George R.R. Martin om trovärdiga kvinnliga karaktärer

Nyligen försökte jag skriva en kvinnlig karaktär. Det var viktigt för mig att hon var trovärdig och gick att engagera sig i, men hon kom i kläm och gick sönder när jag skruvade ihop berättelsen.

Min redaktör fick mig på rätt spår genom att säga mer eller mindre precis det som George R.R. Martin sa i en TV-intervju:

Bild från Reddit-användaren Join you in the Sun 

 

När jag läste det min redaktör skrev, tog jag mig för pannan och skämdes, för jag insåg att hon hade rätt.  Jag hade slagit knut på mig själv för att hon skulle bli trovärdig som kvinna, inte som människa. Som om det verkligen var sant att män är från Mars och kvinnor är från Venus.

I själva verket kommer vi alla från Jorden, och vi är mer lika än vi ibland vill tro.

Annons

Högern är de onda, men Katolska kyrkan är vänster

I dag recenserar DN:s Aase Berg boken ”Först blir det alldeles vitt. En bok om atombomben” av Peter Glas. Boken verkar intressant, men intressantare var ändå följande formulering i recensionen:

”Peter Glas är uppenbart vänster, vilket man i och för sig automatiskt är om man ser världen som en plats för gemensam strävan snarare än en skattkammare för individen att ösa snabba cash ur.”

Det verkar orimligt att en så skärpt person som Berg kan skriva något sådant på fullt allvar. Frågan är om hon bara hårddrar lite, eller om det är en sarkastisk kommentar till hur vissa personer på högerkanten brukar uttrycka sig i debatten – jag har själv till min häpnad blivit utnämnd till kommunist ett par gånger, när jag har ifrågasatt USA:s utrikespolitik och olika storföretags svinigheter.

Men vänstern hugger verkligheten i lika grova bitar: håller man inte med dem så blir man mycket snabbt stämplad som höger. Därför blir jag inte klok på vad Aase Berg menar, trots att jag har läst meningen och sammanhanget flera gånger. Och även om hon bara är ironisk, är min erfarenhet att vänstern ofta resonerar precis så. Högern är inte bara de andra, utan de onda.

Om vi godtar definitionen ovan, är Katolska kyrkan dock vänster. Kyrkan avskyr konsumismen, betraktar marknadsliberalismens tes om ”den osynliga handen” som en villfarelse, och uttalar sig alltid kraftfullt för solidaritet med de fattiga, både globalt och på nationell nivå. Som grädde på moset förespråkar den en aktiv klimatpolitik och har tagit tydlig ställning mot Irakkriget och för palestiniernas rätt till en egen stat.

Så vad säger du, Aase Berg – är Katolska kyrkan höger eller vänster?

Äntligen slutredigering!

Jag måste erkänna att jag var nervös den här gången.

Jag hade verkligen ansträngt mig med redigeringen, försökt att ta vara på alla synpunkter och funderingar som min redaktör Lovisa hade efter min förra manusleverans. Jag vill så gärna att ”Mina drömmars land” ska bli en roman som jag kan vara stolt över. Det hade känts oerhört tungt om hon hade varit missnöjd och velat att jag skulle omarbeta eller göra stora strykningar eller kompletteringar.

Men i stället var hon så entusiastisk att jag inte kunde avhålla mig från Facebookskryt (och nu som ni märker följer upp det med lite bloggskryt). Hon skrev att jag har gjort en ”fantastisk redigeringsinsats” och att manuset redan nu känns helgjutet. Hon ställer höga krav, så när hon är så tydligt positiv blir jag väldigt uppmuntrad. Men eftersom hon är en duktig och noggrann redaktör hade hon ändå synpunkter.

Mycket är rent småkrafs – sakfel, ändringar som bara är genomförda till hälften, upprepningar som jag (retfullt nog) har missat, och så vidare. I stort sett är det bara för mig att sätta mig och göra det. Det enda jag inte håller med om är ett ord som Lovisa hävdar inte finns. Efter lite detektivarbete upptäckte jag att Språknämnden faktiskt betraktar det som vedertaget. Ha!

Intressantare och svårare är att hon tycker jag ska höja tempot i en del av romanen. Att det sjunker där är visserligen delvis meningen, men troligen har hon rätt i att det behöver justeras. Därför har hon kommit med strykningsförslag, samtidigt som hon betonar att det är förslag – det är jag som avgör om de ska genomföras. Även här håller jag med om det mesta, men lite orolig blir jag för vad strykningarna gör med texten. Jag vill verkligen att historien ska vara spännande – helst ska man inte vilja lägga ner boken – men det är inte det enda jag vill, och jag vill inte offra djup och nyanser i onödan Särskilt en scen som hon vill ta bort har jag svårt att skiljas från, och jag måste komma fram till om det bara är en darling som bör dräpas, eller om det är något mer än så.

Jämfört med mina tidigare redigeringsvedermödor är det här dock ett behagligare och lättsammare arbete, och jag börjar känna en viss tillförsikt. ”Mina drömmars land” kommer nog att bli en bra roman till sist.