Lite uppmuntran mitt i redigeringen

Egentligen tycker jag om att redigera, men när jag gör det pendlar både humöret och självförtroendet ännu mer än annars. Ibland är jag odrägligt nöjd med både mig själv och min text, men ibland undrar jag vad jag egentligen håller på med. De senaste dagarna har jag plumsat omkring bland sidorna i ”Mina drömmars land”, duttat lite ängsligt på scenerna och känt mig som en tråkig medelmåtta.

Därför blev jag väldigt glad när jag blev varse att den fina skrivarbloggen 365 days of Storylog lyfter fram en scen ur min debutroman som ett exempel på bra skrivande. Härligt uppmuntrande. Kanske gör jag något rätt även i min kommande roman.

Maskar i hjärnan och den mest braskande rubriken någonsin

En rolig sak med att jobba i IT-branschen är att man är omgiven av nördar. Jag måste nog förtydliga: folk ser inte ut som nördarna i amerikanska highschoolfilmer, men de är ofta lidelsefullt intresserade av andra saker utöver IT, och de flesta älskar att berätta om det. Ofta är det spännande vetenskap.

Häromdagen berättade till exempel en arbetskompis om parasiten Toxoplasma gondii, som han hade läst en massa om. Den har ett väldigt avancerat sätt att sprida sig till sitt primära värddjur — katten. När den infekterar möss tar den sig in i hjärnan och ändrar musens beteende så att den slutar vara rädd för katter. När den machofierade musen blir uppäten går parasiten över till katten. Men inte nog med det: från katten tar den sig mycket lätt över till oss människor. Enligt vissa uppskattningar är en tredjedel av jordens befolkning smittad!

Toxoplasma_gondii_tachy

Toxoplasma gondii (Bild: Wikipedia)

Nu kommer det riktigt spännande. Även hos människor tar sig de små maskarna in i hjärnan. Det är väldigt svårt eftersom det finns membran som ska skydda just mot sådana intrång, men den här parasiten klarar det genom att rida på vita blodkroppar. Och när den väl är inne så förändrar den människans beteende. Det finns lite olika teorier om exakt hur förändringarna ser ut, men en av dem gör gällande att män blir mer inbundna och tillbakadragna, medan kvinnorna blir kaxigare och mer utåtriktade (ungefär som mössen alltså). Visst är det fascinerande?

Ännu roligare än sådana här vetenskapliga rön är dock vad mindre nogräknade massmedier kan göra av dem. Min arbetskompis berättade att Aftonbladet skrev om det här för en tid sedan, och att de då krönte artikeln med den mest skamlöst braskande rubriken någonsin.

Försök först att gissa hur den löd innan du scrollar ner och tittar på facit!

.

.

.

.
.
.
.
.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

KATTKVINNORNA

VILL HA

MERA SEX

Min nya roman heter Mina drömmars land

I förra veckan blev det äntligen klart: min nya roman kommer att heta ”Mina drömmars land”! Det är det namn jag har velat ha hela tiden. När min debutroman skulle komma ut behövdes det en hel del diskussioner innan vi kom fram till namnet ”Berg har inga rötter”, men den här gången var de på förlaget vänligare inställda till min idé.

Innan vi slutgiltigt bestämde oss gjorde vi en slagning i Libris, som man brukar. Jag var lite nervös för det, tyckte att titeln var så bra och naturlig att någon annan redan borde ha tagit den, men det närmaste var en bok från 1978 som heter ”Våra drömmars land”. Den handlar om en nallebjörn som åker till Peru, så risken för förväxling känns inte så stor. Och så Fogelströms ”Mina drömmars stad” förstås, men det är helt avsiktligt.

Jag är väldigt glad över namnet. Dels för att jag tycker det är vackert och lätt att komma ihåg, dels för att det passar väldigt bra in på min berättelse. Den vindlar sig visserligen mellan flera länder, men mest handlar den om människor i det här landet Sverige, både nyanlända och infödda, om deras drömmar och om vad som händer när de kvävs, när de uppfylls och när de krockar med varandra. Snart kommer jag att berätta mer här på bloggen.

Innan dess ska jag bara försöka bli lite gladare över det som ska hamna mellan pärmarna också. Redigeringen pågår för fullt.

Meteorer och andra järtecken

I dag har jag knarkat videoklipp där man ser och hör meteoren som slog ner (eller rättare sagt exploderade) i Ryssland för några dagar sedan. Titta på det här till exempel — det ser verkligen ut som något från en katastroffilm:

När den exploderade blev det ju också en väldigt kraftig smäll som till och med krossade massor av glasrutor. Se och lyssna på det här:

Jag fäster mig också lite vid hur coolt ryssarna tar det hela. Chauffören i den första videon verkar ju inte reagera alls, och i den andra verkar folk mest lite upprymda över att det händer något spännande.

Jag tänker på hur folk hade reagerat för bara hundra år sedan om de hade varit med om något sådant, hur man hade försökt tolka det, sett det som ett järtecken som bara måste betyda något. Nu är det bara lite coolt så där.

Ibland tänker även vi moderna människor i symboler och undrar vad märkliga händelser betyder. Många i Italien blev tydligen lite skakade när blixten slog ner i Peterskyrkan i Rom bara timmar efter att påven hade tillkännagivit att han skulle avgå. Var det ett tecken på att han borde stanna?

Men det intressanta med järtecken och annat som verkar symboliskt (både i livet och i konsten) är att de inte betyder något förrän människor väljer en tolkning av dem. Man skulle ju till exempel kunna se blixtnedslaget som en vink om att påveskiftet kan ge ny energi åt kyrkan. Om man nu inte helt enkelt tar fasta på att Peterskyrkan är Roms högsta byggnad.

Boktips: Agaat

Malene van Niekerks stora roman ”Agaat” låg i min läshög ganska länge, men till sist läste jag den äntligen, och det är jag innerligt glad över. Det var det bästa jag har läst på länge och helt klart min favorit bland 2012 års böcker. Jag känner mig faktiskt riktigt hedrad över att Lotta Olsson i DN nämnde min egen debutroman i samma artikel som ”Agaat”.

agaat

Lantbrukarhustrun Milla de Wet ligger för döden på sin gård. Hon är sjuk i ALS och nästan helt förlamad, kan bara kommunicera med ögonrörelser, och vårdas samvetsgrant men med undertryckt vrede av den svarta kvinnan Agaat. Alla plågsamma detaljer i den hjälplösa Millas vardag skildras så att det känns in på bara skinnet, liksom hennes inkapslade längtan och nästan helt bortträngda ånger. Så småningom inser vi att Milla har svikit Agaat mycket svårt.

De båda kvinnornas liv breds ut som en gobeläng för våra ögon, och vi börjar sakta förstå hur deras relation har blivit så komplicerad. Utdrag ur Millas dagbok varvas med vackert gestaltade återblickar, som intressant nog är skrivna i du-form. I en sämre författares händer hade det greppet kunnat kännas sökt, men här bidrar det till den starka närvarokänslan och identifikationen med Milla.

Intressant nog läste jag i en intervju att van Niekerk tycker hjärtligt illa om sin berättare. Själv kände jag ett ganska stort medlidande för Milla: trots att hon handlar fel och har många dåliga sidor är även hon ett offer för det rasistiska samhället, tycker jag. Och jag har svårt att fatta att författaren stod ut med henne så länge när hon kände så — boken är över 700 sidor lång!

Just detta är ett av de få felen med ”Agaat”: den är för lång, betydligt längre än den hade behövt vara. Vissa scener och litterära utvikningar är ganska onödiga och dessutom utdragna, vilket gör att både tempot och realismen blir lidande. Jag tänkte ibland att redaktören borde ha varit strängare mot van Niekerk. Men samtidigt kan jag förstå att det var svårt, eftersom varje enskild del är så vackert skriven, kraftfullt gestaltad och intressant (ofta på mer än ett sätt).

Trots bristerna kunde jag inte låta bli att älska boken. För mig som författare var det inspirerande att läsa den; och för mig som läsare var det lustfyllt och väckte många tankar.

Till sist vill jag också nämna Niclas Hvals helt magnifika översättning. Trots några misstag (som jag nog mest upptäckte eftersom jag har pluggat engelska upp på doktorandnivå), kan det vara den bästa översättning från engelska som jag har läst. Fint av Weyler förlag att lyfta fram honom i en egen minibiografi, där de kallade honom ”en av våra mest lovande yngre översättare”. Det kan jag skriva under på.

Köp boken t.ex. på Fritz Ståhl, Adlibris eller Bokus.

I dag är jag lite hungrig

I dag är det Askonsdagen, och därför är jag lite hungrig. För oss katoliker är det nämligen inte bara fastans första dag utan också en av årets två faste- och abstinensdagar. Att man fastar innebär att man bara äter ett fullständigt mål mat, så jag har gått runt hela dagen på en halv sharonfrukt och en knäckemacka. Abstinens har ingenting med drogavvänjning att göra: på en abstinensdag avstår man helt enkelt från kött. I kväll blir det följaktligen ost- och spenatsås till pastan.

Fastedagar började jag med redan för tjugo år sedan. På den tiden hade jag visserligen förlorat min ateistiska barnatro eftersom jag hade läst lite för mycket modern fysik, men jag var inte kristen, bara en slags motvillig frilansande monoteist. Jag utforskade katolska seder och riter bara för att min tjej hade bestämt sig för att konvertera. I dag är hon min fru och vi är båda katoliker. Så kan det gå.

Fastan gick direkt in i själen på mig; detta att frivilligt avstå från att äta sig mätt öppnade en dörr som jag sedan inte har velat stänga. Ja, jag vet att det låter lite ätstört, men vi gör det ju bara några enstaka dagar, och för en läckergom som jag är det nog enbart nyttigt. Det hjälper mig bland annat att få en lite friare inställning till mina impulser, särskilt när de kommer utifrån (visste ni att vi utsätts för över 3000 reklambudskap om dagen?). Men det handlar också om att två dagar om året känna på hur det är att vara hungrig och få större medkänsla med de många miljoner människor som tvingas vara det. Varje dag.

En anledning till att jag till sist blev utövande katolik är just att så mycket i kyrkan är kroppsligt. Fastan, knäfallen, de gregorianska melodierna, askkorset som ritas i pannan i Askonsdagens mässa … Andligheten vågar ta fysisk gestalt; hela kroppssjälen får vara med. Det ofattbara i tillvaron blir konkret men förblir ändå ett mysterium. Och jag får vila i det.

Redigeringsmotorn varvar upp

I fredags ringde min redaktör för att ge sina kommentarer om min nya roman.

Under samtalet kändes det att vi båda var lite nervösa — hon för att jag skulle bli sur över kritiska kommentarer, jag för att hon skulle såga något som var viktigt för mig. Åtminstone var jag nervös, men efteråt faktiskt rätt lättad. Mycket i texten är ändå rykande färskt och därför också obearbetat (jag skrev nog över 20 000 ord månaden innan jag skickade in), så det hade kunnat vara mycket värre.

Till största delen slog hon bara ner på sådant som jag själv är irriterad på men inte hunnit göra något åt än. Att hon kritiserade de sakerna var inte nedslående utan gav mig bara råg i ryggen. Kanske har jag lite koll ändå, och vi verkar vilja dra texten åt samma håll. Skönt.

Ändå var det intressantaste förstås de saker som jag inte hade tänkt på. Redaktören hade till exempel uppfattat en av mina huvudpersoner på ett helt annat sätt än jag hade tänkt mig, och felet var inte hennes utan mitt. Jag har helt enkelt glömt att berätta en hel del om den personen, saker som jag vet men som inte läsaren kan räkna ut själv. Dessutom hade hon invändningar mot slutet. Det gav mig först stora skälvan, för jag gillar verkligen de sista sidorna, men efter en stunds diskussion började jag ana att det kanske inte var slutet i sig som var det stora problemet; snarare var det en annan svaghet i texten som jag måste avhjälpa. Förhoppningsvis kommer hon att bli nöjd när jag har gjort det.

Den första känslan när vi lagt på var en viss trötthet och villrådighet. Vissa saker hade jag ju uppfattat själv och hade redan lösningar på, men hur skulle jag göra med de andra?

Efter någon timme var det helt annorlunda. Skrivprocessen hade varvat upp så att jag nästan kände vibrationerna i kroppen, och de nya idéerna infann sig i allt snabbare takt. Jag var först irriterad över att jag de närmaste dagarna måste ägna all tid och kraft åt mitt ”day job”. Men egentligen tror jag att det är ganska bra. Det brukar nämligen vara en fördel om mina skrividéer får ligga och gro innan jag gör något av dem. I mitten av nästa vecka ska jag börja redigeringen på allvar. Jag längtar så mycket dit att jag har svårt att sitta stilla.