Titeln på det här inlägget är vald med viss omsorg. För trots att en redigering är betydligt glamorösare och trevligare att arbeta med än en skurhink, och trots att jag ibland kan njuta av att putsa på en text tills den skiner, är redigeringen ändå det slitsammaste med att skriva och innebär mycket mer arbete än man tror som författarnovis. I just den här redigeringen gick luften ur mig för en tid när utgivningen av ”Mina drömmars land” senarelades, men jag har så smått börjat göra framsteg igen.
Jag är nu inne på andra redigeringsvändan. I den första gav min redaktör i stort sett ingen detaljerad kritik, utan koncentrerade sig på de stora sakerna: den här personen känns inte färdig, den här relationen är underlig, i den här delen saknas djup, och så vidare. Eftersom jag släppte in henne i texten obehagligt tidigt (för normalt vill jag vara nöjd själv innan jag låter andra läsa), var de flesta svagheter tydliga även för mig själv. Men det var ändå skönt att få bekräftat att de verkligen var svagheter, och några överraskningar bjöd hon trots allt på.
Efter lite funderingar och diskussioner skrev jag ett andra utkast. Så fort min redaktör hunnit läsa det hade vi ett långt och bra manusmöte, och sedan fick jag tillbaks en utskrift av manuset med kommentarer. Även den här gången hade jag lite ont i magen när jag skickade versionen, för en sak var jag fortfarande missnöjd med. Mycket riktigt slog redaktören ner på det som en ovanligt hungrig hök. Det var bra att hon var tydlig, även om jag ärligt talat kanske tyckte att hon var lite väl tydlig och kände mig en aning stukad. Men i det här skedet är det hennes jobb att hacka på mig, kanske rentav vara lite retsam, för att sporra mig att göra ”Mina drömmars land” så bra som den kan bli.
Förutom den kända bristen hade jag lämnat sex riktiga ”darlings” i texten för att se vad hon hade att säga om dem, och intressant nog ville hon stryka fem av dem. Än en gång var det värdefullt att få sin intuition bekräftad. Annars har hon mest skjutit in sig på berättartempot (där har vi en intressant diskussion igång) samt spanat efter sakfel och logiska luckor i historien. Här och var har hon även påpekat små brott mot skrivregler och dylikt, men det mesta av språkputsningen spar vi till nästa redigeringsomgång, som vi hoppas ska bli den sista.
Igår nådde jag en liten milstolpe, då jag tyckte att jag hade kommit så långt i den här vändan att jag kunde göra det sista med papper och penna. Det kommer att bli skönt efter så mycket stirrande på skärmen, och troligen gör det att jag ser texten med nya ögon. Vi får se om jag är så klar som jag tror.