Försök att vara bra, inte bäst

Prästen R har doktorerat i tre olika ämnen – teologi, filosofi och matematisk logik – och  är, inte oväntat, barnsligt förtjust i komplicerade resonemang. Häromveckan sa han dock något som var väldigt enkelt, men samtidigt vist:

”Vi ska försöka vara bra på det vi gör. Men vi ska inte försöka vara bäst.”

Just så. Det är inget fel att vilja göra något bra, men så fort vi vill bli bäst blir alla andra som gör något bra ett hot. Med ens blir det svårt att glädjas åt andras framgångar, för när de sjunger, lagar mat, skriver eller springer bättre än vi gör förminskar de ju vår egen strålglans.

Olyckligtvis lever vi i ett samhälle där det är mindre viktigt att göra något bra än att bli en stjärna – en kändis. Att den snygge men falsksjungande fotbollsspelaren Kevin vann Idol beror troligen just på att han ser ut och för sig som en stjärna. Och det är inte bara glammiga teveprogram som fungerar så. När en förläggare på Norstedts tillfrågades hur man blir författare, svarade han till exempel: ”Börja med att bli kändis”.

Jag har tänkt ofta på R:s ord de senaste veckorna, då jag har varit så upptagen med lanseringen av min nya roman att jag inte har haft tid eller (framför allt) ro att skriva på nästa manus. För det spelar ingen roll hur bra böcker jag skriver – om de inte blir kända kommer folk inte att läsa dem. Därför måste jag försöka vara ”bäst”, framstå som en stjärna, om inte en fixstjärna så en stigande sådan, trots att jag ibland blir dödligt trött på att ständigt framhålla mig själv och mina böcker.

Igår satte jag mig äntligen för att skriva igen. Ärligt talat hade jag bävat för det; jag var rädd att jag skulle tycka att manuset var platt och dåligt när jag såg det igen efter uppehållet. Men i stället blev jag inspirerad och idéerna rann till, och även om jag inte skrev så många ord kände jag att det här kan bli en bra berättelse, oavsett om den blir känd eller inte. När jag reste mig från skrivarstolen kände jag mig inte bäst, men bra. Och det var vackert så.

Gästspel på andra bloggar

Eftersom jag är aktuell med en ny roman har jag fått en del erbjudanden att gästa andras bloggar. Strax innan nyår skrev jag, som jag tidigare nämnt, ett inlägg på Debutantbloggen. Igår följde jag upp det med ett inlägg på Bokmalen, där jag berättar lite om varför jag skrev Mina drömmars land.

Under vecka 7 och 8 kommer jag att vara gästbloggare på bokcirklar.se. Det kommer jag nog att berätta mer om senare.

Men är det verkligen sant, är det så här de papperslösa lever?

De som har läst Mina drömmars land undrar ofta hur verklighetstrogen min roman är. Lever folk verkligen i en sådan misär som bokens papperslösa, mitt i dagens Sverige? Tyvärr är min berättelse helt realistisk på den punkten.

I Sverige uppskattar man att det finns ungefär 30 000 papperslösa. De lever inte alla som Joseph, men alldeles för många gör det. Att de ändå stannar i Sverige beror på att alternativet vore ännu värre, precis som för de romska tiggarna på Stockholms gator. Så länge som vår värld är så fruktansvärt orättvis som den är kommer människor att söka sig till rika och stabila länder som Sverige i hopp om ett bättre liv – eller bara ett liv. Ibland kommer de för att de är förföljda i sina hemländer, ibland för att de är fattiga, ibland är de både förföljda och fattiga. Deras desperation skildras på ett målande sätt i den omtalade reportageboken Bilal. Vi som har den ofattbara turen att vara svenska medborgare måste hitta ett sätt att  förhålla oss till detta.

Mina drömmars land är inte en politisk stridsskrift utan en roman. I ett skönlitterärt verk finns det mer plats för nyanser, ironi och tvetydigheter, och det gör det lättare att utforska en så komplicerad fråga med så många dilemman. Journalisten Micke, en av bokens huvudpersoner, har starka åsikter som kommer till uttryck på bokens sidor, men varje läsare måste få bilda sig sin egen uppfattning. Det som också är lättare att göra i en roman än i en fackbok är att krypa under skinnet på en annan människa, och en av de saker jag vill med min roman är att beskriva hur det kan kännas att vara papperslös. Jag tror att det är lika viktigt som Mickes hårda fakta.

Några saker har Micke dock helt klart rätt i. Papperslösa är till exempel inte några hjälpsökande offer som bara kostar pengar; de flesta av dem arbetar, många av dem omänskligt hårt, och det stora flertalet till rena svältlöner. De har inte kommit till Sverige som ”sociala turister”, men de betalar förstås ingen skatt eftersom de inte får synas. Ändå arbetar de för oss, indirekt. Sannolikheten är ganska stor att de diskade på restaurangen där du senast åt middag, städade ditt kontor eller röjde den första snön från ditt tak, om de inte rentav var med och lade taket. Vi vanliga svenskar kommer helt enkelt billigare undan tack vare deras nästan obefintliga löner och rättigheter, precis som prylarna vi köper blir billigare tack vare att kinesiska fabriksarbetare är underbetalda.

Det är inte de papperslösa som utnyttjar oss – det är vi som utnyttjar dem, vare sig vi vill det eller ej.

Två signeringar bokade i Stockholm

I mitt senaste inlägg berättade jag om två bokade signeringar, varav den första i Strängnäs redan nu på lördag.

I dag har vi spikat ytterligare två signeringar, men denna gång i Stockholm. Lördagen den 1/2 kommer jag att sitta på Akademibokhandeln i Hornstulls galleria och signera Mina drömmars land, och den 10/3 gästar jag Alviks bibliotek. Jag kommer att prata om mina böcker och även sälja och signera dem till alla som är intresserade. Det ser jag fram emot.

Det hände ännu en trevlig sak i dag: Mia Strandell, som driver fina Äppelvikens bokhandel,berättade för mig att hon älskar min nya roman och bjöd in mig att prata om den och om mitt skrivande när Bromma hembygdsförening kommer på besök i bokhandeln. Även det ska bli väldigt kul.

Releasefest, en fin recension och två bokade signeringar

Onsdag förra veckan var första recensionsdagen för Mina drömmars land, men det överskuggades fullständigt av min jättetrevliga bokrelease i torsdags! Jag var så upptagen med att fixa snittar, prata med alla gäster, och skriva i böcker, att jag inte hann ta ett enda kort. Några av gästerna tog desto fler, som till exempel Susanne Boll och Simona Ahrnstedt.

Dagen efter fick jag veta att jag hade fått en riktigt trevlig recension i månadsmagasinet Tara:

Nu börjar det också dra ihop sig till signeringar. Redan nu på lördag, den 25/1 alltså, kommer jag att sitta och signera böcker i Strängnäs bokhandel mellan klockan 11 och  14. Kom gärna förbi om ni har möjlighet.

Den 12/2 klockan 19 kommer jag att befinna mig på Västerviks bokhandel tillsammans med den eminente thrillerförfattaren Thomas Eriksson. Vi ska berätta om våra böcker – och signera förstås.

Ännu så länge har jag inte bokat någon signering i Stockholm, men det blir säkert någon inom kort. Jag återkommer i frågan.

Du är förstås perfekt, men andra gör misstag

Häromdagen skulle jag korsa ett övergångsställe i Stockholm, där hastighetsbegränsningen var 50 kilometer i timmen. Det låter kanske inte så mycket, men faktum är att 90% av fotgängare som blir påkörda i den farten dör. Bilen som var på väg mot samma övergångsställe körde betydligt snabbare än så.

Som alltid när jag hamnar i den situationen undrade jag om föraren – i det här fallet en kvinna – skulle sakta in eller fortsätta i samma fart. Till min förvåning gasade hon och passerade i en hastighet som jag uppskattar till över 70 kilometer i timmen. Eftersom jag gärna vill leva ett tag till stannade jag och släppte fram henne. Jag blev ursinnig och skickade ett elakt tweet i vredesmod.

Den felande länken är funnen! Arten verkar aggressiv. Den observerade honan *gasade* vid övergångsstället.

— Manne Fagerlind (@spindelmanne) January 7, 2014

Men kanske var föraren inte bara hänsynslös. Kanske tyckte hon att hon skulle köra tydligt, ”kommunicera med fart”, så att jag inte skulle tveka om vad som gällde. Bara en galning skulle ju försöka springa över när ett ton metall kom farande från andra hållet.

Men å andra sidan, hur kunde hon veta att jag inte var en galning? Eller att jag inte skulle få ett hjärnsläpp och försöka springa över ändå? Eller att inte ett barn skulle komma springande från andra hållet?

Svaret är enkelt: det kunde hon inte veta. Hennes körning riskerade inte någons liv och lem, förutsatt att ingen annan gjorde misstag. Men det hjälper inte om vi kör tekniskt perfekt; om vi inte utgår ifrån att andra gör misstag så borde vi inte få köra alls.

Det är precis det som Stig Dagermans novell Att döda ett barn handlar om. Om du inte har läst den – gör det! Förutom att den ger en ordentlig tankeställare är det en av de bästa noveller jag har läst, kanske den allra bästa; i tjugoårsåldern läste jag den så många gånger att jag kunde den utantill. Novellen var ett beställningsuppdrag från NTF men är samtidigt ett riktigt mästerverk.

Nyligen gjorde den nyzeeländska motsvarigheten till NTF en reklamfilm på samma tema. Ruskigt stark, titta på den nedan. Men glöm inte att läsa Dagermans novell – den är ännu bättre.

Mitt gästinlägg på Debutantbloggen

För någon vecka sedan blev jag inbjuden att gästblogga på Debutantbloggen, och den 29 december publicerades mitt inlägg.

Den som är intresserad kan läsa det här.

Om ni följde min blogg under 2013 så innehåller det inte så mycket nytt – det är mest en sammanfattning av hur Mina drömmars land gick från nästan färdigt råmanus till publicerad bok. Men vare sig ni har följt mig här eller inte vill jag passa på att önska er ett riktigt Gott nytt år!