Vi behöver en Alla hjärnors dag

Alla hjärtans dag har kommit och gått. Som vanligt tog den fram min cyniska sida i stället för den romantiska. Varför ska man ägna sig åt romantik just den dag som köpmännen säger åt oss att göra det? Men att uppmärksamma kärleken skadar väl aldrig, egentligen.

Problemet är snarare att vi glömmer bort det andra av kroppens två viktigaste organ. Vi skulle behöva en Alla hjärnors dag. Vi badar numera i information, men inte sedan 30-talet har vi varit sämre på att använda den.

Brain

Bild: Kushi institute

Vissa tror, i Richard Dawkins efterföljd, att religionen är problemet, men korrelationen mellan andlighet och anti-intellektualism är inte alls stark, åtminstone inte i vårt land. I stället har vi lite till mans slutat att tänka efter. Vi skyr långa avancerade resonemang och tror på rykten och konspirationsteorier som forsar fram över internet. Folk väljer att inte vaccinera sina barn på grund av ett totalt ogrundat rykte om att vaccin skulle vara kopplat till autism. Och när vår tids mest kände företagsledare fick cancer i bukspottskörteln, valde han att försöka behandla den med örtte och meditation. Inte oväntat blev det hans död.

Det är symptomatiskt att vi nu har ett populistiskt parti som bygger på en flummig 1800-talsdröm om en enad nation, men också att nästan ingen av partiets motståndare använder rationella argument för att bemöta det. Det skulle egentligen inte vara särskilt svårt, men i stället vädjar man desperat till väljarnas känslor. Absurt nog får det Jimmie Åkesson att framstå som sansad och förnuftig, trots att de flesta av hans ”fakta” är rent hittepå.

Det här får mig nog att låta dubbelt så gammal som jag är … men politiken var faktiskt bättre förr.

På den tiden hade populistpartier ingen chans att komma fram, särskilt inte om de hade nazistiska rötter. Nutidens Stefan Löfvén och Mona Salin står sig slätt inte bara mot Olof Palme, utan också mot en politiker som Ingvar Carlsson. Och folkpartiledare som Bertil Ohlin (nobelpristagare i ekonomi) och Bengt Westerberg får Jan Björklund att framstå som en intellektuell dvärg.

Just Björklunds och hans senaste triumf är väl ändå kronan på verket. Trots att inte en enda forskningsrapport sedan 30-talet ger minsta stöd för att tidiga betyg hjälper inlärningen, tvingade han igenom att betyg ska börja ges från årskurs fyra. Han säger sig vara motståndare till flum, men när flummets historia en gång ska skrivas, kommer han att ha en av hedersplatserna.