Den senaste tiden har inte mindre än fem fina bloggrecensioner av ”Berg har inga rötter” trillat in, och nu har jag lagt in dem alla på recensionssidan.
Jag är verkligen tacksam över att min älskade roman har fått ett så fint mottagande och blir alltid lika glad när den får beröm. Hittills är det faktiskt det enda den har fått! Jag försöker ändå stålsätta mig, för förr eller senare är det säkert någon recensent som bestämmer sig för att dra igång motorsågen, men nu när boken har fått så mycket kärlek så kan nog både den och jag tåla det, tror jag.
Sedan är det i och för sig inte alltid de mest oreserverat positiva recensionerna som gör mig gladast. Jag blev till exempel alldeles till mig i trasorna av recensionen på Breakfast Book Club, trots att den innehöll lite invändningar mot hur jag lagt upp historien. Det var så otroligt roligt att läsa den, eftersom den var så engagerad och dessutom välskriven. OK, ärligt talat hade jag väl inte gillat den om den hade varit en lika engagerad nedsabling av allt jag hade gjort, men nu var den i huvudsak väldigt positiv. Jag vill dock varna för att de två sista styckena avslöjar lite väl mycket om bokens slut, enligt min uppfattning alltså.
Det som också gladde mig var att recensenten i slutändan tyckte om min huvudperson Lasse, medan många andra bara retar sig på honom och tycker att han förtjänar sitt oblida öde. Jag tycker nämligen själv mycket om honom, trots hans brister och tillkortakommanden, och känner ofta att jag vill ta honom i försvar. Men det ska jag blogga mer om någon annan dag, här eller på Debutantbloggen.