För en tid sedan tog jag ett par, sju öl med min vän Steven, som numera är litteraturprofessor. Inte oväntat blev det en hel del prat om skrivande. Bland annat kom vi in på ämnet ironi.
En sak som frustrerade mig när Mina drömmars land kom ut, var att alla recensenter tycktes missa att det gick att läsa boken, och särskilt slutet, på mer än ett sätt. Jag ville att man skulle kunna läsa den ”bara” som en spännande historia, men att man efter läsningen skulle bli osäker på vad det var som hände. Det finns en självutnämnd hjälte, men gör han verkligen rätt? Vilka motiv är egentligen de viktigaste? Och framför allt: vad vet vi om hur det ligger till?
För mig har boken ett öppet slut, där det inte är självklart vad som håller på att hända när boken slutar, men det här har gått väldigt många förbi. Och till min förvåning hade recensenterna svårare att se det än andra läsare.
”Nästa gång ska jag banne mig klistra en etikett på boken, typ som hiphoppare gör med sina skivor”, muttrade jag till S. ”‘Varning! Innehåller ironi!'”
Steven smålog.
”Fast då skulle det ju inte vara ironi längre”, sa han.
Att recensenter missade ironin är kanske inte så konstigt egentligen. Numera har de ju så kort tid på sig när de recenserar en bok. De måste snabbt kategorisera den, och om den då känns som ett slags underhållningsroman så slutar de nog oftast att leta efter budskap och extra bottnar under den första.
Vill man vara ironisk måste man kanske tydligt signalera det, som Mohsin Hamid gör i den lilla romanen Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Den är skriven i du-form och formulerad som en självhjälpsbok, och ingen kan missa att det finns ett dolt budskap under textens ytskikt. Möjligen borde jag ha gjort något liknande.
För trots att det svider att erkänna det så är det inte recensenterna det är fel på – de allra flesta läsare tolkade trots allt min roman på samma sätt. Jag var helt enkelt för otydlig, och jag borde ha förstått det. Ironi är svårt nog när man pratar; när man skriver är det djävulskt svårt.
Jag hoppas att läsarna ska ha lättare att se ironin och dubbeltydigheterna i den roman som jag blev klar med i somras. Något har jag förhoppningsvis lärt mig av mina erfarenheter.
Manne Fagerlinds blogg 