Det lömska lånordet no go-zoner

För en tid sedan lanserade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ett nytt ord i svenska språket: no go-zoner. I en mycket uppmärksammad artikel hävdade att det fanns 55 bostadsområden i Sverige där situationen var så allvarlig att man borde kalla dem för detta.

Komiskt nog visade sig listan innehålla både den välmående villastaden Täby utanför Stockholm och Upplandsidyllen Enköping, och listan innehåller därför numera bara 53 områden, varav 15 anses ha särskilt stora problem. Mer allmänt förnekade Sveriges poliser mangrant att man använde termen, till exempel här . Många granskade dessutom rimligheten i att tala om no go-zoner, bland annat sajten motargument.se.

Jag vill absolut inte förringa problemen med socialt utanförskap, en fientlig inställning till samhället och kriminalitet. De är verkliga och allvarliga, och på något sätt måste vi lösa dem. Tvärtemot vad som ibland påstås är de dock flitigt omdiskuterade i medier och på internet, så jag vill fokusera på något annat. Eftersom jag är språkvetare i grunden ska jag göra en liten analys av själva ordet no go-zoner.

Jag vet inte hur medveten Gudmundson var när han valde just detta ord, men att det har blivit så populärt bland alarmister som tror att Sverige är på väg mot kollaps, beror i stor utsträckning på de mer eller mindre dolda budskapen i ordet.

Vad är det egentligen man signalerar genom att introducera detta nya ord? Jag ska försöka spalta upp det.

För det första: när man väljer att ta in ett lånord i svenskan, är ofta det underförstådda budskapet att vi har att göra med något nytt som inte har funnits förut. Det här vet alla marknadsförare. När sparkcyklar blev populära för några år sedan försökte man till exempel kalla dem för kickbike trots att det redan fanns ett ord man kunde använda, allt för att få det att framstå som något nytt och coolt som man bara måste pröva. Men är det här något helt nytt? Det verkar faktiskt inte så: långt tidigare har det funnits områden i olika svenska städer, till och med i Kalmar (!),  där folk har avråtts från att gå in. Här är en intressant artikel om detta.

För det andra: att ta in ett lånord från engelskan är ett sätt att säga något utan att säga det rent ut. Gudmundsson och andra som använder ordet, säger inte rent ut att man inte kan gå in i de här områden – det vore en alldeles för uppenbar lögn. Jag har varit i utsatta områden som ligger i Stockholm med omnejd fler gånger än jag kan räkna, och det otäckaste som har hänt är att min dotter började blöda näsblod på Husbybadet (och det var inte för att hon blev misshandlad utan för att hon krockade med sin bror). Men i och med att nästan alla svenskar förstår beståndsdelarna i engelskans no go zone, antyder man ändå att det är farligt att åka dit, och indirekt att de som bor där är farliga.

För det tredje: genom att hämta ett ord från den militära vokabulären förmedlar man ett dolt budskap om situationen. Detta är det allvarligaste och lömskaste med den här termen. No go zone används av den amerikanska militären om rebellkontrollerade områden där man inte kan gå in utan stor fara för livet. Det underförstådda budskapet är att vi skulle befinna oss i en krigssituation, och att situationen är helt bortom polisens kontroll – att man borde sätta in militären i stället. Invandrarfientliga grupper har länge hävdat att vi är på väg mot ett inbördeskrig mellan infödda svenskar och invandrare, eller att det redan pågår – Nordiska Motståndsrörelsen har till exempel ”kampgrupper” som regelbundet genomför militär träning runtom i landet.

Att använda ordet no go-zoner är därför inte bara intellektuellt ohederligt. Det ger indirekt stöd till de mörkermän som drömmer om ett raskrig, och som i tysthet arbetar för att den drömmen ska slå in.

Annonser

Välkommen till desinformationssamhället!

Den senaste veckan har jag inte orkat blogga. Jag har varit fullt upptagen med att må dåligt över att en hatisk, uppenbart narcissistisk och okunnig lögnare som Trump lyckades lura det amerikanska folket så grundligt (nåja, det var bara 55% som röstade, och de flesta röstade trots allt emot honom). Det är skrämmande att han nu har fått makt både över världens klimat och över USAs kärnvapenarsenal.

Efter Brexit borde jag förstås inte ha blivit så förvånad; det visade med all önskvärd tydlighet att demokratin är ytterst känslig för desinformation. Brexitanhängarna byggde sin seger i folkomröstningen på rena lögner, som att sjukvården plötsligt skulle få mer pengar om man gick ur EU och att man skulle kunna slänga ut invandrare utan problem. Trump vann genom lömska insinuationer mot Clinton – inte ens den uppenbart partiske FBI-chefen säger att hon har ljugit om sina email – och genom en skur av falska uppgifter om bland annat arbetslöshet och kriminalitet.

Dessutom läste jag veckan innan valet en bok som handlar om en desinformationskampanj i vårt eget land, och insåg att jag själv delvis hade gått på de lögner som spreds i den. Jag trodde verkligen att det fanns belägg för att vissa barn blev apatiska på grund av någon form av manipulation, eftersom vissa riksmedier och företrädare för regeringen sa att det var så, men Gellert Tamas visar i reportageboken De apatiska att detta var lögn från början till slut.

de_apatiska

Förtalet mot de apatiska barnen och deras föräldrar var som intensivast för ungefär tolv år sedan. Sedan dess har det blivit ännu lättare att manipulera opinionen med rykten och lögner, som kan spridas så oerhört fort med hjälp av de nya medierna. En skitstorm på Twitter går nästan inte att försvara sig mot. IT gav oss informationssamhället; sociala medier ger oss ett desinformationssamhälle.

Men då som nu ställer även etablerade medier upp och ger näring åt rykten och oro. Svenska Dagbladet lät en nationaldemokrat yttra sig som expert om de apatiska flyktingbarnen, och i dag kommer deras ledarskribent Per Gudmundsson med häpnadsväckande påståenden om ”no go”-zoner i Sverige. Detta tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Dags att skriva in sig i alvarmén

För ganska precis två månader sedan skrev Ola Larsmo en kort men kärnfull artikel på DN Kultur om att vi faktiskt är mitt uppe i ett informationskrig. Sedan dess har det inte gått en dag utan att jag har tänkt på det han sa, och på hur sant det är. De västerländska demokratierna befinner sig under attack både från utlandet, exempelvis från Putins Ryssland, och från de främlingsfientliga krafterna i vårt eget land (som dessutom har visat sig stå nära just Putins protofascistiska regim).

informationskrig

Det som hittills har fått mest uppmärksamhet är hatet som drabbar dem som talar för tolerans, mångkultur och en generös flyktingpolitik. Den trollarmé som Kent Ekeroth uppskattande har kallat för SD:s ”fotsoldater” har varit skoningslös i sina angrepp. Särskilt kvinnor har utsatts för så många hot om mord och våld och en sådan aggressivitet att många av dem har dragit sig undan från offentligheten, helt eller delvis.

Lömskare är dock när SD:s och andra extremistiska partiers fotsoldater sprider rykten och falska påståenden som underminerar hela det offentliga samtalet. I veckan kunde vi till exempel läsa om hur Avpixlat och andra desinformationskällor på Internet spred ut rykten om att åldringar kastas ut från Vintertullens servicehus för att ge plats åt flyktingar, och kryddade det hela med en påhittad halalslakt i den närbelägna parkleken. De flesta vettiga människor inser väl att påståendena är absurda, men det skapar en osäkerhet. Vanliga, hyggliga människor som bara hör de här sakerna i förbigående påverkas, medvetet eller omedvetet, av kraften i angreppen och mängden av lögner. ”Ingen rök utan eld … en del av det kanske är sant …” Och sakta men säkert förskjuts tyngdpunkten i den offentliga debatten.

Trollarmén kan verka vara en brölande hop, men precis som Hitlers Sturmabteilungen har de genomtänkta ledare bakom sig. Det ligger en medveten och långsiktig strategi för desinformation bakom dess agerande. Och vi som vill kämpa emot dem behöver byta strategi och ägna mer energi åt att prata om sakfrågor, i stället för att till exempel visa hur många av SD:s ledande namn som är nazianstrukna.

Jag har själv slösat alldeles för mycket tid med att argumentera med folk med obehagliga åsikter på Twitter – både främlingsfientliga svenskar och Putins betalda troll – och under en tid har jag känt mig lite uppgiven. Men nu vill jag börja kämpa emot här på bloggen – på ett nytt sätt. Det handlar inte om att övertyga trollen om att de har fel (de lyssnar ändå inte) utan att reda ut vad som faktiskt är sant, så att inte vanliga människor går på propagandaknepen. Vi behöver så att säga bygga upp en ”alvarmé” som presenterar information i stället för desinformation, i samma anda som Niklas Orrenius och Viralgranskaren.

Jag ska försöka bidra här på min blogg.

duty_calls

Grodslakt: Hur uttrycker man osäkerhet på engelska?

Olika språk är bra på olika saker. Som jag har påpekat tidigare i Projekt Grodslakt kan man lätt drabbas av mindervärdeskomplex när man ser det engelska språkets ordrikedom (någonstans runt 300 000 ord lär det innehålla). Det kan kännas som om jag har afasi ibland när jag famlar efter synonymer som ska motsvara alla engelska ord. Min vän Stephen, en engelskspråkig professor bosatt i Sverige, har dock berättat om en sak som han avundas svenskan. Den tänkte jag skriva om i dag.

Ett område där vi har det väldigt väl förspänt är nämligen ord som uttrycker olika grad av säkerhet på det vi säger. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om de underskattade småorden ”nog”, ”väl” och ”ju”. Som översättare är det viktigt att lägga märke till att de saknas på engelska, och att man där måste använda längre omskrivningar för att uttrycka samma sak. De omskrivningarna bör översättas med de svenska småorden, annars blir resultatet visserligen begripligt, men ack så klumpigt.

Först, motsvarigheten till ”nog”.

När en engelskspråkiga personer vill uttrycka att de inte är riktigt är säkra på något, gör de det oftast med ett tillägg som I think, I suppose eller I guess, antingen före eller efter själva yttrandet:

I guess he’s right.

Clinton is the best candidate, I suppose.

Bara i undantagsfall ska man ersätta de här inskotten med ”jag gissar att”, ”jag antar att” eller liknande, men det är tyvärr väldigt vanligt. Skjut i stället in det praktiska ordet ”nog”:

Han har nog rätt.

Clinton är nog den bästa kandidaten.

”Väl” och ”ju” har en subtilt annorlunda betydelse, där man visserligen uttrycker osäkerhet men framför allt vädjar om medhåll. Engelskan har faktiskt några småord som ibland kan användas till det här, särskilt right och det lilla lätet eh, men de hör mer till talspråket och motsvarar snarare svenskans ”va?”. Särskilt i skrift är det nog ändå vanligast att man använder så kallade tag questions, till exempel:

He has scored a lot of goals, hasn’t he?

You’ll be there, won’t you?

Översätter man de här ”låtsas-frågorna” ord för ord blir resultatet otympligt och onaturligt, som till exempel ”Han har gjort många mål, har han inte?”. Vettigare svenska översättningar av de två meningarna är:

Han har ju gjort många mål.

Du kommer väl?

 

 

Grodslakt: Så många biffar, så många prinsar

Efter en längre paus, orsakat av lika delar tidsbrist, lättja och våreufori, tänker jag försöka veva igång Projekt Grodslakt igen. Framöver ska jag skriva om något viktigt, nämligen hur man uttrycker osäkerhet och olika grader av övertygelse på engelska och svenska, men det orkar jag inte ta tag i just i kväll. Jag börjar i stället försiktigt med att skriva om två false friends som nästan alltid lurar oss svenskar på villospår.

Först ett fel som kanske är allra vanligast på restaurangmenyer men som jag också har sett i översatta romaner: beef betyder ”nötkött” och ingenting annat. Det svenska ordet ”biff” syftar på en stekt skiva av fint nötkött, det som på engelska heter steak. Man kan i och för sig prata om köttfärsbiffar, men då imiterar formen riktiga biffar. Det är inte korrekt att prata om biffcurry eller strimlad biff.

Lite språkhistorisk kuriosa: när de franskspråkiga normanderna invaderade England blev de franska djurnamnen namn på köttslag i engelskan. Boeuf (som betyder nötkreatur) blev till exempel beef, porc (gris) blev pork, och mouton (får) blev mutton. De levande djuren behöll dock sina anglosaxiska namn eftersom det fortfarande var den engelskspråkiga befolkningen som tog hand om dem, medan det var de nya herrarna som glufsade i sig köttet. Ibland säger språket ganska mycket om hur samhället ser ut.

Det andra felet är lite lurigare, och just därför är det många som missar det. Det engelska ordet prince översätts nästan genomgående med ”prins”, vilket bara är rätt ibland. Jodå, det kan vara sonen till en kung som vi pratar om, men oftast ska prince översättas med ”furste”. Det här missar även bra översättare nästan alltid, konstigt nog. Till exempel står det i Erik Erikssons fina nyöversättning av Konungens återkomst att Pippin kallas ”halvlingarnas prins” i Gondor. Det borde ha varit ”furste” även den gången.

pippin

 

Om fotboll, kärlek och hat

Vi som inte längre är ungdomar kan ha svårt att minnas hur det var, och ännu svårare att återge det i skrift. Desto gladare blir man när någon lyckas.

tifo

TIFO är Josefine Lindéns första ungdomsbok, men ändå fångar hon så fint hur det är att vara ung och kär, lyckan och våndan och olyckan. Hon är lyhörd på mer än ett sätt: dialogen känns lika trovärdig som personskildringarna, och hon känner supporterkulturen utan och innan. Boken är verkligen ”skriven från ståplats”, som det står på baksidan. Titeln syftar på att ungdomarna i boken jobbar med att göra tifon – de spektakulära läktararrangemang som förgyller matcherna för oss andra.

bajentifo

Tifo på en Hammarbymatch (Bild: fotbolldirekt.se)

Eftersom jag, precis som Lindén, älskar fotboll blir jag också förtjust över hur väl hon fångar känslan i att följa ett lag och att gå på match. Att stå där på läktaren och knappt våga titta, sucka när spelet inte stämmer, hoppa och skrika när det blir mål, eller bara längta efter en slutsignal som aldrig verkar komma, så att man åtminstone får med sig en poäng.

Lindén går dock in på fotbollens mörkare sidor också. En av huvudpersonerna i boken blir misshandlad av en säkerhetsvakt, och hans storebror, som är med i en ”firma” – en sammanslutning av våldsamma supportrar – beslutar sig för att hämnas. Men den delen av berättelsen hade kunnat fördjupas. Jag hoppas att hon får skriva en andra bok om de här ungdomarna, och att hon vågar problematisera mer där.

En av de få saker i boken som jag inte köper är att hat mellan supportrar är något som bara måste finnas där, att det är kärlekens förutsättning. Lindén försvarar inte på något sätt våld men kopplar heller inte ihop det med hatjargongen i supporterkretsar.

Och visst, det är sant att 99% eller mer av supportrarna aldrig kommer att slåss, hur mycket de än sjunger ”Vi hatar Djurgårn” (en av få Bajenramsor som jag aldrig kommer att sjunga med i). Men det är trots allt inte bara ”firmorna” som slåss om de får chansen. Kravallpoliserna finns inte bara där för att trakassera supportrarna, även om Lindén har helt rätt i att media ger en väldigt skev bild av vem som utövar våldet (poliser och ordningsvakter misshandlar nämligen ofta supportrar utan att det får konsekvenser). Det finns pappskallar i alla supportergrupper som kan ta till nävarna om de har huvudena fulla av hatramsor och öl. Jag tror personligen att vi skulle slippa det mesta av detta om vi la av med det där löjliga hatet. Man kan retas och jäklas och tjafsa, det är bara kul, men man behöver inte hata eller låtsas att man gör det.

Efter det senaste derbyt mellan AIK och Hammarby kastade sig ett gäng besvikna AIK-supportrar fram mot den del av Hammarbyföljet där min son och hans kompisar gick. Den kvällen var jag tacksam över att poliserna fanns där och gick emellan. I kväll ska han gå på derby igen, och jag gläds med honom men kommer samtidigt att vara en liten, liten aning nervös, just eftersom den där hatkulturen trots allt finns där.

En gång följde jag med en kompis på en Djurgårdsmatch, och i inmarschsången, den sång som alla Djurgårdsfans, från småknattar till gamla gubbstruttar, sjöng med i, heter det:

Vi hatar Gnaget,

Vi hatar Bajen …

Om Hammarby hade haft något så idiotiskt i sin sång så hade det bara blivit ett besök på Söderstadion för mig. Så enkelt är det.

Fotbollen skulle bara kunna titta på andra idrotter, som inte alls har samma problem med våld, för att fatta det som borde vara självklart:

Man behöver inte hata för att älska. Man behöver faktiskt inte hata alls.

Grodslakt: Är engelskspråkiga mer lättskrämda än vi?

När man lär sig främmande språk hamnar fokuset ofta fel, tycker jag. Gloslistorna är fyllda av saker och varelser som man sällan behöver prata om – jag tror till exempel att jag lärde mig det engelska ordet för ”påfågel” redan i fyran – men det är mindre noga att lära sig att uttrycka känslor och attityder på ett naturligt sätt.

Kanske är det därför så många inte översätter frasen I’m afraid på ett bra sätt. Om den alltid signalerade rädsla skulle engelskspråkiga vara mer lättskrämda än någon annan folkgrupp!

Som så ofta blir det för det mesta en ordagrann översättning: I’m afraid I can’t help you översätts helt enkelt till ”Jag är rädd att jag inte kan hjälpa dig”. Men frasen uttrycker för det mesta inte alls rädsla, utan beklagande. Ett bättre val är därför att byta ut frasen mot ”tyvärr”: ”Tyvärr kan jag inte hjälpa dig”, till exempel. Det finns förstås andra, formellare synonymer, som ”dessvärre” och ”olyckligtvis”, men ”tyvärr” är vanligare och kortare. Och mycket kortare och smidigare än ”Jag är rädd att …”!

Nu hör jag redan protesterna, trots att jag inte har publicerat än … Jo då, jag vet att man allt oftare säger ”Jag är rädd att …” också i svenska originaltexter, men för mig och många andra läsare är det fortfarande en ganska ful anglicism (fast långt ifrån den fulaste). Som författare skulle jag aldrig skriva ”Jag är rädd att”, utom möjligen i dialog, och då bara om personen som pratar är ung och har ett amerikaniserat språk.

Läs samtliga inlägg i Projekt Grodslakt här.