Svedjenäva

För en tid sedan frågade mamma om det hade blivit något fel på den här bloggen eftersom hon inte längre fick några mail om nya inlägg. Förklaringen var dock väldigt enkel: jag har inte skrivit några nya inlägg. Jag har allvarligt funderat på om jag ska fortsätta skriva böcker, och så länge jag funderade hade jag inte lust att blogga.

Några månader efter att Mina drömmars land hade släppts slog tungsinnet till med full kraft. Boken blev på det stora hela bra mottagen, men de griniga recensioner som kom gjorde mig ändå ledsen. Visserligen verkade de recensenterna helt ha missat väldigt centrala element i min bok, till exempel vad som egentligen händer i bokens slut. Men om de kunde missa det, då var det väl jag som hade misslyckats som författare? Vissa formuleringar sved också – en skrev att mitt språk var ”lite platt”, en annan att jag visserligen har ”språket i min hand” men att boken aldrig ”når någon riktig botten”.

En författarkompis som har gett ut ett femtiotal böcker säger att hon har en teflonhjärna – hon glömmer genast allt negativt men lägger alla fina ord på minnet. Tyvärr är det tvärtom för mig, och mitt självförtroende sjönk därför som ett blylod.

Värre ändå var att jag började må dåligt av hela bokbranschen och vad den gör med människor: att de förväntas stå och ropa ut hur bra de själva och deras böcker är bara för att ha en chans att komma någonvart. Och jag säger absolut inte att jag är bättre än någon annan. Min nya bok blev under en tid centrum för min existens; jag blev missunnsam och avundsjuk och fick svårt att glädjas åt andra författares framgångar, och det hela började kännas mer och mer osunt. Varför skulle det vara så viktigt att just jag ger ut böcker när det finns så många tusen andra? Kanske borde jag bara ägna mig åt något annat.

Det är kanske för mycket att kalla det för en livskris, men det var definitivt en skrivkris. Allt blev till aska; jag kände bara olust och en molande sorg. Det kändes mer och mer lockande att helt sluta skriva.

Men någon gång i slutet på sommaren vände det trots allt. Jag tittade lite mer på mitt nya manus, som nyligen hade känts så tröstlöst dåligt, och hittade ett och annat i det som verkade lovande. Fler och fler läsare hörde av sig och berättade hur mycket de tyckte om min bok (allra gladast blev jag när min älskade svensklärare från högstadiet hyllade den). Jag upptäckte en trevlig recension som jag hade missat och lade upp den på recensionssidan för Mina drömmars land. Men det viktigaste var något helt annat: helt plötsligt insåg jag att min deppighet delvis berodde på att jag hade slutat skriva. Att jag faktiskt behöver skriva för att må bra.

Det finns en blomma som heter svedjenäva, som har en rätt så ovanlig ekologisk nisch. Fröna slumrar i jorden tills det blir skogsbrand, men då spricker de av hettan och börjar gro, och blomman växer upp och passar på att bre ut sig när allt annat är förbränt. Jag känner mig lite som en svedjenäva just nu. Sakta men säkert kämpar jag mig upp genom asklagret, och jag hoppas att det jag skriver snart ska slå ut i blom. Tids nog blir det kanske en bok av det också.

Svedjenäva