Grodslakt: Hur uttrycker man osäkerhet på engelska?

Olika språk är bra på olika saker. Som jag har påpekat tidigare i Projekt Grodslakt kan man lätt drabbas av mindervärdeskomplex när man ser det engelska språkets ordrikedom (någonstans runt 300 000 ord lär det innehålla). Det kan kännas som om jag har afasi ibland när jag famlar efter synonymer som ska motsvara alla engelska ord. Min vän Stephen, en engelskspråkig professor bosatt i Sverige, har dock berättat om en sak som han avundas svenskan. Den tänkte jag skriva om i dag.

Ett område där vi har det väldigt väl förspänt är nämligen ord som uttrycker olika grad av säkerhet på det vi säger. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om de underskattade småorden ”nog”, ”väl” och ”ju”. Som översättare är det viktigt att lägga märke till att de saknas på engelska, och att man där måste använda längre omskrivningar för att uttrycka samma sak. De omskrivningarna bör översättas med de svenska småorden, annars blir resultatet visserligen begripligt, men ack så klumpigt.

Först, motsvarigheten till ”nog”.

När en engelskspråkiga personer vill uttrycka att de inte är riktigt är säkra på något, gör de det oftast med ett tillägg som I think, I suppose eller I guess, antingen före eller efter själva yttrandet:

I guess he’s right.

Clinton is the best candidate, I suppose.

Bara i undantagsfall ska man ersätta de här inskotten med ”jag gissar att”, ”jag antar att” eller liknande, men det är tyvärr väldigt vanligt. Skjut i stället in det praktiska ordet ”nog”:

Han har nog rätt.

Clinton är nog den bästa kandidaten.

”Väl” och ”ju” har en subtilt annorlunda betydelse, där man visserligen uttrycker osäkerhet men framför allt vädjar om medhåll. Engelskan har faktiskt några småord som ibland kan användas till det här, särskilt right och det lilla lätet eh, men de hör mer till talspråket och motsvarar snarare svenskans ”va?”. Särskilt i skrift är det nog ändå vanligast att man använder så kallade tag questions, till exempel:

He has scored a lot of goals, hasn’t he?

You’ll be there, won’t you?

Översätter man de här ”låtsas-frågorna” ord för ord blir resultatet otympligt och onaturligt, som till exempel ”Han har gjort många mål, har han inte?”. Vettigare svenska översättningar av de två meningarna är:

Han har ju gjort många mål.

Du kommer väl?

 

 

Grodslakt: Så många biffar, så många prinsar

Efter en längre paus, orsakat av lika delar tidsbrist, lättja och våreufori, tänker jag försöka veva igång Projekt Grodslakt igen. Framöver ska jag skriva om något viktigt, nämligen hur man uttrycker osäkerhet och olika grader av övertygelse på engelska och svenska, men det orkar jag inte ta tag i just i kväll. Jag börjar i stället försiktigt med att skriva om två false friends som nästan alltid lurar oss svenskar på villospår.

Först ett fel som kanske är allra vanligast på restaurangmenyer men som jag också har sett i översatta romaner: beef betyder ”nötkött” och ingenting annat. Det svenska ordet ”biff” syftar på en stekt skiva av fint nötkött, det som på engelska heter steak. Man kan i och för sig prata om köttfärsbiffar, men då imiterar formen riktiga biffar. Det är inte korrekt att prata om biffcurry eller strimlad biff.

Lite språkhistorisk kuriosa: när de franskspråkiga normanderna invaderade England blev de franska djurnamnen namn på köttslag i engelskan. Boeuf (som betyder nötkreatur) blev till exempel beef, porc (gris) blev pork, och mouton (får) blev mutton. De levande djuren behöll dock sina anglosaxiska namn eftersom det fortfarande var den engelskspråkiga befolkningen som tog hand om dem, medan det var de nya herrarna som glufsade i sig köttet. Ibland säger språket ganska mycket om hur samhället ser ut.

Det andra felet är lite lurigare, och just därför är det många som missar det. Det engelska ordet prince översätts nästan genomgående med ”prins”, vilket bara är rätt ibland. Jodå, det kan vara sonen till en kung som vi pratar om, men oftast ska prince översättas med ”furste”. Det här missar även bra översättare nästan alltid, konstigt nog. Till exempel står det i Erik Erikssons fina nyöversättning av Konungens återkomst att Pippin kallas ”halvlingarnas prins” i Gondor. Det borde ha varit ”furste” även den gången.

pippin

 

Om fotboll, kärlek och hat

Vi som inte längre är ungdomar kan ha svårt att minnas hur det var, och ännu svårare att återge det i skrift. Desto gladare blir man när någon lyckas.

tifo

TIFO är Josefine Lindéns första ungdomsbok, men ändå fångar hon så fint hur det är att vara ung och kär, lyckan och våndan och olyckan. Hon är lyhörd på mer än ett sätt: dialogen känns lika trovärdig som personskildringarna, och hon känner supporterkulturen utan och innan. Boken är verkligen ”skriven från ståplats”, som det står på baksidan. Titeln syftar på att ungdomarna i boken jobbar med att göra tifon – de spektakulära läktararrangemang som förgyller matcherna för oss andra.

bajentifo

Tifo på en Hammarbymatch (Bild: fotbolldirekt.se)

Eftersom jag, precis som Lindén, älskar fotboll blir jag också förtjust över hur väl hon fångar känslan i att följa ett lag och att gå på match. Att stå där på läktaren och knappt våga titta, sucka när spelet inte stämmer, hoppa och skrika när det blir mål, eller bara längta efter en slutsignal som aldrig verkar komma, så att man åtminstone får med sig en poäng.

Lindén går dock in på fotbollens mörkare sidor också. En av huvudpersonerna i boken blir misshandlad av en säkerhetsvakt, och hans storebror, som är med i en ”firma” – en sammanslutning av våldsamma supportrar – beslutar sig för att hämnas. Men den delen av berättelsen hade kunnat fördjupas. Jag hoppas att hon får skriva en andra bok om de här ungdomarna, och att hon vågar problematisera mer där.

En av de få saker i boken som jag inte köper är att hat mellan supportrar är något som bara måste finnas där, att det är kärlekens förutsättning. Lindén försvarar inte på något sätt våld men kopplar heller inte ihop det med hatjargongen i supporterkretsar.

Och visst, det är sant att 99% eller mer av supportrarna aldrig kommer att slåss, hur mycket de än sjunger ”Vi hatar Djurgårn” (en av få Bajenramsor som jag aldrig kommer att sjunga med i). Men det är trots allt inte bara ”firmorna” som slåss om de får chansen. Kravallpoliserna finns inte bara där för att trakassera supportrarna, även om Lindén har helt rätt i att media ger en väldigt skev bild av vem som utövar våldet (poliser och ordningsvakter misshandlar nämligen ofta supportrar utan att det får konsekvenser). Det finns pappskallar i alla supportergrupper som kan ta till nävarna om de har huvudena fulla av hatramsor och öl. Jag tror personligen att vi skulle slippa det mesta av detta om vi la av med det där löjliga hatet. Man kan retas och jäklas och tjafsa, det är bara kul, men man behöver inte hata eller låtsas att man gör det.

Efter det senaste derbyt mellan AIK och Hammarby kastade sig ett gäng besvikna AIK-supportrar fram mot den del av Hammarbyföljet där min son och hans kompisar gick. Den kvällen var jag tacksam över att poliserna fanns där och gick emellan. I kväll ska han gå på derby igen, och jag gläds med honom men kommer samtidigt att vara en liten, liten aning nervös, just eftersom den där hatkulturen trots allt finns där.

En gång följde jag med en kompis på en Djurgårdsmatch, och i inmarschsången, den sång som alla Djurgårdsfans, från småknattar till gamla gubbstruttar, sjöng med i, heter det:

Vi hatar Gnaget,

Vi hatar Bajen …

Om Hammarby hade haft något så idiotiskt i sin sång så hade det bara blivit ett besök på Söderstadion för mig. Så enkelt är det.

Fotbollen skulle bara kunna titta på andra idrotter, som inte alls har samma problem med våld, för att fatta det som borde vara självklart:

Man behöver inte hata för att älska. Man behöver faktiskt inte hata alls.

Grodslakt: Är engelskspråkiga mer lättskrämda än vi?

När man lär sig främmande språk hamnar fokuset ofta fel, tycker jag. Gloslistorna är fyllda av saker och varelser som man sällan behöver prata om – jag tror till exempel att jag lärde mig det engelska ordet för ”påfågel” redan i fyran – men det är mindre noga att lära sig att uttrycka känslor och attityder på ett naturligt sätt.

Kanske är det därför så många inte översätter frasen I’m afraid på ett bra sätt. Om den alltid signalerade rädsla skulle engelskspråkiga vara mer lättskrämda än någon annan folkgrupp!

Som så ofta blir det för det mesta en ordagrann översättning: I’m afraid I can’t help you översätts helt enkelt till ”Jag är rädd att jag inte kan hjälpa dig”. Men frasen uttrycker för det mesta inte alls rädsla, utan beklagande. Ett bättre val är därför att byta ut frasen mot ”tyvärr”: ”Tyvärr kan jag inte hjälpa dig”, till exempel. Det finns förstås andra, formellare synonymer, som ”dessvärre” och ”olyckligtvis”, men ”tyvärr” är vanligare och kortare. Och mycket kortare och smidigare än ”Jag är rädd att …”!

Nu hör jag redan protesterna, trots att jag inte har publicerat än … Jo då, jag vet att man allt oftare säger ”Jag är rädd att …” också i svenska originaltexter, men för mig och många andra läsare är det fortfarande en ganska ful anglicism (fast långt ifrån den fulaste). Som författare skulle jag aldrig skriva ”Jag är rädd att”, utom möjligen i dialog, och då bara om personen som pratar är ung och har ett amerikaniserat språk.

Läs samtliga inlägg i Projekt Grodslakt här.

Grodslakt: Preposition plus ”att” är som hund och katt

Alla språk har sina egna regler om hur man kan kombinera ord. Och när det finns en regel finns det ofta ett knep för att kringgå den.

På engelska har man ett strikt förbud mot att kombinera en preposition, till exempel for, at, on eller over, med en that-sats. När jag gick i skolan sammanfattades regeln med meningen ”Preposition plus ‘att’ är som hund och katt'”. De här två meningarna är alltså ogrammatiska (det känner ni säkert när ni läser dem):

We marvelled at that he finished it on time.

I asked for his opinion on that Trump is running for president.

trump

Engelskspråkiga löser detta genom att ersätta that med frasen the fact that:

We marvelled at the fact that he finished it on time.

I asked for his opinion on the fact that Trump is running for president.

Ni som har följt Projekt Grodslakt undrar väl vid det här laget var grodan gömmer sig. Jo, i regel översätts the fact that med det åbäkiga uttrycket ”det faktum att”. Det görs så genomgående att uttrycket även har blivit en av de vanligaste anglicismerna i svenska originaltexter.

I enstaka fall kan det finnas en poäng med att skriva ”det faktum att” i stället för bara ”att” – det kan göra det lättare att se hur en mening hänger ihop – men oftast blir det bara längre och onaturligare. Så när du står i begrepp att skriva ”det faktum att” (vare sig du översätter eller skriver själv), pröva att byta ut det mot ”att”. I 99 fall av 100 kommer det att bli bättre.

Tove Folkesson om identitetspolitik

Av allt jag läste under Internationella kvinnodagen gjorde ingenting mig så glad som Tove Folkessons text i DN Kultur, där hon på ett väldigt fint sätt gjorde upp med begreppet identitetspolitik.

Vad ni gör, missa den inte!

tove_folkesson

Tove Folkesson (Foto: Sofia Runarsdotter)

Det jag älskar med Folkessons text, förutom att den är vackert skriven, är hur lugnt och nyanserat hon plockar isär föreställningen att en människas identitet, och vilka grupper hon anses tillhöra, bestämmer vad hon kan tycka och kämpa för. Fördomar begränsar vad en person är och kan göra; det paradoxala är att identitetspolitiken, som är formulerad i polemik mot dem, gör precis samma sak. Ett exempel på det är när Utbildningsradion annonserade efter en ”rasifierad” programledare.

”Rasifierad” är ett kodord för mörkhyad, och det underliggande antagandet var att en ljushyad person inte var kompetent att leda ett antirasistiskt program.

Jag skulle själv vilja skriva något bra om identitetspolitik, men den typen av tänkande gör mig så ursinnig att orden sviker mig. Det är så bottenlöst enfaldigt att tro att vi är fångar i vår identitet på det sättet, att vi som åtnjuter diverse privilegier inte skulle kunna förstå andra människors erfarenheter och kämpa för andra, mindre lyckligt lottade gruppers rättigheter. Så det är nog bäst att ni bara läser Folkessons text, helt enkelt.

I vår tid behöver vi mobilisera alla goda krafter i kampen mot rasism, sexism och hat. Vi kan inte bekämpa SD, Trump och andra kretiner genom att sänka oss till deras intellektuella nivå.

Grodslakt: Att skiva upp tiden på svenska och engelska

Det engelska språket är så rikt på ord och synonymer att man som svensk författare eller översättare lätt kan drabbas av mindervärdeskomplex. Ändå finns det områden där svenskan är rikare än engelskan. Det innebär alltid utmaningar för översättare.

Ett exempel på detta är ord för tid. Perioden mellan natten och middagstid skivar vi svenskar upp i morgon och förmiddag, men på engelska har man bara ett ord: morning. Som översättare måste man därför alltid ta ställning till hur man ska översätta morning – är det morgon eller förmiddag? Alldeles för ofta översätts det med ”morgon” fastän det uppenbart är fel.

Om någon säger ”God morgon” till dig när du kommer in till jobbet vid elvatiden så är det antagligen en pik, men på engelska är det helt normalt att säga Good morning i samma situation (dessutom är Good morning inte alls lika formellt som den svenska motsvarigheten, så det är mer naturligt av flera skäl).

En annan felöversättning som jag vill ta upp i det här sammanhanget, och som också beror på att svenskan har ord som engelskan saknar, är när 24 hours översätts med ”24 timmar” och inte ”ett dygn”. Engelskan och de flesta andra språk saknar ett behändigt ord för det, men vi svenskar ska förstås använda det. De naturligaste översättningarna av 48 hours och 72 hours är för övrigt ”två dygn” respektive ”tre dygn”, inte en ordagrann översättning.

Slutligen vill jag nämna en allt vanligare felöversättning som nämndes i en kommentar här på bloggen för ett par dagar sedan (tack för tipset!). Week day betyder inte ”veckodag” utan ”vardag”. Vill man prata om veckodagar på engelska är det korrekta uttrycket days of the week.

Läs samtliga inlägg i Projekt Grodslakt här.