Klimatet är ingen vänsterfråga

Det är över trettio år sedan, men minnet har etsat sig fast, och det senaste året har jag tänkt allt oftare på vad Gisela sa.

Gisela var min kompis Helenas mamma. Med sin ömt vårdade solbränna, sina damiga kläder och sin bortskämda lilla tax bekräftade hon alla mina fördomar om en moderattant. Det kunde ha retat mig, för jag var aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund (den tidens Liberal ungdom) och lika oresonlig och enögd som de flesta politiskt engagerade ungdomar. Men det var svårt att inte tycka om Gisela. Hon var vänlig och omtänksam och gav mig en välbehövlig lektion i konsten att skilja på sak och person.

Denna strålande sommardag var hon dock lite bekymrad. Helgen innan hade hon gått ombord på Greenpeace-fartyget Rainbow Warrior. Nu tog hon upp taxen i famnen, sjönk ner i solstolen och sa med en suck:

”Synd att de ska skylta så med att de är vänster. Miljöfrågan är ju så viktig.”

 

Tyvärr finns det problemet kvar. De två senaste fredagarna har jag demonstrerat för klimatet i Stockholm. Båda gångerna tänkte jag att jag borde ha satt på mig kostym och slips, vilket jag väldigt sällan gör, som en liten motvikt till alla proggare i tåget.

En majoritet av alla riksdagspartiers väljare har idag tagit till sig vad vetenskapen säger om klimatkrisen. Ändå är vänstern överrepresenterad i klimatdemonstrationerna. Det är inte logiskt, men man kan förstå varför det har blivit så.

Vänstern är helt enkelt mer van vid att demonstrera. Dessutom hyser de nu en viss skadeglädje över hur totalt marknadsekonomin har misslyckats när det gäller klimatet. Många vill också passa på att surfa på vågen av engagemang, och nu senast kunde man se skyltar om allt möjligt ovidkommande, från konspirationsteorier om 5G till kärnkraft och hotade friluftsområden. Då är det kanske inte så konstigt att även Ung Vänster går där och hojtar om revolution.

Men om du inte är socialist men ändå har förstått hur bråttom det har blivit, snälla du, låt inte det avskräcka dig! Det sista vi behöver nu är att klimatrörelsen kidnappas av folk som inbillar sig att kommunismen kan rädda oss. Vänstern hördes en hel del nu i fredags, men de flesta av oss som gick där drevs inte alls av socialism.

I klimatfrågan står nämligen inte vänster mot höger. Det är vetenskap och förnuft som står mot desinformation och önsketänkande. Det viktigaste vi kan göra nu är inte att sluta flyga eller bli veganer, utan att sätta maximal press på politiker och företag, så att de äntligen börjar prioritera rätt. Så övervinn din motvilja och följ med ut på gatorna nästa gång. Demonstrera, protestera och argumentera som om det gällde livet. För det gör det.

 

Make Sweden dyster again

Annie Lööf ler brett mot DN:s fotograf, tittar in i kameran och säger ”Jag tror på politiska lösningar – därför har jag inte klimatångest”. Jag vet inte hur ärlig Lööf är, men det är taktiskt riktigt att säga det, för många väljare vill så gärna tro att oron för klimatet är överdriven, att allting kan fortsätta som förut. Bort allt vad oro gör – och bort med skammen över att vi lever som vi gör!

I dagens Sverige har hedonismen blivit en överideologi. Det är en nästintill helig dogm att meningen med livet är att vara lycklig och ha det bra, men jakten på lycka håller på att bli vår värsta fiende. För om detta är livets mening, då är livet per definition meningslöst när vi inte är lyckliga, och vi frestas att förtränga alla dåliga känslor. Men det finns goda skäl att känna till exempel oro, vrede och skam när det gäller klimatet.

Ibland blir jag så innerligt trött på det blankpolerade Instagramsverige som vi lever i, där influencers på fjärran stränder hetsar oss att alltid vilja ha mer, konsumera bättre, njuta lite till. Jag kan komma på mig själv med att längta tillbaka till det smådystra Sverige som jag växte upp i på 70- och 80-talen, där krisrapporterna duggade tätt i medierna. KD:s valslogan är ”Make EU lagom igen”; jag skulle vilja byta den mot ”Make Sweden dyster again”.

De dåliga känslorna kring klimatet är ett larm i vårt inre, ett larm som vi måste lyssna på. Att inte känna oro när en miljon av Jordens åtta miljoner arter, och därmed vår civilisation, riskerar att gå under – det är faktiskt enbart korkat! Och det är bara sunt att känna skam när man faktiskt har gjort något omoraliskt. Flygskam beror på att vi innerst inne vet att det är fel att släppa ut fem ton koldioxid i atmosfären för att familjen ska få ligga på en strand i Thailand i någon vecka.

Den bistra sanningen är att hedonismen kan bli vår död. Skam och ångest kan däremot bli vår räddning.

Striden om ordet ”nation”

Mycket har redan skrivits om sverigedemokraten Björn Söders uttalanden om att bland annat samer och judar inte tillhör den svenska nationen. De flesta verkar dock inte fundera så mycket på varför Söder gör ett sådant uttalande. Att tro att det bara är ett klavertramp där han råkar röja en obehaglig åsikt, är att underskatta SD:s inre krets. De är mycket listigare än många tror. Själv är jag övertygad om att det här var noga genomtänkt och att SD – som vanligt – fick precis den debatt de ville ha.

Generellt måste vi lära oss av vad som hände i Tyskland under 30-talet. Precis som Bevara Sverige Svenskt och Sverigedemokraterna började det tyska nazistpartiet sin kamp på gatorna men fortsatte den på en helt annan plats: i det tyska språket. Den som är nyfiken på hur det gick till bör läsa Victor Klemperers bok LTI: Tredje rikets språk, där en judisk språkvetare beskriver utvecklingen inifrån. Jag kommer att återkomma till den i senare blogginlägg.

LTI : tredje rikets språk : [lingua Tertii imperii] : en filologs anteckningsbok (häftad)

Det svenska språket har helt enkelt blivit ett slagfält, och diskussionen om ordet nation är en offensiv i den strid som rasar där.

Svenska Akademiens ordlista definierar ordet nation som ”stat”, men anger också en bibetydelse: ”folket i en stat”. Utan att förklara vad det är han gör använder Söder dock ordet i en arkaisk betydelse som inte är en del av modernt svenskt språkbruk: när han pratar om ”den samiska nationen” motsvarar det i normalt svenskt språkbruk ”folkgruppen samer”. Han omdefinierar alltså ordet nation som ”etnisk grupp”.

Det är inte första gången som Söder och andra sverigedemokrater använder ”nation” på detta avvikande sätt, och det kommer inte att vara den sista. Målet är att göra ordet ”nation” tvetydigt. Om en majoritet av svensktalande godkänner att man kan använda ordet på det här sättet, blir uttalandet ”Judar är inte en del av den svenska nationen” plötsligt inte helt orimligt. Samtidigt kommer det fortfarande att kunna tolkas som ”Judar är inte en del av den svenska nationalstaten”. Vem som helst borde förstå vad det kan leda till.

Det är därför vi inte får kapitulera i striden om ordet nation, och inte heller i den större striden om det svenska språket.

Sökes: Nytt förlag

Så där. Nu är det klart.

Äntligen har jag jobbat igenom mitt manus en sista gång, och äntligen känner jag själv att det faktiskt är värt att bli en bok. Nu gäller det ”bara” att hitta ett nytt förlag.

 

Fina Damm Förlag, som en gång antog Berg har inga rötter och sedan också gav ut Mina drömmars land, gick sorgligt nog i graven för länge sedan. Massolit köpte hela koncernen, Forma Books, sparkade i stort sett alla som jag hade jobbat med och gjorde en hård gallring av författare, med fokus på lönsamhet. Mina två första böcker hade fått ett fint mottagande, men de var inga storsäljare och man sa rakt ut att man mitt nya manus var för konstnärligt för att passa in i utgivningen.

Missförstå mig nu rätt: jag är inte alls bitter på Massolit för det. Ett förlag, och särskilt ett förlag som går knackigt ekonomiskt, måste vara ganska krasst på dagens tuffa bokmarknad. De har ingen plikt att ge ut någons böcker, inte ens om det är bra böcker. I längden måste de tänka på lönsamheten om de ska klara sig. Däremot tror jag att de gjorde ett misstag – jag tror att den här romanen skulle kunna nå väldigt många läsare.

För en vecka sedan skickade jag mitt manus till ett antal förlag, varav ett har visat försiktigt intresse för ett tidigare utkast. Jag tycker att den här versionen är mycket bättre. Ändå behöver jag lite tur för att bli antagen tror jag, inte minst för att en del saker i mitt manus är kontroversiella och kan få förlag att dra öronen åt sig. Marknaden är som sagt tuff, och det gör också att många blir mindre riskbenägna.

Nu funderar jag som bäst på vilka andra förlag jag ska skicka till, utöver dem som så gott som alla prövar med. Om du har läst mina tidigare böcker så får du hemskt gärna ge mig tips!

 

 

Det lömska lånordet no go-zoner

För en tid sedan lanserade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ett nytt ord i svenska språket: no go-zoner. I en mycket uppmärksammad artikel hävdade att det fanns 55 bostadsområden i Sverige där situationen var så allvarlig att man borde kalla dem för detta.

Komiskt nog visade sig listan innehålla både den välmående villastaden Täby utanför Stockholm och Upplandsidyllen Enköping, och listan innehåller därför numera bara 53 områden, varav 15 anses ha särskilt stora problem. Mer allmänt förnekade Sveriges poliser mangrant att man använde termen, till exempel här . Många granskade dessutom rimligheten i att tala om no go-zoner, bland annat sajten motargument.se.

Jag vill absolut inte förringa problemen med socialt utanförskap, en fientlig inställning till samhället och kriminalitet. De är verkliga och allvarliga, och på något sätt måste vi lösa dem. Tvärtemot vad som ibland påstås är de dock flitigt omdiskuterade i medier och på internet, så jag vill fokusera på något annat. Eftersom jag är språkvetare i grunden ska jag göra en liten analys av själva ordet no go-zoner.

Jag vet inte hur medveten Gudmundson var när han valde just detta ord, men att det har blivit så populärt bland alarmister som tror att Sverige är på väg mot kollaps, beror i stor utsträckning på de mer eller mindre dolda budskapen i ordet.

Vad är det egentligen man signalerar genom att introducera detta nya ord? Jag ska försöka spalta upp det.

För det första: när man väljer att ta in ett lånord i svenskan, är ofta det underförstådda budskapet att vi har att göra med något nytt som inte har funnits förut. Det här vet alla marknadsförare. När sparkcyklar blev populära för några år sedan försökte man till exempel kalla dem för kickbike trots att det redan fanns ett ord man kunde använda, allt för att få det att framstå som något nytt och coolt som man bara måste pröva. Men är det här något helt nytt? Det verkar faktiskt inte så: långt tidigare har det funnits områden i olika svenska städer, till och med i Kalmar (!),  där folk har avråtts från att gå in. Här är en intressant artikel om detta.

För det andra: att ta in ett lånord från engelskan är ett sätt att säga något utan att säga det rent ut. Gudmundsson och andra som använder ordet, säger inte rent ut att man inte kan gå in i de här områden – det vore en alldeles för uppenbar lögn. Jag har varit i utsatta områden som ligger i Stockholm med omnejd fler gånger än jag kan räkna, och det otäckaste som har hänt är att min dotter började blöda näsblod på Husbybadet (och det var inte för att hon blev misshandlad utan för att hon krockade med sin bror). Men i och med att nästan alla svenskar förstår beståndsdelarna i engelskans no go zone, antyder man ändå att det är farligt att åka dit, och indirekt att de som bor där är farliga.

För det tredje: genom att hämta ett ord från den militära vokabulären förmedlar man ett dolt budskap om situationen. Detta är det allvarligaste och lömskaste med den här termen. No go zone används av den amerikanska militären om rebellkontrollerade områden där man inte kan gå in utan stor fara för livet. Det underförstådda budskapet är att vi skulle befinna oss i en krigssituation, och att situationen är helt bortom polisens kontroll – att man borde sätta in militären i stället. Invandrarfientliga grupper har länge hävdat att vi är på väg mot ett inbördeskrig mellan infödda svenskar och invandrare, eller att det redan pågår – Nordiska Motståndsrörelsen har till exempel ”kampgrupper” som regelbundet genomför militär träning runtom i landet.

Att använda ordet no go-zoner är därför inte bara intellektuellt ohederligt. Det ger indirekt stöd till de mörkermän som drömmer om ett raskrig, och som i tysthet arbetar för att den drömmen ska slå in.

Välkommen till desinformationssamhället!

Den senaste veckan har jag inte orkat blogga. Jag har varit fullt upptagen med att må dåligt över att en hatisk, uppenbart narcissistisk och okunnig lögnare som Trump lyckades lura det amerikanska folket så grundligt (nåja, det var bara 55% som röstade, och de flesta röstade trots allt emot honom). Det är skrämmande att han nu har fått makt både över världens klimat och över USAs kärnvapenarsenal.

Efter Brexit borde jag förstås inte ha blivit så förvånad; det visade med all önskvärd tydlighet att demokratin är ytterst känslig för desinformation. Brexitanhängarna byggde sin seger i folkomröstningen på rena lögner, som att sjukvården plötsligt skulle få mer pengar om man gick ur EU och att man skulle kunna slänga ut invandrare utan problem. Trump vann genom lömska insinuationer mot Clinton – inte ens den uppenbart partiske FBI-chefen säger att hon har ljugit om sina email – och genom en skur av falska uppgifter om bland annat arbetslöshet och kriminalitet.

En skitstorm på Twitter och andra sociala medier går nästan inte att försvara sig mot. IT gav oss informationssamhället; sociala medier ger oss ett desinformationssamhälle.

Men nu ställer även etablerade medier upp och ger näring åt rykten och oro. Svenska Dagbladet lät en nationaldemokrat yttra sig som expert om de apatiska flyktingbarnen, och i dag kommer deras ledarskribent Per Gudmundsson med häpnadsväckande påståenden om ”no go”-zoner i Sverige. Detta tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Dags att skriva in sig i alvarmén

För ganska precis två månader sedan skrev Ola Larsmo en kort men kärnfull artikel på DN Kultur om att vi faktiskt är mitt uppe i ett informationskrig. Sedan dess har det inte gått en dag utan att jag har tänkt på det han sa, och på hur sant det är. De västerländska demokratierna befinner sig under attack både från utlandet, exempelvis från Putins Ryssland, och från de främlingsfientliga krafterna i vårt eget land (som dessutom har visat sig stå nära just Putins protofascistiska regim).

informationskrig

Det som hittills har fått mest uppmärksamhet är hatet som drabbar dem som talar för tolerans, mångkultur och en generös flyktingpolitik. Den trollarmé som Kent Ekeroth uppskattande har kallat för SD:s ”fotsoldater” har varit skoningslös i sina angrepp. Särskilt kvinnor har utsatts för så många hot om mord och våld och en sådan aggressivitet att många av dem har dragit sig undan från offentligheten, helt eller delvis.

Lömskare är dock när SD:s och andra extremistiska partiers fotsoldater sprider rykten och falska påståenden som underminerar hela det offentliga samtalet. I veckan kunde vi till exempel läsa om hur Avpixlat och andra desinformationskällor på Internet spred ut rykten om att åldringar kastas ut från Vintertullens servicehus för att ge plats åt flyktingar, och kryddade det hela med en påhittad halalslakt i den närbelägna parkleken. De flesta vettiga människor inser väl att påståendena är absurda, men det skapar en osäkerhet. Vanliga, hyggliga människor som bara hör de här sakerna i förbigående påverkas, medvetet eller omedvetet, av kraften i angreppen och mängden av lögner. ”Ingen rök utan eld … en del av det kanske är sant …” Och sakta men säkert förskjuts tyngdpunkten i den offentliga debatten.

Trollarmén kan verka vara en brölande hop, men precis som Hitlers Sturmabteilungen har de genomtänkta ledare bakom sig. Det ligger en medveten och långsiktig strategi för desinformation bakom dess agerande. Och vi som vill kämpa emot dem behöver byta strategi och ägna mer energi åt att prata om sakfrågor, i stället för att till exempel visa hur många av SD:s ledande namn som är nazianstrukna.

Jag har själv slösat alldeles för mycket tid med att argumentera med folk med obehagliga åsikter på Twitter – både främlingsfientliga svenskar och Putins betalda troll – och under en tid har jag känt mig lite uppgiven. Men nu vill jag börja kämpa emot här på bloggen – på ett nytt sätt. Det handlar inte om att övertyga trollen om att de har fel (de lyssnar ändå inte) utan att reda ut vad som faktiskt är sant, så att inte vanliga människor går på propagandaknepen. Vi behöver så att säga bygga upp en ”alvarmé” som presenterar information i stället för desinformation, i samma anda som Niklas Orrenius och Viralgranskaren.

Jag ska försöka bidra här på min blogg.

duty_calls

Grodslakt: Hur uttrycker man osäkerhet på engelska?

Olika språk är bra på olika saker. Som jag har påpekat tidigare i Projekt Grodslakt kan man lätt drabbas av mindervärdeskomplex när man ser det engelska språkets ordrikedom (någonstans runt 300 000 ord lär det innehålla). Det kan kännas som om jag har afasi ibland när jag famlar efter synonymer som ska motsvara alla engelska ord. Min vän Stephen, en engelskspråkig professor bosatt i Sverige, har dock berättat om en sak som han avundas svenskan. Den tänkte jag skriva om i dag.

Ett område där vi har det väldigt väl förspänt är nämligen ord som uttrycker olika grad av säkerhet på det vi säger. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om de underskattade småorden ”nog”, ”väl” och ”ju”. Som översättare är det viktigt att lägga märke till att de saknas på engelska, och att man där måste använda längre omskrivningar för att uttrycka samma sak. De omskrivningarna bör översättas med de svenska småorden, annars blir resultatet visserligen begripligt, men ack så klumpigt.

Först, motsvarigheten till ”nog”.

När en engelskspråkiga personer vill uttrycka att de inte är riktigt är säkra på något, gör de det oftast med ett tillägg som I think, I suppose eller I guess, antingen före eller efter själva yttrandet:

I guess he’s right.

Clinton is the best candidate, I suppose.

Bara i undantagsfall ska man ersätta de här inskotten med ”jag gissar att”, ”jag antar att” eller liknande, men det är tyvärr väldigt vanligt. Skjut i stället in det praktiska ordet ”nog”:

Han har nog rätt.

Clinton är nog den bästa kandidaten.

”Väl” och ”ju” har en subtilt annorlunda betydelse, där man visserligen uttrycker osäkerhet men framför allt vädjar om medhåll. Engelskan har faktiskt några småord som ibland kan användas till det här, särskilt right och det lilla lätet eh, men de hör mer till talspråket och motsvarar snarare svenskans ”va?”. Särskilt i skrift är det nog ändå vanligast att man använder så kallade tag questions, till exempel:

He has scored a lot of goals, hasn’t he?

You’ll be there, won’t you?

Översätter man de här ”låtsas-frågorna” ord för ord blir resultatet otympligt och onaturligt, som till exempel ”Han har gjort många mål, har han inte?”. Vettigare svenska översättningar av de två meningarna är:

Han har ju gjort många mål.

Du kommer väl?

 

 

Grodslakt: Så många biffar, så många prinsar

Efter en längre paus, orsakat av lika delar tidsbrist, lättja och våreufori, tänker jag försöka veva igång Projekt Grodslakt igen. Framöver ska jag skriva om något viktigt, nämligen hur man uttrycker osäkerhet och olika grader av övertygelse på engelska och svenska, men det orkar jag inte ta tag i just i kväll. Jag börjar i stället försiktigt med att skriva om två false friends som nästan alltid lurar oss svenskar på villospår.

Först ett fel som kanske är allra vanligast på restaurangmenyer men som jag också har sett i översatta romaner: beef betyder ”nötkött” och ingenting annat. Det svenska ordet ”biff” syftar på en stekt skiva av fint nötkött, det som på engelska heter steak. Man kan i och för sig prata om köttfärsbiffar, men då imiterar formen riktiga biffar. Det är inte korrekt att prata om biffcurry eller strimlad biff.

Lite språkhistorisk kuriosa: när de franskspråkiga normanderna invaderade England blev de franska djurnamnen namn på köttslag i engelskan. Boeuf (som betyder nötkreatur) blev till exempel beef, porc (gris) blev pork, och mouton (får) blev mutton. De levande djuren behöll dock sina anglosaxiska namn eftersom det fortfarande var den engelskspråkiga befolkningen som tog hand om dem, medan det var de nya herrarna som glufsade i sig köttet. Ibland säger språket ganska mycket om hur samhället ser ut.

Det andra felet är lite lurigare, och just därför är det många som missar det. Det engelska ordet prince översätts nästan genomgående med ”prins”, vilket bara är rätt ibland. Jodå, det kan vara sonen till en kung som vi pratar om, men oftast ska prince översättas med ”furste”. Det här missar även bra översättare nästan alltid, konstigt nog. Till exempel står det i Erik Erikssons fina nyöversättning av Konungens återkomst att Pippin kallas ”halvlingarnas prins” i Gondor. Det borde ha varit ”furste” även den gången.

pippin

 

Om fotboll, kärlek och hat

Vi som inte längre är ungdomar kan ha svårt att minnas hur det var, och ännu svårare att återge det i skrift. Desto gladare blir man när någon lyckas.

tifo

TIFO är Josefine Lindéns första ungdomsbok, men ändå fångar hon så fint hur det är att vara ung och kär, lyckan och våndan och olyckan. Hon är lyhörd på mer än ett sätt: dialogen känns lika trovärdig som personskildringarna, och hon känner supporterkulturen utan och innan. Boken är verkligen ”skriven från ståplats”, som det står på baksidan. Titeln syftar på att ungdomarna i boken jobbar med att göra tifon – de spektakulära läktararrangemang som förgyller matcherna för oss andra.

bajentifo

Tifo på en Hammarbymatch (Bild: fotbolldirekt.se)

Eftersom jag, precis som Lindén, älskar fotboll blir jag också förtjust över hur väl hon fångar känslan i att följa ett lag och att gå på match. Att stå där på läktaren och knappt våga titta, sucka när spelet inte stämmer, hoppa och skrika när det blir mål, eller bara längta efter en slutsignal som aldrig verkar komma, så att man åtminstone får med sig en poäng.

Lindén går dock in på fotbollens mörkare sidor också. En av huvudpersonerna i boken blir misshandlad av en säkerhetsvakt, och hans storebror, som är med i en ”firma” – en sammanslutning av våldsamma supportrar – beslutar sig för att hämnas. Men den delen av berättelsen hade kunnat fördjupas. Jag hoppas att hon får skriva en andra bok om de här ungdomarna, och att hon vågar problematisera mer där.

En av de få saker i boken som jag inte köper är att hat mellan supportrar är något som bara måste finnas där, att det är kärlekens förutsättning. Lindén försvarar inte på något sätt våld men kopplar heller inte ihop det med hatjargongen i supporterkretsar.

Och visst, det är sant att 99% eller mer av supportrarna aldrig kommer att slåss, hur mycket de än sjunger ”Vi hatar Djurgårn” (en av få Bajenramsor som jag aldrig kommer att sjunga med i). Men det är trots allt inte bara ”firmorna” som slåss om de får chansen. Kravallpoliserna finns inte bara där för att trakassera supportrarna, även om Lindén har helt rätt i att media ger en väldigt skev bild av vem som utövar våldet (poliser och ordningsvakter misshandlar nämligen ofta supportrar utan att det får konsekvenser). Det finns pappskallar i alla supportergrupper som kan ta till nävarna om de har huvudena fulla av hatramsor och öl. Jag tror personligen att vi skulle slippa det mesta av detta om vi la av med det där löjliga hatet. Man kan retas och jäklas och tjafsa, det är bara kul, men man behöver inte hata eller låtsas att man gör det.

Efter det senaste derbyt mellan AIK och Hammarby kastade sig ett gäng besvikna AIK-supportrar fram mot den del av Hammarbyföljet där min son och hans kompisar gick. Den kvällen var jag tacksam över att poliserna fanns där och gick emellan. I kväll ska han gå på derby igen, och jag gläds med honom men kommer samtidigt att vara en liten, liten aning nervös, just eftersom den där hatkulturen trots allt finns där.

En gång följde jag med en kompis på en Djurgårdsmatch, och i inmarschsången, den sång som alla Djurgårdsfans, från småknattar till gamla gubbstruttar, sjöng med i, heter det:

Vi hatar Gnaget,

Vi hatar Bajen …

Om Hammarby hade haft något så idiotiskt i sin sång så hade det bara blivit ett besök på Söderstadion för mig. Så enkelt är det.

Fotbollen skulle bara kunna titta på andra idrotter, som inte alls har samma problem med våld, för att fatta det som borde vara självklart:

Man behöver inte hata för att älska. Man behöver faktiskt inte hata alls.