Smygpremiär på Franzens nya roman?

Blev lite förvirrad när det stod i dagens DN att Franzens senaste roman Frihet kommer ut idag. Jag såg den ju i handeln för flera veckor sedan! Hur som helst, kul att romanen uppmärksammas igen, och kul att läsa deras recension av boken, även om den är gammal. Den som vill kan förstås roa sig med att jämföra med min recension.

Annonser

Slutbearbetning

Nu har min redaktör Anna gjort det hon kallar ”sista petgenomgången” av Berg har inga rötter. Innan jag fick manuset verkade hon orolig för att jag bara skulle bli för irriterad, kanske trodde att jag skulle rage-quitta från alltihop, men jag tycker det är uthärdligt ändå. Fast nog petar hon alltid. Det är skiljetecken och ordval och en och annan replik som fortfarande kan tas bort, men de större grejer som är kvar är mest strykningar som vi har haft dragkamp om även tidigare, och där hon har valt att stå på sig. Skönt att hon i alla fall gav sig när det gällde en av dem: ”Ja ja, OK då!”.

En oväntad känsla har insmugit sig: jag inser att jag kommer att sakna det här pillandet. Så sent som för en månad sedan var jag så less på att bearbeta texten, började tycka att romanen var astråkig. Men nu har jag visst fått lite separationsångest. Delvis är det nog min redaktör jag inte vill skiljas från. Vi har ett bra samarbete tycker jag. Ofta sätter hon bara fingret på sådant som jag har känt själv men inte riktigt klarat att ta tag i. Till exempel fanns det en replik som har skavt lite utan att jag  har vetat varför. Hennes kommentar var på pricken och hjälpte mig att få ordning på eländet: ”Lite mycket Åsa-Nisse över den här repliken! Bra om han är lite kärvare”.

Det finns en lite större sak som vi måste enas om innan vi är klara. Jag har använt en hel del kolon och semikolon, och Anna vill byta ut många av dem. Ja, jag vet, det låter skrattretande litet, men det betyder mer än man kan tro för texten. Det är Lasses berättarröst som påverkas. Han är trots allt 66 år gammal och en bildad herre, och då tycker jag han ska ha ett vårdat och lite sirligt språk. Till syvende och sist handlar det om realism. Precis som när det gäller dialog måste vi hitta rätt avvägning mellan realism och flyt, så jag tror vi ska tampas om detta också. Snart är vi ändå klara.

Recension: Frihet

Jag läste Jonathan Franzens senaste roman Freedom nu i somras. Jag hade lite blandade känslor inför den (mer om det senare). Ändå är jag glad att den nu kommer i svensk översättning (med den föga förvånande titeln Frihet), för det här är en bok som många människor borde läsa. Jag tjuvläste den svenska översättningen lite i en bokhandel häromdagen och tyckte att den såg alldeles ovanligt bra ut – kul!

Romanen handlar om makarna Walther och Patty Berglund och om Walthers bäste vän Richard Katz. Walther är en miljövän som bland annat slåss mot överbefolkning och vill rädda hotade fåglar, Patty en före detta basketspelare som gör allt för att bli den perfekta hemmafrun och mamman. De kämpar på var sin kant för att vara så bra människor som de kan. Richard är på många sätt deras motpol, en indie-rockartist som inte ens försöker vara osjälvisk. Ändå finns han ständigt där: de måste förhålla sig till honom, prövas mot honom. Vad som händer vill jag inte avslöja, men spelet mellan de tre är fascinerande och Franzen beskriver det skickligt.

Något jag fortfarande grubblar på är varför boken heter Frihet. För mig är det så uppenbart att det är Godhet den handlar om. Hur god måste man vara för att duga? Kan man någonsin vara en tillräckligt bra människa, och hur bär man sig åt för att leva upp till sina ideal när varken man själv, ens närmaste eller samhället vill samarbeta? För mig är det detta som romanen behandlar, och behandlar väldigt väl. Inget fel i det förstås – det är ett jätteviktigt tema, ett som jag gärna själv vill skriva om.

Så varför har jag blandade känslor inför Frihet? Tja, ibland behandlar Franzen sina huvudpersoner lite nonchalant, gör sig liksom lustig på deras bekostnad. Han snor också ganska medvetet en del stilgrepp från Tolstoj, så berättandet kan bli en aning beskäftigt. I kombination med Franzens moderna, ironisk attityd blir det lätt lite irriterande. Manéren skrubbas till stor del av under romanens gång, men när jag läst klart tyckte jag fortfarande att de drog ner helheten. Jag trodde att romanen inte riktigt hade fått fäste, att jag skulle lägga den bakom mig ganska snabbt. Men jag hade fel, visade det sig. Tre månader efter att jag läst klart tänker jag ofta på den, vänder och vrider på Walther, Patty och Richard och allt som utspelade sig mellan dem.

Hullingarna gick nog djupare än jag trodde.

Utopi

Häromdagen inhandlade jag Nr. 2 av det nya svenska seriemagasinet Utopi. Det var en rolig bekantskap och bör kollas upp av alla som gillar skräck, fantasy och/eller science fiction. Utopi bjuder nämligen på originalserier inom dessa genrer, och dessutom på lite annat smått och gott (i detta nummer bl.a. intervjuer, en schysst text om spökhistorier,och en SF-novell som dock känns lite ofullgången).

Jag tror inte att någon köpare kommer att gilla allt som finns i den, för innehållet är brokigt, eller kanske snarare spretigt. Där finns till exempel Elin Fahlstedts skirt poetiska akvarellserie ”Salt”, som jag tyckte mycket om, en serie som utspelar sig i 1800-talets Stockholm, och några mer eller mindre skruvade SF-serier. Men det som sticker ut mest är Lina Neidestams ”Den värmländska varulven”, skriven mycket fritt efter Gösta Berlings saga. Den är väldigt snyggt tecknad, blandar hejdlöst fantasy och erotik, och är det snuskigaste som mina kyska ögon har skådat på väldigt länge. Jag rodnar fortfarande! Efter läsningen kan jag inte sluta fundera på vad majorskan på Ekeby egentligen skulle ha sina kavaljerer till. Var det just det här som Selma menade hela tiden!? Har alla förstått det utom jag?

Vare därmed hur som helst – Utopi magasin är ett uppfriskande nytt inslag i den svenska tidningsfloran. Jag hoppas att det går bra för den, och jag kommer säkert att bidra därtill genom att köpa tidningen igen.

Att bestämma namn på en bok

Mitt första namn på romanen var ”Spädbarnsskägg”. Detta sågades bryskt av förlaget, för de tyckte att det lät för mycket som någon slags buskis. Och mycket kan man nog kalla den, men inte buskis. Både jag och min redaktör fastnade i stället för ”Bergarötter”. Konstiga namn, jag vet, men ni förstår om ni läser den. Åtminstone känns de nog inte lika knäppa då.

Så blev plötsligt utgivningen tidigarelagd med fem månader, och därmed blev det bråttom att hitta ett nytt namn. ”Bergarötter” hade nämligen inte vunnit hela redaktionens gillande. Kanske är det som en vän sa, att det känns lite för finurligt, lite pretentiöst. Det kändes otroligt jobbigt att försöka skita ur sig ett nytt namn på bara någon dag, men jag mobiliserade genast alla nära och kära som läst boken för att få förslag. Mamma skickade en lång lista, varav åtminstone ett var riktigt bra.

Sedan spånade jag och min redaktör via mail. Som så ofta var vi på samma våglängd – oberoende av varandra hade vi fått liknande idéer. I boken citerar jag en dikt av Pär Lagerkvist (vilken får ni se om ni läser den), så en tanke vi både lekte med var att ta något från den dikten. Annars funderade jag över de centrala scenerna i boken och tänkte att man kunde hitta något där. Det gällde att komma på något som lät vackert och lite poetiskt, eftersom det säger något om vad för slags bok det är, och samtidigt ska det förstås sticka ut och vara lätt att komma ihåg.

Till sist knäckte min redaktör nöten. Vi behöll idén bakom ”Bergarötter” men gjorde om det till en fras: ”Berg har inga rötter”. Jag grymtade bifall, det åkte ut på omröstning både på redaktionen och marknadsavdelningen, och alla verkade tycka att det funkade. Med namnet bestämt kan förlaget nu börja med omslag och marknadsföringsmaterial.

Det är intressant att det är ett så ensamt arbete att skriva ett manus, men ett sådant lagarbete att göra en bok. Jag hade inte föreställt mig att till och med namnet skulle vara något som en stor del av förlaget skulle engagera sig i. Men namn är förstås viktiga, och jag tror jag kommer att kunna leva med ”Berg har inga rötter”.