Prästen R har doktorerat i tre olika ämnen – teologi, filosofi och matematisk logik – och är, inte oväntat, barnsligt förtjust i komplicerade resonemang. Häromveckan sa han dock något som var väldigt enkelt, men samtidigt vist:
”Vi ska försöka vara bra på det vi gör. Men vi ska inte försöka vara bäst.”
Just så. Det är inget fel att vilja göra något bra, men så fort vi vill bli bäst blir alla andra som gör något bra ett hot. Med ens blir det svårt att glädjas åt andras framgångar, för när de sjunger, lagar mat, skriver eller springer bättre än vi gör förminskar de ju vår egen strålglans.
Olyckligtvis lever vi i ett samhälle där det är mindre viktigt att göra något bra än att bli en stjärna – en kändis. Att den snygge men falsksjungande fotbollsspelaren Kevin vann Idol beror troligen just på att han ser ut och för sig som en stjärna. Och det är inte bara glammiga teveprogram som fungerar så. När en förläggare på Norstedts tillfrågades hur man blir författare, svarade han till exempel: ”Börja med att bli kändis”.
Jag har tänkt ofta på R:s ord de senaste veckorna, då jag har varit så upptagen med lanseringen av min nya roman att jag inte har haft tid eller (framför allt) ro att skriva på nästa manus. För det spelar ingen roll hur bra böcker jag skriver – om de inte blir kända kommer folk inte att läsa dem. Därför måste jag försöka vara ”bäst”, framstå som en stjärna, om inte en fixstjärna så en stigande sådan, trots att jag ibland blir dödligt trött på att ständigt framhålla mig själv och mina böcker.
Igår satte jag mig äntligen för att skriva igen. Ärligt talat hade jag bävat för det; jag var rädd att jag skulle tycka att manuset var platt och dåligt när jag såg det igen efter uppehållet. Men i stället blev jag inspirerad och idéerna rann till, och även om jag inte skrev så många ord kände jag att det här kan bli en bra berättelse, oavsett om den blir känd eller inte. När jag reste mig från skrivarstolen kände jag mig inte bäst, men bra. Och det var vackert så.