Om fotboll, kärlek och hat

Vi som inte längre är ungdomar kan ha svårt att minnas hur det var, och ännu svårare att återge det i skrift. Desto gladare blir man när någon lyckas.

tifo

TIFO är Josefine Lindéns första ungdomsbok, men ändå fångar hon så fint hur det är att vara ung och kär, lyckan och våndan och olyckan. Hon är lyhörd på mer än ett sätt: dialogen känns lika trovärdig som personskildringarna, och hon känner supporterkulturen utan och innan. Boken är verkligen ”skriven från ståplats”, som det står på baksidan. Titeln syftar på att ungdomarna i boken jobbar med att göra tifon – de spektakulära läktararrangemang som förgyller matcherna för oss andra.

bajentifo

Tifo på en Hammarbymatch (Bild: fotbolldirekt.se)

Eftersom jag, precis som Lindén, älskar fotboll blir jag också förtjust över hur väl hon fångar känslan i att följa ett lag och att gå på match. Att stå där på läktaren och knappt våga titta, sucka när spelet inte stämmer, hoppa och skrika när det blir mål, eller bara längta efter en slutsignal som aldrig verkar komma, så att man åtminstone får med sig en poäng.

Lindén går dock in på fotbollens mörkare sidor också. En av huvudpersonerna i boken blir misshandlad av en säkerhetsvakt, och hans storebror, som är med i en ”firma” – en sammanslutning av våldsamma supportrar – beslutar sig för att hämnas. Men den delen av berättelsen hade kunnat fördjupas. Jag hoppas att hon får skriva en andra bok om de här ungdomarna, och att hon vågar problematisera mer där.

En av de få saker i boken som jag inte köper är att hat mellan supportrar är något som bara måste finnas där, att det är kärlekens förutsättning. Lindén försvarar inte på något sätt våld men kopplar heller inte ihop det med hatjargongen i supporterkretsar.

Och visst, det är sant att 99% eller mer av supportrarna aldrig kommer att slåss, hur mycket de än sjunger ”Vi hatar Djurgårn” (en av få Bajenramsor som jag aldrig kommer att sjunga med i). Men det är trots allt inte bara ”firmorna” som slåss om de får chansen. Kravallpoliserna finns inte bara där för att trakassera supportrarna, även om Lindén har helt rätt i att media ger en väldigt skev bild av vem som utövar våldet (poliser och ordningsvakter misshandlar nämligen ofta supportrar utan att det får konsekvenser). Det finns pappskallar i alla supportergrupper som kan ta till nävarna om de har huvudena fulla av hatramsor och öl. Jag tror personligen att vi skulle slippa det mesta av detta om vi la av med det där löjliga hatet. Man kan retas och jäklas och tjafsa, det är bara kul, men man behöver inte hata eller låtsas att man gör det.

Efter det senaste derbyt mellan AIK och Hammarby kastade sig ett gäng besvikna AIK-supportrar fram mot den del av Hammarbyföljet där min son och hans kompisar gick. Den kvällen var jag tacksam över att poliserna fanns där och gick emellan. I kväll ska han gå på derby igen, och jag gläds med honom men kommer samtidigt att vara en liten, liten aning nervös, just eftersom den där hatkulturen trots allt finns där.

En gång följde jag med en kompis på en Djurgårdsmatch, och i inmarschsången, den sång som alla Djurgårdsfans, från småknattar till gamla gubbstruttar, sjöng med i, heter det:

Vi hatar Gnaget,

Vi hatar Bajen …

Om Hammarby hade haft något så idiotiskt i sin sång så hade det bara blivit ett besök på Söderstadion för mig. Så enkelt är det.

Fotbollen skulle bara kunna titta på andra idrotter, som inte alls har samma problem med våld, för att fatta det som borde vara självklart:

Man behöver inte hata för att älska. Man behöver faktiskt inte hata alls.

Annonser

Liv efter liv

I dag tar jag paus från gnällandet i Projekt Grodslakt för att tipsa om en bra roman, som dessutom är riktigt fint översatt: Kate Atkinsons ”Liv efter liv”.

Atkinson leker med ett tema som har utforskats många gånger förut, till exempel inom science fiction – hur vi skulle agera om vi visste vad som skulle hända i framtiden? Hon gör det dock på sitt eget sätt och med en energi och en språklig uppfinningsrikedom som jag uppfattar som typiskt engelska. Som författare kan jag bli lite avundsjuk på mina engelska kollegor. I Sverige känns det som om man inte får skriva om allvarliga eller rentav fasansfulla ämnen som krig och död på det här sättet; vissa recensenter blir så griniga då.

Liv efter liv (inbunden)

Ursula Todd, Atkinsons huvudperson lever många liv och dör om och om igen i boken, på många olika sätt, men sakta letar sig berättelsen fram från 1910 till andra världskriget. Det är ärligt talat lite knäckande att Ursula dör hela tiden, precis när man har börjat engagera sig i henne, men det bidrar förstås till bokens speciella karaktär. I början är Ursulas olika liv helt åtskilda, men så småningom börjar de läcka in i varandra. Hur tänker jag inte avslöja här, men författaren lyckas göra det trovärdigt, delvis för att hon är så duktig på att gestalta Ursulas många liv med alla deras detaljer, från idyllen i barndomshemmet till den ofattbara förödelsen i London och Berlin under andra världskriget.

Boken blir ibland en aning ytlig, både i hur den behandlar sina teman och i personskildringen (särskilt en av Ursulas bröder blir en ganska underlig karikatyr), men den är oavbrutet underhållande och väckte samtidigt många tankar hos mig. Slump eller öde, vad är det som styr? Visst kan vi dö när som helst, som Ursula gör, om och om igen, och en slump kan föröda livet även om vi inte mister det (även det råkar Ursula ut för), men just därför bör vi göra något av det medan vi kan.

Boktips: Stoner

En månad in på det nya året har jag redan hunnit läsa ganska många romaner. Den första av dem var också den bästa jag har läst på länge, så bra att jag måste ta mig i kragen och blogga om den.

Som så ofta kommer jag sent till festen, för John Williams Stoner var som mest omtalad för några år sedan. Men den här gången är jag kanske ursäktad, eftersom i stort sett hela den litterära världen missade den när den först kom ut, för över ett halvsekel sedan! Kanske är det för att det är så svårt att beskriva den. På ytan verkar den så alldaglig och tråkig, precis som huvudpersonen som gett boken dess namn.

William Stoner föds i en bondefamilj i slutet av 1800-talet, ska studera lantbruk på universitetet i Missouri men förälskar sig i litteraturen och blir i stället universitetslärare. Han gifter sig med en överspänd flicka från bättre familj, men äktenskapet blir olyckligt, och dessutom kommer han i kläm på jobbet. På många sätt liknar han faktiskt Lasse i min egen roman Berg har inga rötter, men han är en starkare person och bär sitt öde stoiskt, eller rentav heroiskt. Nå, det här låter väl inte så upplyftande, eller hur? Men de flesta som har läst boken verkar faktiskt inte bli nedslagna, utan lyckliga.

Jag blir frustrerad när jag ska beskriva Stoner och kan inte förklara varför den är så bra. Så är det med de flesta riktigt mästerliga böcker, men när det gäller Stoner är det nästan omöjligt. Den har en alldeles egen ton, en alldeles egen lyster, och trots att både språket och historien är enkla rymmer de en myriad av nyanser. Nästan trotsigt skriver Williams fram sin huvudperson ur den grå anonymiteten. Utåt sett är han misslyckad, men där innanför finns så mycket att upptäcka; det är som Gunnar Ekelöf skriver i sin kanske mest kända dikt: ”En värld är varje människa …”. Sällan har någon skildrat det så väl så som John Williams.

Det är märkligt att Stoner sent omsider blev en sådan världssuccé. Men nog är det skönt att världen ibland kan vara rättvis.

Varning! Innehåller ironi!

För en tid sedan tog jag ett par, sju öl med min vän Steven, som numera är litteraturprofessor. Inte oväntat blev det en hel del prat om skrivande. Bland annat kom vi in på ämnet ironi.

En sak som frustrerade mig när Mina drömmars land kom ut, var att alla recensenter tycktes missa att det gick att läsa boken, och särskilt slutet, på mer än ett sätt. Jag ville att man skulle kunna läsa den ”bara” som en spännande historia, men att man efter läsningen skulle bli osäker på vad det var som hände. Det finns en självutnämnd hjälte, men gör han verkligen rätt? Vilka motiv är egentligen de viktigaste? Och framför allt: vad vet vi om hur det ligger till?

För mig har boken ett öppet slut, där det inte är självklart vad som håller på att hända när boken slutar, men det här har gått väldigt många förbi. Och till min förvåning hade recensenterna svårare att se det än andra läsare.

”Nästa gång ska jag banne mig klistra en etikett på boken, typ som hiphoppare gör med sina skivor”, muttrade jag till S. ”‘Varning! Innehåller ironi!'”

Steven smålog.

”Fast då skulle det ju inte vara ironi längre”, sa han.

parentaladvisory

Att recensenter missade ironin är kanske inte så konstigt egentligen. Numera har de ju så kort tid på sig när de recenserar en bok. De måste snabbt kategorisera den, och om den då känns som ett slags underhållningsroman så slutar de nog oftast att leta efter budskap och extra bottnar under den första.

Vill man vara ironisk måste man kanske tydligt signalera det, som Mohsin Hamid gör i den lilla romanen Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Den är skriven i du-form och formulerad som en självhjälpsbok, och ingen kan missa att det finns ett dolt budskap under textens ytskikt. Möjligen borde jag ha gjort något liknande.

snuskigt_rik

För trots att det svider att erkänna det så är det inte recensenterna det är fel på – de allra flesta läsare tolkade trots allt min roman på samma sätt. Jag var helt enkelt för otydlig, och jag borde ha förstått det. Ironi är svårt nog när man pratar; när man skriver är det djävulskt svårt.

Jag hoppas att läsarna ska ha lättare att se ironin och dubbeltydigheterna i den roman som jag blev klar med i somras. Något har jag förhoppningsvis lärt mig av mina erfarenheter.

Transportsträckor

Det har gått lite segt med skrivandet ett tag. Mitt nya romanmanus masar sig framåt i ett ganska sävligt tempo, och i svarta stunder känns det som om jag inte ska bli klar i år, trots att målet vid årsskiftet var att jag ska ha ett färdigt råmanus innan sommaren.

Egentligen är det väl inte så konstigt att det tar tid. Det är i sanningens namn inte så lätt att hinna skriva när man har familj och ett krävande heltidsjobb. Men på sistone har jag börjat förstå att det finns ett psykologiskt problem också, och jag tänker att jag kanske kan hjälpa någon annan författare eller författaraspirant om jag bloggar om det.

Problemet är att jag befinner mig på en transportsträcka i berättelsen. Det är ett ganska långt parti som jag senare kanske måste förkorta, beläget mellan två vändpunkter i handlingen. Jag tror ändå att det verkligen behöver finnas där: jag måste ge läsaren och mig själv chansen att lära känna mina två viktigaste personer bättre. Ändå går det inte att komma ifrån att jag längtar till nästa vändpunkt – den händelse som man kan säga att hela boken roterar runt.

transportstracka

Vad är problemet då?

Jo, risken är att man lurar sig som författare. Även om man skriver snabbare än vad jag gör just nu så är det ofrånkomligt att det tar längre tid att skriva en transportsträcka än att läsa den. Så mitt råd till dig som skriver är att inte utgå ifrån hur det känns att skriva något, när du ska bedöma hur tråkigt eller spännande det blir att läsa det.

Jag tror att jag är lite dålig på att bedöma tempot i mina egna texter – mer än en gång har redaktören sagt åt mig att sakta ner, att våga ta mig tid. För min del bottnar det nog i att jag inte riktigt litar på min förmåga: jag vågar inte tro att jag ska kunna behålla läsarens uppmärksamhet om jag brer ut mig.

Tack och lov är det snart slut på den här transportsträckan. Bara ett par sidor till, sedan är den till ända, och en händelse som rent bokstavligen är magisk kommer att ställa mycket i berättelsen på sin spets.

Det känns väldigt spännande att se vad som händer med berättelsen efter det. Jag hoppas att mina läsare också ska tycka det.

Myten om den lidande konstnären

Om man hör något många gånger kommer man till sist att sluta ifrågasätta det. Klyschan urholkar tanken på samma sätt som droppen urholkar stenen – inte genom sin kraft, utan genom att ofta falla.

I en krönika för en tid sedan dammade Dilsa Demirbag-Sten myten om den lidande konstnären, som har varit märkligt populär ända sedan den föddes för ungefär 200 år sedan. ”Svår barndom är nästan en förutsättning för stora framgångar”, skriver hon och klämmer i med storsläggan några stycken längre ner:

Handen på hjärtat – hur många har träffat en stor konstnär, sångare, författare eller skådespelare som åberopar en fin och trygg barndom?”

Men är det verkligen så? De mest framstående som jag har träffat har alla haft det ganska bra. Det är nog sant att få konstnärer åberopar det, men det har nog just med denna slitna konstnärsmyt att göra. Om man erkänner att man haft det bra blir man lätt ifrågasatt. Ta till exempel August Strindberg. Hans barndom var av allt att döma ganska fin, men i romanen Tjänstekvinnans son diktade han om den så att den blev mer passande.

Vad jag vet kan ingen av de största författarna i världslitteraturen ståta med en riktigt olycklig barndom. Krönikörens enda exempel är Knausgård, som jag tycker väger ganska lätt jämfört med namn som James Joyce, William Faulkner, Shakespeare och Tolstoj, och jag misstänker dessutom starkt att hans barndomsskildring till stor del är ren dikt, precis som Strindbergs.

Samma sak när det gäller musik: ingenting tyder på att till exempel Bach, Mozart och Mahler skulle ha lidit mer än några andra. De drevs av sin längtan att göra musik och uttrycka något, och ibland av sin ärelystnad. När det gäller bildkonstnärer är jag för okunnig för att kunna uttala mig, men jag misstänker att det är likadant där. Forskningen om kreativitet är entydig: det är när vi mår bra som de goda idéerna strömmar till.

Sedan finns det förstås författare som har lidit mycket. Ett paradexempel är en av mina favoriter, Stig Dagerman, vars morföräldrar mördades av en sinnessjuk man, och som tog livet av sig när han drabbades av en kreativitetskris. Det slumpade sig så att jag några dagar efter den där krönikans publicering läste Tysk höst, Stig Dagermans fantastiska reportagesamling från det krigshärjade Tyskland. Samlingen avslutas med ett reportage med titeln Litteratur och lidande, som jag tycker innehåller mycket klokare tankar, bland annat den här:

”…  kanske man till och med kan säga att redan detta att lida med andra är en form av dikt, som känner en häftig längtan efter ord.”

tysk-host

Dagerman lämnar lidandet i Tyskland, men i och med att han känner så starkt med de människor han träffat blir hans reportage inte bara journalism utan fantastisk litteratur. Lidande kan ge oss en stark drivkraft, och lära oss mycket om livet, men det viktigaste det kan ge en författare är det förmågan att uppfatta det hos andra.

Grunden till bra litteratur är inte lidande – det är medlidande.

Livet i den långa svansen

Det är med böcker som med så mycket annat – förutsättningarna har ändrats dramatiskt på senare år. Den vanliga fysiska bokhandeln är under hård press från de billigare alternativen på nätet. Tyvärr svarar många av boklådorna genom en hård gallring av böcker, en exponering bara av det som man ”vet” kommer att sälja. Författarinnan Anne Liljeroth skrev ett bra blogginlägg om det här för ett par veckor sedan. Där nämner hon dock ett bra motexempel: kedjan Foyles i Storbritannien. Jag tror att det är sådana som de som kommer att klara sig – passionerade bokhandlare som gör bokhandeln till en mötesplats.

Bokhandelns kris förstärker betoningen på nya böcker, och jag har hört att en bok numera anses vara död i den fysiska bokhandeln tre månader efter att den är släppt. Om det stämmer har Mina drömmars land i skrivande stund bara en månad på sig innan den skickas ut i skuggorna.

Samtidigt ger internet förstås nya möjligheter. Mycket av det som skrivs om en bok finns ju kvar på nätet, liksom möjligheten att köpa den. När e-boken slår på allvar i Sverige (jag är säker på att det händer förr eller senare) kommer skillnaden mellan en ny bok och en gammal att bli ännu mindre, för e-böcker finns alltid i lager och levereras omedelbart. Ekonomer kallar detta för ”den långa svansen” (the long tail) och menar att det ger nya möjligheter för svårsålda varor. Böcker kan alltså klara sig bra genom att sälja mindre men under längre tid. Det brukar illustreras med bilder som den här:

long_tail

Mina drömmars land är fortfarande till vänster i diagrammet ovan, och det är i nuläget osäkert hur hög ”rumpan” blir. Antalet recensioner är fortfarande så litet att jag inte ens har lagt upp en recensionssida för den än. Det gör mig sorgsen och frustrerad, för de läsare som jag har pratat med har varit så entusiastiska att jag gärna vill att fler ska få nys om min roman.

Men om inte återstår ändå ”svansen”, och även i den kan det hända mycket. Att döma av besöken på min blogg är det nästan fler som letar efter recensioner av Berg av inga rötter än recensioner av min nya roman. Och häromveckan kom det en ny, helt fantastisk recension av min debutroman – kanske den allra finaste av alla fina recensioner som den har fått – skriven av författarinnan Anna Dunér. Den gjorde mig alldeles tårögd av lycka; det är inte var dag man omnämns i samma andetag som Selma Lagerlöf, Torgny Lindgren och Tove Jansson. Nu har jag lagt in den på recensionssidan för Berg har inga rötter.

duner

I veckan är det nog ändå dags att göra en recensionssida för Mina drömmars land. Några fina recensioner har jag trots allt att skryta med, och jag hoppas att den växer sig längre eftersom.