Rapport från en redigering

Titeln på det här inlägget är vald med viss omsorg. För trots att en redigering är betydligt glamorösare och trevligare att arbeta med än en skurhink, och trots att jag ibland kan njuta av att putsa på en text tills den skiner, är redigeringen ändå det slitsammaste med att skriva och innebär mycket mer arbete än man tror som författarnovis. I just den här redigeringen gick luften ur mig för en tid när utgivningen av ”Mina drömmars land” senarelades, men jag har så smått börjat göra framsteg igen.

Jag är nu inne på andra redigeringsvändan. I den första gav min redaktör i stort sett ingen detaljerad kritik, utan koncentrerade sig på de stora sakerna: den här personen känns inte färdig, den här relationen är underlig, i den här delen saknas djup, och så vidare. Eftersom jag släppte in henne i texten obehagligt tidigt (för normalt vill jag vara nöjd själv innan jag låter andra läsa), var de flesta svagheter tydliga även för mig själv. Men det var ändå skönt att få bekräftat att de verkligen var svagheter, och några överraskningar bjöd hon trots allt på.

Efter lite funderingar och diskussioner skrev jag ett andra utkast. Så fort min redaktör hunnit läsa det hade vi ett långt och bra manusmöte, och sedan fick jag tillbaks en utskrift av manuset med kommentarer. Även den här gången hade jag lite ont i magen när jag skickade versionen, för en sak var jag fortfarande missnöjd med. Mycket riktigt slog redaktören ner på det som en ovanligt hungrig hök. Det var bra att hon var tydlig, även om jag ärligt talat kanske tyckte att hon var lite väl tydlig och kände mig en aning stukad. Men i det här skedet är det hennes jobb att hacka på mig, kanske rentav vara lite retsam, för att sporra mig att göra ”Mina drömmars land” så bra som den kan bli.

bild

Förutom den kända bristen hade jag lämnat sex riktiga ”darlings” i texten för att se vad hon hade att säga om dem, och intressant nog ville hon stryka fem av dem. Än en gång var det värdefullt att få sin intuition bekräftad. Annars har hon mest skjutit in sig på berättartempot (där har vi en intressant diskussion igång) samt spanat efter sakfel och logiska luckor i historien. Här och var har hon även påpekat små brott mot skrivregler och dylikt, men det mesta av språkputsningen spar vi till nästa redigeringsomgång, som vi hoppas ska bli den sista.

Igår nådde jag en liten milstolpe, då jag tyckte att jag hade kommit så långt i den här vändan att jag kunde göra det sista med papper och penna. Det kommer att bli skönt efter så mycket stirrande på skärmen, och troligen gör det att jag ser texten med nya ögon. Vi får se om jag är så klar som jag tror.

En pil i hjärtat just när allt är som vackrast

I Husby fattar bilarna eld kväll efter kväll, men i Traneberg, där jag bor, är det bara försommargrönskan som flammar upp likt en tyst granatkrevad. Nordens vårar är ju alltid explosionsartade, men i år mer än någonsin. Hägg och syren slog ut nästan samtidigt, och knappt hade äppelträden börjat blomma förrän kronbladen satte igång med att snöa ner på marken.

kronblad

Som alltid så här års blir jag lycklig och vemodig på samma gång. Det är förstås också väldigt nordiskt, men just för att vår sommar är så kort blir det också så tydligt att livet bär döden som ett frö inom sig. ”Allt kött är hö, och blomstren dö …” Och precis som varje försommar sedan högstadiet får jag en av mina favoritdikter på hjärnan.

Jag är annars verkligen en prosakille. Tranströmer baddar jag ögonen med titt som tätt, men i övrigt läser jag väldigt lite lyrik, och det är nog tjugo år sedan jag skrev en ordentlig dikt. Konstigt egentligen, för jag tycker om dikter, och just det som jag uppskattar med dem – den känslomässiga kraften, bildspråket, anspråken på att vara både text och musik på samma gång – är sådant jag strävar mot när jag själv skriver prosa.

Ändå tror jag aldrig att jag når hela vägen fram. Dikten som nu hela tiden tränger sig fram, som en schlager med klisterrefräng, är bara fyra rader lång men säger ändå så otroligt mycket. Temat är nog egentligen förlorad kärlek, men jag låter den handla mer om tidens flykt. Det är mitt privilegium som läsare.

Det var två och ett halvt årtusende sedan den grekiska dikterskan Sapfo skrev dem, men varje gång den ekar i huvudet spelar tiden ingen roll. Likt en pil av koncentrerad känsla svirrar den genom alla dessa år och borrar sig rätt in i hjärtat på mig:

            Kort är rosornas tid.

            När den lupit till ända,

            finner din sökande hand

            törnet, men rosen ej mer.

Hipp, hipp hurra för Susanne Boll!

Egentligen är det helt onödigt att så här mot slutet av dagen efter blogga om releasefesten för Susanne Bolls ”Det enda rätta”. Så många andra har redan rapporterat därifrån, som till exempel Simona Arnstedt och Åsa Hellberg. Men jag känner ändå att jag vill fira fina Susanne lite även idag.

Releasefester är rätt mycket som bröllop, särskilt när det som denna gång är en debutant som firar: det är alltid så mycket glädje, och man blir rörd, särskilt när man själv har upplevt känslan av att debutera. Jag tror dock aldrig att jag har sett en så glädjestrålande debutant som Susanne. Hon har kämpat så målmedvetet och länge för att komma dit. Den enda som verkade gladare var hennes dotter, när Susanne tackade sin familj (”det är OSS som mamma tackar!”).

Även i övrigt var det en härlig tillställning. Så många trevliga människor, en så fin stämning – och så Utsikten med stort U. Till och med min sugiga mobilkamera lyckades ta ett snyggt kort av den:

utsikt

En bok fick jag med mig också, med rolig dedikation: ”Till min KOLLEGA Manne och namne med MIN Manne”.

En av huvudpersonerna heter nämligen Manne. Ärligt talat känns det lite surrealistiskt att läsa om Manne, särskilt som även hans fru har samma namn som min!

Nu hinner jag inte blogga mer; jag har ju en spännande bok att krypa till kojs med. Ni får hålla till godo med en snygga bild som jag har snott från en annan nydebuterad författare, nämligen Annika Estassy.

annikas1

Annika Estassy, jag och Boken!

 

Hållit min första skrivarkurs

Min arbetsgivare, konsultbolaget HiQ, har en kursverksamhet som kallas HiCollege. De flesta kurser som man erbjuder är arbetsrelaterade, men det finns även sådana som man går bara för nöjes skull. För några veckor sedan höll jag därför en skrivarkurs på HiQ:s kontor i centrala Stockholm. Utsikten därifrån går inte av för hackor:

hiq

Lite osäker var jag inför kursstarten. Visserligen kan jag skriva och har jobbat en del som lärare, men jag hade ingen erfarenhet av skrivarkurser. Jag har inte ens gått en skrivarkurs, än mindre hållit en. En annan utmaning var att vi bara hade två kvällar till vårt förfogande. Men faktum är att den blev lyckad: folk verkade inspirerade efteråt, och snittbetyget i utvärderingen blev 4,8 av 5. Därför tänkte jag berätta lite om upplägget — kanske kan någon ha nytta av det.

Till båda kurstillfällena tvingade jag samtliga deltagare att skriva en text på 2-10 sidor och läsa alla de andras texter. Alla verkade tycka att det var otäckt, men så här i efterhand håller de nog med mig om att det var givande både att få och ge kommentarer på texterna.  Flera tänker faktiskt fortsätta att byta texter med varandra i framtiden. Dessutom gav det mig konkreta exempel till de teoretiska delarna av kursen.

Det första tillfället ägnade jag mest åt tips för hur man kommer igång och börjar producera. Jag tog fasta på en sak som Elizabeth George säger i den utmärkta skrivhandboken Write away: att man gör klokt i att börja med sina karaktärer. Jag lyckades klämma in två korta övningar på temat (att hitta på bra övningar var annars det allra svåraste, eftersom vi hade så lite tid att spela med): jag berättade mycket kort om en kvinna och lät sedan deltagarna fantisera i fem minuter om henne, och därefter beskrev jag en situation som hon hamnar i och bad dem fundera på hur hennes personlighet och egenskaper skulle manifestera sig i den situationen. Jag pratade om hur viktigt det är med konflikt, men att konflikt bara betyder att en person vill något men att det finns ett hinder — många verkar tror att det måste handla om våld eller gräl. En tredje viktig sak som jag pratade om var hur man skapar framåtrörelse i en text. Som någon har sagt gäller det bara att varje del av texten måste ställa en fråga som man vill ha svar på. Vi tittade på några inledningar ur världslitteraturen och diskuterade varför de fungerar så bra.

Vid det andra tillfället pratade jag en hel del om redigering, i vid mening. Om man nu har skrivit något, hur får man det att bli så bra som möjligt? Jag rekommenderade deltagarna att skilja på skrivprocessen och redigeringsprocessen, att försöka flödesskriva om det går och inte stanna upp och slipa när man är ”i zonen”. Ett citat som jag gillar och som jag skickade med dem är ”Write drunk — edit sober”. Tillsammans tittade vi på en text som innehöll en del vanliga svagheter och funderade på hur man kunde göra den bättre. Jag pratade om hur mycket i redigeringen, även den man gör i sin ensamhet, handlar om att ta bort det som är överflödigt (”Kill your darlings!”) och var taskig nog att peka på exempel i deras texter. Som tur var verkade de inte ta alltför illa upp.

Slutligen skickade jag med några inspirerande ord, men gav också det kanske viktigaste rådet av alla: att skriva för att det är lustfyllt och inte för att man drömmer om att bli utgiven. Då blir tiden man lägger ner aldrig bortkastad, och dessutom tror jag att texten blir bättre.

Hej, jag heter Manne. Jag är en googlare.

Det är bara att erkänna: jag har trillat dit igen. Jag är en googlare, och inte ens en nykter sådan. Nyligen satte jag igång och googlade på ”Berg har inga rötter” igen.

Man skulle kunna uttrycka det så att jag har fått ett återfall i debutantsjukan, som jag bloggade om på Debutantbloggen förra året. Men egentligen är det mer som ett missbruk än en sjukdom. Bekräftelsen som man ibland får som författare är rena uppåttjacket, och nu när Mina drömmars land har blivit senarelagd kunde jag inte avhålla mig från den drogen.

Det är lite pinsamt, och jag funderar på varför jag och andra författare egentligen gör det här så ofta. Jag tror att det inte bara handlar om ett patetiskt försök att pumpa upp självkänslan, utan också om att skrivandet blir så ensamt ibland. Längtan efter att ingå i ett socialt sammanhang, även om det är digitalt och konstruerat, gör att man letar synpunkter på det man har gjort, särskilt om det dröjer ett tag innan nästa bok ska komma ut.

Till min förvåning hittade jag faktiskt två fina recensioner som jag tidigare hade missat – en på bloggen CatOnHat och en på Boklandskap. Lustigt nog publicerades de båda den 24 juli i fjol, så nu ligger de prydligt uppradade efter varandra på recensionssidan för Berg har inga rötter.