passar på att bre ut sig när allt annat är förbränt. Jag känner mig lite som en svedjenäva just nu. Sakta men säkert kämpar jag mig upp genom asklagret, och jag hoppas att det jag skriver snart ska slå ut i blom. Tids nog blir det kanske en bok av det också.

Svedjenäva

 

Ses vi i kväll på Alviks bibliotek?

Klockan 19 i kväll, alltså måndagen den 10 mars, gästar jag ”mitt” bibliotek i Alvik. Jag kommer att prata om mitt skrivande och mina böcker i allmänhet, och Mina drömmars land i synnerhet – inte bara om vad boken handlar om utan också vilka problem jag har brottats med när jag skrev den, och hur jag har försökt lösa dem.

Kanske vill du komma dit och träffa mig?

Så här skriver Alviks bibliotek om evenemanget.

Försök att vara bra, inte bäst

Prästen R har doktorerat i tre olika ämnen – teologi, filosofi och matematisk logik – och  är, inte oväntat, barnsligt förtjust i komplicerade resonemang. Häromveckan sa han dock något som var väldigt enkelt, men samtidigt vist:

”Vi ska försöka vara bra på det vi gör. Men vi ska inte försöka vara bäst.”

Just så. Det är inget fel att vilja göra något bra, men så fort vi vill bli bäst blir alla andra som gör något bra ett hot. Med ens blir det svårt att glädjas åt andras framgångar, för när de sjunger, lagar mat, skriver eller springer bättre än vi gör förminskar de ju vår egen strålglans.

Olyckligtvis lever vi i ett samhälle där det är mindre viktigt att göra något bra än att bli en stjärna – en kändis. Att den snygge men falsksjungande fotbollsspelaren Kevin vann Idol beror troligen just på att han ser ut och för sig som en stjärna. Och det är inte bara glammiga teveprogram som fungerar så. När en förläggare på Norstedts tillfrågades hur man blir författare, svarade han till exempel: ”Börja med att bli kändis”.

Jag har tänkt ofta på R:s ord de senaste veckorna, då jag har varit så upptagen med lanseringen av min nya roman att jag inte har haft tid eller (framför allt) ro att skriva på nästa manus. För det spelar ingen roll hur bra böcker jag skriver – om de inte blir kända kommer folk inte att läsa dem. Därför måste jag försöka vara ”bäst”, framstå som en stjärna, om inte en fixstjärna så en stigande sådan, trots att jag ibland blir dödligt trött på att ständigt framhålla mig själv och mina böcker.

Igår satte jag mig äntligen för att skriva igen. Ärligt talat hade jag bävat för det; jag var rädd att jag skulle tycka att manuset var platt och dåligt när jag såg det igen efter uppehållet. Men i stället blev jag inspirerad och idéerna rann till, och även om jag inte skrev så många ord kände jag att det här kan bli en bra berättelse, oavsett om den blir känd eller inte. När jag reste mig från skrivarstolen kände jag mig inte bäst, men bra. Och det var vackert så.

Romankaraktärer och deras hemligheter

I lördags publicerade Litteraturmagazinet en gästkrönika, skriven av mig, på temat romankaraktärer och deras hemligheter – om man som författare måste veta allt om personerna i romanen.

Läs min krönika här.

Den som har läst mina inlägg om skrivande här på min egen blogg och på Debutantbloggen vet att jag ofta vill vara lite motvalls när folk blir alltför tvärsäkra på hur skrivande funkar. Det är jätteviktigt att kunna hantverket, men det finns olika sätt att skriva bra böcker. Inte nog med att alla människor är olika; det gäller även alla romaner och alla romankaraktärer. Då kan det väl inte bara finnas ett sätt att fantisera ihop dem?

Producera och skapa

Anna Lovind, som var redaktör för min debutroman, ägnar sig numera åt sin nya idé Happy Arty. Häromdagen lade hon upp ett otroligt fint inlägg på Happy Artys webbplats, med många glittrande visdomskorn om kreativitet och den traditionella kvinnorollen. Bland annat skriver hon om sin mammas kakor och hur de var något mer än bara kakor:

”Men man kan baka kakor på olika sätt. Man kan baka dem och något av en själv spiller över i processen, en slags kärlek, en omsorg om detaljer och en glädje i givandet som trotsar all trötthet. Det blir kvar och mottagaren känner det. Det är så man vet att någon har skapat något, istället för att bara producera. Mamma hävdar att hon producerade, men jag som åt kakorna vet att hon skapade.”

Jag tror att det är viktigt att skilja på de två sakerna – på att skapa och på att bara producera.

I IT-branschen, där jag förtjänar mitt dagliga bröd, säger vi slentrianmässigt att vi ”skapar” filer och databasposter med mera. Egentligen är det ett lite slarvigt översättningslån – engelskans ”create” har inte riktigt samma nyanser. Men det viktiga är ändå att man försöker lägga ner sin själ i det man gör, när man kan; att det kanske rentav blir en kärlekshandling.

Det finns utrymme för skapande, i den bemärkelsen, i nästan alla sysselsättningar. I undervisning förstås, men också i programmering, matlagning – till och med i städning.

tårta

Omvänt är det inte säkert att vi skapar när vi ägnar oss åt någon ”kreativ” verksamhet. Även om jag gillar iden bakom NaNoWriMo – allt som kan lösa upp skrivkramp är värt att prova – blir jag ibland lite illa till mods över det maniska ordräknandet, som emellanåt urartar i rent skryt om hur mycket text man producerar. Som jag tidigare skrivit tror jag att skrivande måste få ta lite tid. Det råder ingen brist på text i världen – bara på bra text.

Annas inlägg väckte även andra tankar hos mig, men dem ska jag återvända till en annan dag. Nu ska jag nämligen sätta mig och skriva på min nästa roman. Jag ska försöka att skapa och inte bara producera.