”Världens bästa bok” och att skriva för underhållande

Förra året, inför Bokmässan, bad Metro ett fyrtiotal svenska författare att utnämna ”världens bästa bok”. Hedrande nog var jag själv en av dem. Mission impossible, egentligen, för böcker kan ju vara bra på så många olika sätt. Det skulle vara rimligare (men fortfarande ganska orimligt) att utse tjugo böcker utan inbördes ordning.

Jag vred mig som en mask på kroken när jag vägde kandidater mot varandra, började bland annat läsa om Rushdies ”Midnattsbarnen” för att se om den var så fantastisk som jag mindes den (svar: ”inte riktigt”).

Till sist bestämde jag mig för den här:

favoritbok

Att jag valde just den bland alla tänkbara böcker var ett slags ställningstagande. Jag gillar verkligen att Ian McEwan är både litterär och underhållande. Ibland verkar kritiker  tycka att det finns ett motsatsförhållande mellan de två sakerna. Ett exempel är just ”Kärlekens raseri”, för trots att det är en bok med så många kvaliteter, och trots att McEwan är en mångfaldigt prisbelönt författare, recenserades den så vitt jag har kunnat se inte i DN, och på min svenska pocketutgåva finns det bara två citat från recensioner, varav ett kallar det ”en seriös thriller av bästa brittiska märke”.

Var det kanske det som var problemet – placerades den i thrillerfacket, och blev därför betraktad som ointressant av kultursidorna?

Kan en bok vara för underhållande?

Kanske ändå, för jag läste McEwans bok väldigt snabbt, och jag skulle inte ha uppfattat allt intressant i den om jag inte hade diskuterat den med min fru efteråt. Utan varje jämförelse i övrigt (det finns trots allt gränser för min hybris) har jag förstått att samma sak har hänt med min debutroman. Vissa läsare har klagat på att de lockades att läsa den för fort, att de i efterhand kände att de hade missat saker. Borde jag kanske sänka tempot i mitt berättande?

Se där ännu en sak att vara nervös över några veckor innan nästa boksläpp, när jag redan skakar av andra-boken-frossa. Men jag vill verkligen både ha kakan och äta den – berätta en spännande historia, men samtidigt uttrycka något mer svårgripbart, utforska något som jag tycker är intressant. Jag hoppas att det inte är för mycket begärt.

Annonser

4 comments on “”Världens bästa bok” och att skriva för underhållande

  1. Björn Carheden skriver:

    Det är svårt att hitta rätt läsrytm. Jag läser inte så snabbt, vilket ibland kan var bra. Jag kan ofta släppa texten för att den fått mig att hamna i ett eget sidospår. Tyvärr kan det också vara ett tecken på att texten inte är tillräckligt lockande. Ibland får jag ett flyt och glömmer tid och rum och lever i texten. Det är ju skönt men ibland så märker jag att jag bara minns stämningen när jag läst och kan inte direkt göra några reflektioner kring textens innehåll. Jag älskar att läsa böcker av Slas, de har flyt men sedan då?
    Jag ser gärna film och där bestämmer inte jag tempot (så även med teater) och om jag vill få mer av innehållet så kräver det att jag ser om filmen. Det låter sig inte alltid göras. Det behöver jag kanske även göra med böcker men då är det klart mycket enklare. Om jag äger boken så kan jag, vilket jag gör ibland, på något sätt markera vilka avsnitt jag vill återvända till.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Det kan definitivt finnas en poäng med att sänka tempot i texten. Men understrykningar eller dylikt kanske kan vara ett sätt att komma runt problemet med ”för mycket flyt”.

  2. ”Hedrande nog var jag en av dem.” Jag läste först det som att någon tyckt att din bok var världens bästas 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s