Klar med korrekturet

I förra veckan blev jag klar med korrekturläsningen av ”Berg har inga rötter”. Nu är jag med andra ord helt, 100% färdig med texten och kan ägna mig uteslutande åt nästa bok. Egentligen borde jag väl ha firat även det med champagne. Alla ursäkter att dricka champagne är bra ursäkter.

Att korrekturläsa var också det en intressant erfarenhet, och jag har lärt mig flera saker som är bra att veta nästa gång. Nedan följer en liten summering.

1) När jag jobbar med nästa manus ska jag inte vänta ända till korrekturläsningen med att skriva ut texten på ett lite annorlunda sätt. Det var faktiskt fascinerande att se hur mycket jag hade missat, men som formligen hoppade ut ur sidan nu när raderna var lite kortare och typsnittet var ändrat. Redan på andra sidan hade jag skrivit ”lakan” i stället för ”lakanen”. Det hade jag säkert läst tio gånger utan att upptäcka felet. När man vet vad det ska stå så ser man inte att det står något annat, men det här att texten såg annorlunda ut gav mig en friskare blick.

2) Jag hade trott att det bara fanns en uppsättning korrekturtecken, men det visade sig vara fel. Det finns tydligen ett flertal varianter. Som tur är förstod min redaktör de tecken som jag hade valt.

3) När man som författare får korrekturet så är det inte en redan korrad text, som jag hade trott, utan den externa korrläsaren får exakt samma text att peta i. Det känns lite tryggt på något sätt.

4) Det är OK att göra mindre ändringar även av sådant som inte är direkt fel. I och för sig visste jag enligt avtalet  fick ändra upp till 10% av texten, och min redaktör sa att en del författare verkligen utnyttjar det, men jag anade att det inte skulle vara särskilt populärt. Att ta bort lite onödiga upprepningar och ändra någon nyans är dock inget problem, åtminstone inte på Damm förlag. En fördel är att Damm har sin egen sättare, vilket inte alltid är fallet. Ibland är det bra att ligga på ett lite större förlag.

Annonser

Musikinspelning med lillebror Linus

Vi har pratat om det i åratal, men i dag blev det äntligen av. Jag och lillebror Linus Giertta gjorde musik ihop! Viljan har verkligen funnits där, men först nu när vi hade en konkret anledning fick vi tummen ur. Anledningen är i nuläget lite småhemlig, men tids nog kommer jag att berätta det här på bloggen.

På bilden nedan ser ni Linus i full färd med att ratta programmet Cubase, som han brukar använda när han gör musik. Det är han för övrigt så duktig på att mitt hjärta sväller av storebroderlig stolthet. Han har bland annat gjort soundtracket till Moodyssons film Mammut, spelat keyboard i världens mest underskattade indieband (Blanka, som tyvärr la av efter albumet Paloma Blanka) och gjort jingeln till Eniros reklam för 118 118. Välj själva vilken merit som är störst!

Den här gången var det jag som hade skrivit musiken och Linus agerade producent, med den äran. Han korrigerade till exempel småmissar i mitt pianospel (min teknik har rostat ihop efter många år utan övning) och letade fram helt perfekta ljud att använda – från stråkar med kammarmusik-känsla till en härligt maffig sub-bass. Till mitt pianosolo använde vi en sampling av Alicia Keys’ flygel, döpt till Alicia’s Keys. Ha ha – de måste vara göteborgare … Det lät verkligen osannolikt verklighetstroget; man hörde till och med de små kuddar som dämpar strängarna när tangenterna släpps upp.

Så här såg det ut i gränssnittet när Alicia’s Keys var aktivt:

Och så här ser mitt pianosolo ut inuti Cubase (märkligt likt en låt i Singstar, faktiskt). Den driftige kan med detta räkna ut hur det låter – tonarten är a-moll:

Det gick faktiskt lättare än jag trodde att få till bra råmaterial till produktionen. Nu kommer Linus att ta det vidare, mixa och trixa tills ljudbilden blir som den ska. Musikstilen vi vill få till är rätt ovanlig, en blandning mellan Wienklassicistisk musik (tänk Mozart eller Haydn) och 90-tals-triphop typ Portishead och Massive attack, som vi båda älskar. Något att bita i, men jag tvivlar inte på att han får till det. Så fort han börjar känna sig nöjd ska jag lägga upp MP3:or här på bloggen.

Ett problem är att vi egentligen inte fick göra mer än 30 sekunder musik men helst ville ha det dubbla. Nu gjorde vi en 57-sekunders version som går att kapa på mitten. Men vi hoppas att uppdragsgivaren låter oss använda alltihop.

Bortsett från glädjen över att få musicera med min bror blev jag fullständigt förälskad i Cubase och alla dess finesser. Förutom en uppsjö av ljud, och mjukvaruversioner av alla syntar som jag suktade efter som tonåring (Mini-Moog! Korg MS-20! Roland Jupiter-8!), finns det en massa coola pluginer som ger nya möjligheter. En som vi använde denna gång ändrar ett ljud så att det låter som om det kommer från en vinylskiva. Nedan ser ni gränssnittet, där man bl.a. kan välja om det ska låta som en stenkaka eller en 90-talsskiva, hur sliten och dammig skivan ska vara och hur djupa spår den ska ha:

Jag fick en sådan lust att skaffa Cubase och börja göra musik på egen hand, men i så fall måste jag nog först köpa lite fler timmar till mitt dygn (shoppingtips där mottas tacksamt!). Tills dess nöjer jag mig så gärna med att göra det med Linus.

Recension: Boktjuven

För någon vecka sedan läste jag klart Markus Zusacks roman Boktjuven. Jag har dragit mig lite för att recensera den, bland annat för att den redan har fått så mycket (välförtjänt) uppmärksamhet att ännu en recension kanske inte gör så stor skillnad. Men samtidigt är det en bok som jag gärna vill berätta om, och om den därigenom bara finner en enda läsare till så har jag gjort världen lite bättre.

Boktjuven utspelar sig under Andra världskriget i Tyskland, och huvudpersonen Liesel är en bortadopterad flicka vars mamma har hamnat i ett koncentrationsläger. Vi möter även hennes mycket barska fostermor och desto mildare fosterfar, bäste vännen Rudy som beundrar Jesse Owens så mycket att han smörjer in sig med kol innan han ger sig ut på löparbanan, och många andra skruvade men ändå fint skildrade personer. Liesel och Rudy upplever krigets vardag inpå bara skinnet, från matbrist och nazism till bombningar och judeförföljelser. De är inte själva judiska, men Liesels familj gömmer juden Max i sin källare, och titt som tätt tvingas judar att tåga genom deras hemstad på väg till Dachau. Liesel tröstar sig bland annat genom att stjäla böcker och läsa dem, och mellan henne och Max växer en ovanlig vänskap fram.

Stämningen i boken låter sig inte lätt beskrivas – den förenar djup sorg och humor på ett mycket speciellt sätt. Lite påminner den om Mitt liv som hund, men ändå inte eftersom den är så mycket mer ambitiös. Som många redan vet har boken en mycket ovanlig berättare, nämligen Döden. Det är en fantastisk idé, och jag kände mig först osäker på om den skulle bära hela vägen; som en vän till mig skulle säga så är det ju ”lite skitsmart så där”.  Faktum är dock att perspektivet verkligen tillför något, även om det förstås känns lite humoristiskt också. Jag bloggade nyligen om valet mellan första och tredje person, men det här blir något slags mellanting som verkligen berikar historien. Döden är långt ifrån allvetande och inte riktigt allestädes närvarande men befinner sig ju ändå på alltför många platser just under kriget och beskriver vad som händer på sitt eget sätt.

Zusack är australiensare men hans berättarstil känns ganska brittisk. Zusack/Döden vänder sig ofta direkt till läsaren, ungefär som C.S. Lewis kunde göra men ännu mer oförblommerat. Han har ett väldigt färgstarkt och lekfullt språk med många fyndiga bilder. Ibland kantrar det, och bilderna blir sökta eller rentav obegripliga. Desto oftare är det dock vackert och dyrbart som livet självt och bidrar till att göra Boktjuven till vad den är: en mycket speciell och helt underbar bok som lovsjunger livet och påminner oss om hur lätt det kan gå om intet.

Första person eller tredje person?

Det sägs att de flesta nybörjare skriver i jag-form. Antagligen stämmer det, men egentligen är det lite konstigt tycker jag. Min erfarenhet är nämligen att det är svårare än att skriva i tredje person. Mycket svårare till och med. Ändå bytte jag från tredje till första person när jag skrev min första roman (en refuserad magisk realism-historia som hette Tomtar på loftet). Tyvärr minns jag inte varför, det var så länge sedan nu, men hur som helst var det nog ett misstag.

Jag brukar vara produktiv när jag sätter mig och skriver, men att bli klar med Berg har inga rötter tog tid. Texten låg och skavde som ett sandkorn i ett ostron, och jag kan bara hoppas att det blev en pärla till slut. Delvis hade det att göra med min berättare Lasse – han är väldigt ensam, inkrökt och bitter när boken tar sin början, och det var jobbigt att vara inlåst i hans huvud. Men sedan var det också ett ständigt kompromissande mellan det han ”säger” och det jag själv hade kunnat skriva. Hur mycket kunde jag tänja på hans språk och perspektiv utan att förstöra realismen? Det fanns inga enkla svar, och jag våndades en hel del över det. Ändå var jag bara tvungen att skriva i första person, för det är en hejdlöst subjektiv berättelse och hade inte kunnat vara något annat.

Nu är det dock en lättnad att få skriva i tredje person. Så här måste en travhäst känna sig när den äntligen får galoppera. Frihet!

Samtidigt ger det nya utmaningar. Den svåraste är att välja mellan det som John Gardner kallar ”third-person-limited” och ”third-person-objective”. Det första innebär att man skriver i tredje person men utgår ifrån en viss persons medvetande och erfarenheter. Med ”objective” menar han att ha ett Guds-liknande perspektiv på världen, hoppa fritt mellan olika medvetanden och perspektiv. Gardner hävdar bestämt att detta är överlägset ”limited”-varianten, och citerar med visst gillande Henry James som säger att ”use of the first-person point of view is barbaric” i en längre skönlitterär text.

Jag vet inte det, jag … Det har sina fördelar att lägga sig närmare personerna i texten och nöja sig med att hoppa mellan dem då och då. Jag tror att det blir lättare att leva sig in i dem då. I min nya roman skriver jag mest i ”third-person-limited” (fast med flera huvudpersoner), men ibland unnar jag mig att zooma ut och låtsas vara Gud för en stund. Och vad första person beträffar tycker jag inte alls att det är ”barbariskt”. Men jag tror att man bara ska välja det om berättelsen verkligen kräver det.

Korrekturläsning

Idag fick jag för sista gången ”Berg har inga rötter” som manus från förlaget. Därmed har jag enligt bokavtalet två veckor på mig att korrekturläsa. Någon har redan gjort det en gång, och nu har texten dessutom fått sin grafiska form. Det kändes högtidligt att se det snyggt satt i stället för med taggiga Word-marginaler, med ett vackert och för mig okänt typsnitt som heter Perpetua. Min berättelse börjar bli en riktig bok, och jag är nästan lika stolt över den som över mina barn. Dessutom behöver jag aldrig tjata på den att den ska städa sitt rum.

Texten är väl bearbetad, så arbetet blir nog inte så betungande (min redaktör sa att hon aldrig hade fått tillbaks ett första korrektur med så lite ändringar). Jag ska dock se till att lära mig korrekturtecknen också. När jag har korrat andras texter har jag kört med lite (förhoppningsvis) uttrycksfulla krumelurer som jag själv hittat på, men den här gången ska jag göra det på rätt sätt. Den här lilla lathunden var ganska pedagogisk tyckte jag.

Jag är otålig till min natur men tvingar mig själv att läsa långsamt och eftertänksamt, väga minsta kommatecken på guldvåg. Och trots att jag fortfarande känner mig lite less på texten så ska jag gå igenom den minst två gånger. Världsapromiss!

Om Skraplotter och andra episka romaner

Så har jag då äntligen läst klart Kerstin Ekmans Vargskinnet. Den sista delen, Skraplotter, var förmodligen den minst svårgenomträngliga. Språket och skeendet kändes mindre främmande och ogästvänliga än i trilogins två första delar.  Om den första delen i trilogin skrev jag här på min blogg att Ekman kanske var så kärv mot läsaren för att ge en känsla för hur främmande Jämtland måste ha tett sig för den nyinflyttade sörlänningen Hillevi. Jag skrev det på skämt, men med tiden har jag börjat tro att det kanske var Ekmans avsikt. Helt allvarligt.

Nå, man vande sig så småningom vid att bli mystifierad och rådbråkad med både jämtska och norska, och trots allt älskade jag både Guds Barmhärtighet och Sista rompan. Tyvärr blev jag inte riktigt lika förtjust i Skraplotter. Än en gång längtade jag nog efter lite mer handfast berättande, helt enkelt. Alldeles i inledningen kommer Myrtens okända dotter Ingefrid upp till Svartvattnet och möter Myrtens fostersyster Risten och sin biologiske far Elias. Jag blev upprymd, för jag tyckte det var ett lysande sätt att knyta ihop ett helt koppel lösa trådar från de två första delarna. Men sedan fortsatte de i stort sätt att löpa åt olika håll genom hela den tredje boken också; bara på slutet kom en liten avrundning. För mig kändes det rätt så snöpligt.

Men kanske är det mig det är fel på. Jag är själv en sucker för dramaturgi och att knyta ihop saker och ting, kanske lite för mycket. En poäng med att skriva epik som Vargskinnet är ju just att människors öden ska få löpa parallellt och att allting inte måste infogas i en sådan ram. Det finns väl någon slags realism i det också. I verkligheten brukar inte saker och ting vara så strukturerade och ha en knorr på slutet, och Ekman har kanske velat spegla det i romanen. Men jag tycker att det finns något naivt eller i värsta fall oärligt med det. Som författare gör man ju ändå alltid ett urval, och då behöver inte ens en episk roman vara fullt så här formlös. Man kan välja en fastare struktur utan att våldta stoffet eller kränka sitt litterära universums integritet. Alldeles nyligen läste jag en episk roman som hade ett helt annat driv i berättandet, utan att kännas ytlig – Chimamanda Ngozi Adichies smått fantastiska En halv gul sol, som utspelas i Biafra under inbördeskriget i Nigeria. Den roman jag skriver på nu kan nog beskrivas som episk (i alla fall finns det ett antal olika berättelser i den som löper parallellt), men mitt sätt att göra det på liknar definitivt mer Adichies än Ekmans (inte för att jag vill hävda att jag är lika bra som någon av dem, förstås).

Till sist vill jag ändå säga att jag verkligen gillade Skraplotter, trots mina invändningar. Miljöerna och människoödena skildras så oerhört känsligt och med en sådan språklig lyster att jag tycker att alla som läst de två första delarna borde fortsätta med denna. Och jag känner mig lite småaktig som letar fel på det Kerstin Ekman skriver, trots att hon är en av mina svenska favoritförfattare. Men den man älskar agar man, som det heter.