Jag tycker lite synd om Benke, faktiskt …

Det lilla jag skrivit här den senaste tiden visar tecken på en osund fascination för Bengt ”Benke” Ohlsson. Efter en surmulen recension av romanen Kolka och ett uppskattande inlägg om två texter som han skrivit I DN, kommer nu det tredje Benke-inlägget på drygt en månad.

Saken är bara den att jag tycker uppriktigt synd om honom. För var inte reaktionen på den omtalade DN-artikeln lite hysterisk ändå? Värst av alla var nog Galago (ett förlag som jag annars gillar), som lär ha köpt ett helt uppslag i någon tidning för att få fylla det med seriesnarkningar (Z alltså) och skriva ”Orka vara kulturhöger!”. Jag såg det inte själv, men det låter ju bara för infantilt.

Andra svar var lite mer sansade men gjorde mig ändå beklämd, för jag tycker att Benkes belackare resonerar precis som George W Bush: ”Den som inte är med oss är emot oss”. Hur känns det, Wollter och Ullgren? Benke skriver faktiskt ingenstans att han har slutat vara vänster. Det centrala budskapet var väl ändå att vi måste våga tänka själva och inte tro att vi blir ”radikala” och ”modiga” eller ens ”solidariska” genom att klistra på oss en viss politisk etikett. Det var det jag tyckte var bra med hans text, inte att just vänstern fick smisk.

Konventionerna växlar, och därmed också vad som är rebelliskt. På 1700-talet var man ”fritänkare” och riskerade verkligen något om man ifrågasatte kristendomen. Idag sparkar man snarare neråt och får mest uppmuntrande ryggdunkar, åtminstone i vårt land. Det var modigt att vara socialist på Strindbergs tid, men i dagens kultur-Sverige är det ett tryggt och konventionellt ställningstagande. Det är nämligen det man förväntas vara.

Ett av de bästa citat jag har hört det senaste året är ett yttrande av Mark Twain (som alltså är mannen på bilden ovan):

”Whenever you find yourself on the side of the majority, it is time to pause and reflect.”

Det borde vi alla tänka på, även golfspelande management-moderater i Vasastan. Men kanske särskilt de av oss som kallar sig konstnärer.

 

 

 

Att sälja en diskbänk med lodjur

Få kan väl ha missat historien om den uppburne norske fotografen Terje Hellesø, som fuskade in lodjur och mårdhundar i sina naturbilder. Den har till och med odödliggjorts genom det nya verbet ”terja”, som enligt Språkrådet betyder att ”manipulera ett foto i bedrägligt syfte”.

Några dagar efter att historien hade briserat tweetade Johan Mogren ”Om en Blocketförsäljning går trögt, då vet man att man borde ha photoshoppat in lite lodjur i bilden”. En stund senare kom en länk till hans nu pimpade Blocket-annons.

Jag vek mig av skratt och skyndade mig att ta en skärmavbild för att spara den till eftervärlden, men av något slags missriktad hänsyn mot Johan la jag inte ut den någonstans. Men här är den nu (med nådigt tillstånd av Johan själv):

Recension: Lila hibiskus

Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie är mest känd för sin genombrottsroman En halv gul sol, en episk roman om Biafrakriget i Nigeria. Fler borde läsa hennes debutroman Lila hibiskus, som jag tycker är  ett lika stort mästerverk.

Romanens huvudperson Kambili är en mycket hårt hållen tonårsflicka. Faderns strävan efter att vara en god människa och en from katolik har fullständigt spårat ur, och han förtrycker och misshandlar sin familj. Lyckligtvis kommer Kambili och hennes bror i kontakt med sin fasters familj, som också är katoliker men öppna, varma och toleranta. Sakta kommer barnen till insikt om att deras fars sätt att se på världen går att ifrågasätta.

För mig är ett av kännemärkena på en stor författare att hon hyser en respekt, om inte en kärlek, till alla sina romangestalter. Det gäller i hög grad Adichie. Hennes porträtt av Kambilis far är fruktansvärt och skrämmande, men samtidigt blir han inte en karikatyr eller ett monster, och han väcker lika mycket mitt medlidande som min avsky. Med enkla medel får hon oss att ana det inre tryck och den ångest som har gjort honom så förvriden. Lika skickligt gestaltar hon de andra personerna i berättelsen, som Kambilis faster och kusiner och fader Amadi, en präst som hon förälskar sig i. Så många personer är det dock inte. Trots att handlingen delvis är väldigt dramatisk, känns boken lite som ett kammarspel.

Även miljöerna beskrivs på en gång effektivt och känsligt: små detaljer ur den nigerianska vardagen framträder med poetisk skärpa och suggererar fram hela Nigeria för läsaren. Ändå grinar jag lite illa åt en recension som citeras på baksidan, där det står: ”läsaren ser verkligen den sprakande afrikanska naturen”. Det är visserligen sant, men det som Lila hibiskus kan lära oss är inte hur det är i Nigeria. Det är inte ens hur det är att vara nigerian, utan hur det skulle vara att leva just Kambilis liv. Vi får prova på att vara hon, och därigenom lär hon oss i stället något om hur det är att vara människa.

Visst är vi entreprenörer!

Benke Ohlsson går från klarhet till klarhet. Hans senaste krönika var en knivskarp uppgörelse med vår vardagliga hjärtlöshet. I dagens DN finns en lång och helt fantastisk text som bland annat handlar om hyckleriet och de krampaktiga vänsterreflexerna hos Sveriges kulturarbetare. Dessutom handlar den om maktstrukturer och vår ovilja att tänka självständigt. Läs den!

Ett av många minnesvärda citat från texten är att konstnärligt verksamma ‘hellre kallas ”djurplågare” än ”entreprenörer”’. Eftersom jag numera i alla fall delvis kan kalla mig konstnärligt verksam så vill jag härmed erkänna att jag visst är en entreprenör. Och att jag till råga på allt inte skäms för det. En entreprenör drivs nämligen inte nödvändigtvis av girighet; en entreprenör är någon som har idéer och vill förändra världen, och oftast är deras timpenning skrattretande låg. Den som håller på med experimentteater är därvidlag inte så olik den som startar ett kafé – de har bara olika intressen.

Just nu sysslar jag mycket med att hitta bra sätt att marknadsföra Berg har inga rötter. Inte för att tjäna en massa pengar (då hade det varit smartare att bara hålla på med IT) utan för att jag tycker så mycket om berättelsen och hoppas att den ska finna många läsare. Tjänar jag pengar så kommer de till skillnad från Caremas blodspengar att, som det heter, ”återinvesteras i verksamheten” – alltså köpa mig tid så att jag kan skriva fler böcker.

Dessutom kommer jag nog att lägga en del tid på att utveckla Debutantbloggen tillsammans med tre andra debutanter. Delvis för att skapa intresse för mig och min roman, men också för att göra något bra av det lilla hörnet av världen. Jag kommer också att fortsätta att skriva ett och annat inlägg på denna blogg. Jag kommer inte att tjäna pengar på det, men hoppas att jag ger något till er läsare.

So say it now, say it loud: I’m an entrepreneur and I’m proud!