Om ”den svåra andra boken” och recensionsfobi

Som jag tidigare har nämnt är jag för närvarande gästbloggare på bokcirklar.se. I dag skriver jag om mina och andra författares våndor med den erkänt svåra andra boken.

Du kan läsa mitt inlägg här.

Annonser

Är Egenmäktigt förfarande verkligen en roman om kärlek?

Du vet att du borde läsa den – den har ju vunnit Augustpriset och är dessutom behändigt kort (i USA skulle man nog ha kallat den för en novella). Det är förstås ganska troligt att du redan har läst den. Kanske har du rentav diskuterat den i en bokcirkel. Jag har inte gjort det, men jag tror att det skulle vara kul, för det finns verkligen mycket att ta upp till diskussion.

Jag pratar förstås om Lena Anderssons senaste roman Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Den är definitivt läsvärd. Anderssons stil känns igen från artiklarna i DN: hennes oväntade iakttagelser, den analytiska förmågan, språkets oerhörda exakthet. Hennes kyliga beskrivning och analys av Esters och Hugos relation är fascinerande och en aning otäck; ibland tyckte jag det kändes som att bevittna en hjärnoperation.

Egentligen sviktar den språkliga precisionen bara en enda gång, men ironiskt nog är det i romanens undertitel: ”En roman om kärlek”. För är det verkligen kärlek som beskrivs? Förälskelse, besatthet, starka känslor – absolut! Men kärlek? Ingen av dem verkar egentligen intresserad av den andra som person. Ester åtrår Hugo och är häftigt förälskad medan Hugo mest verkar njuta av att ha makt över henne och att få sex lite lättvindigt. Och i mitt huvud ringer den gamla schlagerrefrängen: ”E’ de’ det här du kallar kärlek, det här du kallar kärlek, vill jag inte längre va’ med!”

egmf

Det är inte bara Andersson som slirar mellan substantiven: när vi pratar om ”kärlek” menar vi i bästa fall ”förälskelse”, i sämsta fall ”sex” (för något år sedan såg jag till exempel rubriken ”Här köper svenska män kärlek”). Och de romaner som kallas ”kärleksromaner” borde nog oftast kallas ”förälskelseromaner”. Jag tycker det är lite underligt.

Har vi blivit så okänsliga för språkets nyanser, eller är det ett slags önsketänkande? Kanske hoppas vi helt enkelt att det ska finnas verklig kärlek innanför förälskelsens blossande yta. För att allting annars bara är just yta, medan vi innerst inne längtar efter något annat.

P.S: Detta inlägg publiceras även på bokcirklar.se, där jag gästbloggar för närvarande. Du hittar alla mina inlägg på bokcirklar.se på den här sidan.

Gäst i Västervik och på bokcirklar.se

Hittills har jag bara besökt två boklådor sedan Mina drömmars land kom ut, men i kväll ska jag besöka en tredje, tillsammans med thrillerförfattaren Thomas Eriksson. Närmare bestämt framträder vi klockan 19 i den anrika Erik Hultgrens bokhandel. Om du läser detta och bor i Västervik med omnejd, är du förstås hjärtligt välkommen. Och känner du någon annan som gör det, så tipsa gärna om vårt framträdande.

Screen Shot 2014-02-11 at 11.07.59 PM

 

Dessutom gästbloggar jag under denna vecka och nästa på den fina webbplatsen Bokcirklar. Alla mina gästinlägg finns samlade här.

Två riktigt fina recensioner

Efter att Metro och Tara rekommenderade mina böcker har det varit ganska lugnt på recensionsfronten, men ytterligare två recensioner har i alla fall dykt upp.

Den 23 januari skrev Arbetarbladet en recension (ej tillgänglig på nätet) som i huvudsak är entusiastisk. Recensenten kallar Mina drömmars land ”en roman med stark samtidsskänsla”, menar att den påminner om Louise Boije af Gennäs romansvit om 00-talet, och avslutar (efter invändningar mot romanens struktur) med en tydlig läsrekommendation:

”… bristerna är inte så stora att jag vill avråda från en författare som faktiskt är mer intresserad av att se sig omkring än av att älta sin egen existens.”

Nu i lördags kom fler och ännu finare ord om min roman, då författaren Josefine Lindén, som i vår debuterar med romanen Tiden går så långsamt när man tittar på den, recenserade den på dagensbok.com och gav den betyget 8 av 10. Det gjorde mig förstås väldigt glad.

Screen Shot 2014-02-02 at 9.58.10 PM