I mitt förra inlägg pratade jag om hur jag tycker man ska bemöta klimatförnekare i offentligheten. Men om någon i din närhet har låtit sig luras av propaganda och konspirationsteorier, hur gör man då? Hur kan man nå fram till dem?
Det är svårt, och det finns inget sätt som fungerar i alla lägen. Alla människor är olika, och alla har sina egna skäl att inte vilja ta till sig vetenskapen. Vissa är rädda för att behöva avstå från för mycket som de tycker om, andra hamnar i önsketänkande för att dämpa sin ångest, åter andra kittlas av tanken på att majoriteten har låtit sig luras medan de själva är smartare än så. Just det faller även väldigt intelligenta människor för – en av de smartaste människor jag har träffat trodde till exempel att månlandningen var en bluff.
En sak tror jag dock gäller i alla lägen: man kan inte ”skamma” människor till att överge sin övertygelse. Att idiotförklara dem får dem aldrig att ändra sig. Ändå har jag själv gjort just det alldeles för många gånger, särskilt på sociala medier, till exempel när folk har yrat om att Sverige snart kommer att få sharialagar. Jag måste definitivt bli bättre på att ta ett djupt andetag och sedan svara lugnt och vänligt. Om personen i fråga är någon man känner personligen så blir det förstås bara ännu viktigare.
Vad man svarar en klimatförnekare beror förstås på vad som driver honom eller henne. Många har skrivit och talat klokt om hur man ska kommunicera. Läs till exempel den här intervjun med psykologen Kata Nylén, en av författarna till boken Klimatpsykologi – Hur vi skapar hållbar förändring.

Två saker som Nylén säger tycker jag är särskilt viktiga. Det ena är att man ska försöka undvika att skrämma upp folk mer än nödvändigt. Risken är att de antingen förtvivlar eller förfaller till verklighetsflykt (kanske genom att leta upp desinformation på nätet). Det andra som hon påpekar är att vi inte ska lägga kraft på att få folk att göra individuella uppoffringar, till exempel att sluta flyga. Det är viktigt att förstå att det, med hennes ord ”handlar om systemförändringar på flera nivåer”. Individuella val kommer inte att lösa klimatkrisen – men vi måste få så många som möjligt att förstå att det är just en kris.
Jag är däremot inte säker på att man, som hon verkar rekommendera, alltid ska ducka om man konfronteras av en mer inbiten konspirationsteoretiker. I mitt tidigare inlägg föreslog jag visserligen att man ska undvika diskussion om man kan, men då menade jag mest i medierna. Man kan hamna i en situation där det är motiverat att ändå svara något. Jag tänkte dela med mig av en egen erfarenhet, där jag tror att jag kanske lyckades övertyga en klimatförnekare.
För nästan tio år sedan, när det väl ändå var lite mindre absurt att förneka klimatvetenskapen, hamnade jag i en emaildiskussion med en kollega, som var så där tvärsäker på sin egen logik som män med teknisk utbildning ofta är. Han trodde fullt och fast att klimatförändringarna var något som ett kotteri av aktivistiska forskare hade kokat ihop, och att bevisen för dem var falska och inte stöddes av riktiga data.
Eftersom flera hundra personer fick diskussionen i sina inboxar denna fredag ville jag trots allt inte låta honom komma undan med det. Jag frågade honom någonting i stil med detta:
”Din teori är alltså att flera tusen forskare över hela världen har kommit överens om att dölja sanningen för oss. Även om vi nu antar att det vore möjligt, varför skulle de egentligen göra det? Vad skulle de vinna på det?”
På den frågan hade min kollega inget svar.