Katalogannonsen

Precis som alla andra blev jag lite häpen över hur lång tid det tar att ge ut en bok efter att texten är färdig. En anledning är att Svensk Bokhandel ger ut sin katalog tre gånger om året (vår, sommar, höst), och att man måste vara ute i god tid för att boken ska komma med. Vi var klara med titel, omslag och text i oktober, ett halvår innan Berg har inga rötter ska komma ut.

Min nya kompis Pernilla Alm, som också debuterar i vår, tjatar på mig om att jag ska måste bli mer självupptagen. Jag tycker hon är orättvis — jag är blott alltför duktig på att intressera mig för mig själv. Nu har jag till exempel köpt Svensk Bokhandels vårkatalog för att kunna se hur annonsen för min bok ser ut:

Jag tycker att mitt förlag har gjort det riktigt bra (rent allmänt är jag sketanöjd med dem). Nu börjar det dessutom röra på sig ordentligt med annan marknadsföring. Men det ska jag berätta mer om i ett senare inlägg.

Annonser

Oktoberblommor

De senaste åren har jag upptäckt att det faktiskt finns ganska många blommor på hösten, till och med långt in på hösten. I fjol bestämde jag mig för att ta lite kort på detta nästa år — det vill säga i år.

En av de sista dagarna i oktober gick jag således ut med vår nya fina kamera och tog bilder på vackra blommor. Några av dem hittar ni nedan. Och nej, detta är inte ett inlägg i klimatdebatten. Visst tycker jag också det är kusligt att man t.ex. kunde plocka smultron i november, men även höstar med lite normalare väder finns det faktiskt gott om blommor. Men det intressanta är att man (eller i alla fall jag) inte riktigt brukar se blommorna, eftersom man förknippar blommor med sommaren. Man styrs så mycket av sina kategorier; det är så lätt att tänka ”nu är det höst, och då är det slut med blommor”.

Om man däremot vågar släppa kategorisargen så kan man upptäcka en hel del. Inte bara att det finns vackra blommor i oktober.

 

 

 

 

Recension: Kolka

Bengt Ohlssons roman Kolka har fått mycket beröm, till exempel av Amanda Svensson, så jag hade höga förväntningar på den. Tyvärr infriades de inte riktigt.

Romanens huvudperson och berättare är en tonårstjej från Lettland (vi får aldrig veta hennes namn). Hennes pappa har tagit hem storvinsten i Jordens stora giftermålslotteri: hans nya fru kommer ur Englands översta överklass, och flickan och pappan flyttar in i hennes slott (!). Flickan bestämmer sig för att lämna allting bakom sig, till och med sitt modersmål, men det betyder inte att hon känner sig hemma i England. Tvärtom är det väldigt mycket som skaver; man anar att hon saknar sina gamla kompisar och mamman som övergav henne för länge sedan, även om hon inte direkt vill erkänna det. Pappans nya fru är ett under av vänlighet och välvilja och gör allt för att flickan ska trivas. Ändå, eller kanske just därför, hyser flickan allt mer agg mot henne. Hon börjar smida onda planer och ger sig in i ett farligt spel med en främling på Internet.

Det intressantaste med Kolka är faktiskt att även Ohlsson avstod från sitt modersmål under författandet. Han skrev först boken på engelska men lät sig övertygas om att han borde översätta den till svenska innan den gavs ut. Jag tror att det har satt sin prägel på texten. Den har en rakhet men också en klumpighet i uttrycket som är ganska otypisk för Ohlsson. Ibland glimtar det till av den där typiska Benke-humorn och av formuleringsglädjen som genomsyrar hans krönikor, men annars ligger det som en hinna av öststatsbetong över språket. Man kan tycka det är synd, men det bidrar i alla fall till realismen.

Just realismen lyser dock med sin frånvaro när det gäller många av flickans handlingar. Det hon iscensätter mot sin styvmor är väldigt extremt, och jag köper inte att en så pass sund tonåring skulle ge sig in på det och hålla fast vid sin plan så länge. Det känns för omotiverat. När trettio sidor återstod var jag mest irriterad på boken men samtidigt spänd på hur den skulle sluta, så jag läste klart. Avslutningen hjälpte upp det hela lite men kändes samtidigt alltför tillrättalagd – precis som så mycket annat i den här berättelsen.

Kolka var okej, men inte mycket mer. Bättre än så här kan han, Benke.

Den som är nyfiken på musiken …

… som jag nyligen spelade in hos min lillebror Linus, kan ladda ner en rätt så färdig mix här. Det är coolt hur bra Linus har lyckats med att få fram den ljudbild som jag beskrev för honom, och hur han har lyckats få de olika instrumenten i arrangemanget att höras så bra. Det märks att han är proffs på sådant här. Nu ska vi bara fixa några småsaker, sedan är vi helt klara med musiken.

Det är fortfarande lite hemligt vad den ska användas till, men jag kan avslöja att det är bakgrundsmusik till en Youtube-film. Jag tror att den kommer att funka bra.

Debutantporträttet!

Nu har Svensk Bokhandels vårkatalog kommit, och där ingår Berg har inga rötter med presentation (så vitt jag vet är det samma text som på Damms presentationssida). I katalogen finns också i vanlig ordning ett debutantporträtt som jag själv har skrivit. Jag har inte sett det i verkligheten, men författarkompisen Pernilla Alm har vänligt nog lagt upp ett foto på sin blogg, och dessutom låtit mig låna över det hit. Så här är det, by kind permission:

Jag hoppas att den här texten är alldeles lagom pretto, och att den lockar till läsning lika mycket som Pernillas porträtt lockade mig att läsa hennes roman Alltid du.

Om du tycker det är svårt att läsa texten från bilden, så har du den i sin helhet här:

”Helvetet är andra människor” lyder ett berömt citat av Jean-Paul Sartre. Ibland är det sant, och ofta beror det på att vi har en så underlig syn på människors värde. Vi värderas alla efter hur duktiga vi är, och pressen att prestera skadar oss på många olika sätt. Min debutroman ”Berg har inga rötter” föddes bland annat ur ilskan över detta.

Redan som barn älskade jag att berätta historier och brukade ha stor show för våra gäster hemma i Strängnäs. Som ung vuxen knattrade jag ur mig två romaner och skickade till några lyckligt lottade förlag. När refuserna kom tröstade jag mig med att man förklarade varför. Det ska ju vara ett gott tecken, sägs det – snart skulle jag nog bli antagen ändå. Men så blev jag vankelmodig och undrade varför jag egentligen ville ge ut en roman. Hade jag verkligen något att säga, eller var det bara ärelystnad? Författardrömmarna fanns kvar men kändes med ens lite löjliga. Och när jag sedan fick barn sköljdes allt det där bort i strömvirveln av blöjbyten och vaknätter, jobb och dagislogistik.

Under samma tid blev min mormor alltmer förvirrad, och jag började reta mig på vårt samhälles syn på dementa. Hela tiden talas det om hur demens drabbar de anhöriga, men nästan aldrig om dem som får sjukdomen. De blir bara objekt, problem att hantera. Men min mormor och de åldringar jag träffat under min tid i hemtjänsten förblev personer även när de tappade greppet om verkligheten. Jag tyckte att de var värda mer respekt.

En annan sak jag fick upp ögonen för var hur många som trakasseras på sina arbetsplatser. Jag fick se på nära håll hur det kan förgifta en människas liv, och hur det sprider sig till hennes familj och andra i hennes närhet. Många människor lider av det, direkt eller indirekt, men inte heller det talas det så mycket om.

Det kom för mig att båda de här sakerna har att göra med vår syn på människovärde, att vi får vårt värde genom våra prestationer. Vi tappar respekten för dem som inte hänger med längre, och arbetslivet blir hårt eftersom vi känner oss hotade så fort någon hindrar eller ifrågasätter oss i vårt arbete.

Allt detta gav mig impulsen att börja med en ny roman. Att skriva den var ofta lustfyllt men också oväntat jobbigt, för det gjorde stundtals ont att vara i min berättares huvud. Men att sluta var inget alternativ: boken krävde att få bli skriven. Berättelsen tog dock en annan väg än jag hade trott. I slutändan blev det inte en roman om demens och vuxenmobbning, även om det är två viktiga inslag i handlingen. För mig handlar den nu mer om hur värdefullt men också ömtåligt livet är, och om hur viktigt det är att ta vara på det.

Helvetet kan vara andra människor, men ofta är vi själva med och bygger våra helveten. Vi kan inte ducka för vårt eget ansvar. Och det gäller inte bara oss själva, för vi kan faktiskt vara antingen himmel eller helvete för våra medmänniskor. Valet är vårt, och det är skrämmande och trösterikt på en och samma gång.