Historien om Ryssland: myten som maktens redskap

En av de intressantare böcker jag har läst på senare tid, är Historien om Ryssland av historikern Orlando Figes. Jag läste den på engelska och upptäckte först när jag var klar att den också finns på svenska. Översättningen har också getts en undertitel som saknas i originalet – ”myten som maktens redskap”. Det sammanfattar ett av bokens teman väl (den engelska titeln är ”The Story of Russia” – ”story” alltså, inte ”history”), men kanske är det väl enkelt att bara se Rysslands syn på sina rötter som ett redskap.

Jag har intresserat mig för Ryssland under en längre tid, men ändå lärde jag mig en hel del under läsningen, och mycket som jag bara anat blev tydligare. Samtidigt måste man vara försiktig: som många andra brittiska historiker skriver han förföriskt bra. När allt kommer omkring är det här också en historia: Figes historia om Ryssland och dess självbild.

Några av de långa linjerna är dock så tydliga att man inte kan bortse från dem. Ända sedan Ivan den förskräcklige (ja, han heter ungefär så även i Ryssland) tillträdde som tsar, har makten i Ryssland varit knuten till den ortodoxa kyrkan på ett sätt som egentligen inte har någon motsvarighet i väst. Därigenom har makten sakraliserats. Tsaren har varit helig per definition; vad han gjort har setts som gott och rätt just eftersom det är han som gör det. Troligen gjorde den traditionen det lättare för det ryska folket att acceptera Lenins och Stalins illdåd.

Bolsjevikerna förstod hur djupt det här satt, och utnyttjade det skickligt. De allestädes närvarande bilderna på Marx och Engels liknade helgonbilder, och när man balsamerade Lenins lik knöt man an till föreställningen att ett helgons kropp kunde förbli välbehållen efter döden. Moskva behöll också sitt frälsningsuppdrag efter ryska revolutionen, men i stället för att se sig som ”det tredje Rom” blev man nu världskommunismens centrum. Kampen mot västlig dekadens och synd fortsatte, men nu som en kamp mot kapitalismen.

Intressant är också hur den ryska nationalismen började användas som enande kraft tidigare än jag hade trott, redan efter andra världskriget. Putin gör det förstås i en helt annan skala, och använder Rysslands myter och historia just som ett redskap – det är svårt att hitta ett tydligare exempel på ”historiebruk”, som man pratar om i dagens svenska skolor. Figes beskriver det väldigt väl i bokens avslutande kapitel. Samtidigt finns det där vissa påståenden och formuleringar som tyder på att till och med han har låtit sig påverkas av den ryska propagandan. Jag tänker skriva mer om det i mitt nästa inlägg här på bloggen.

Jag tycker också att boken ibland ger ett intryck av determinism – att Ryssland måste vara just sådant som det nu är – som jag tycker är tvivelaktigt. Anledningen är nog delvis att Figes skriver så skickligt. När allt kommer omkring kan länder förändras trots djupa och starka rötter – jämför bara det kejserliga Japan med dagens hypermoderna liberala demokrati.

Men trots mina reservationer vill jag verkligen rekommendera Historien om Ryssland. Det är ett rikt verk som det här korta blogginlägget inte kan göra rättvisa, och dessutom så välskrivet (åtminstone i original) att boken är svår att lägga ifrån sig.

Hur pratar man med klimatförnekare? – Del 2

I mitt förra inlägg pratade jag om hur jag tycker man ska bemöta klimatförnekare i offentligheten. Men om någon i din närhet har låtit sig luras av propaganda och konspirationsteorier, hur gör man då? Hur kan man nå fram till dem?

Det är svårt, och det finns inget sätt som fungerar i alla lägen. Alla människor är olika, och alla har sina egna skäl att inte vilja ta till sig vetenskapen. Vissa är rädda för att behöva avstå från för mycket som de tycker om, andra hamnar i önsketänkande för att dämpa sin ångest, åter andra kittlas av tanken på att majoriteten har låtit sig luras medan de själva är smartare än så. Just det faller även väldigt intelligenta människor för – en av de smartaste människor jag har träffat trodde till exempel att månlandningen var en bluff.

En sak tror jag dock gäller i alla lägen: man kan inte ”skamma” människor till att överge sin övertygelse. Att idiotförklara dem får dem aldrig att ändra sig. Ändå har jag själv gjort just det alldeles för många gånger, särskilt på sociala medier, till exempel när folk har yrat om att Sverige snart kommer att få sharialagar. Jag måste definitivt bli bättre på att ta ett djupt andetag och sedan svara lugnt och vänligt. Om personen i fråga är någon man känner personligen så blir det förstås bara ännu viktigare.

Vad man svarar en klimatförnekare beror förstås på vad som driver honom eller henne. Många har skrivit och talat klokt om hur man ska kommunicera. Läs till exempel den här intervjun med psykologen Kata Nylén, en av författarna till boken Klimatpsykologi – Hur vi skapar hållbar förändring.

Två saker som Nylén säger tycker jag är särskilt viktiga. Det ena är att man ska försöka undvika att skrämma upp folk mer än nödvändigt. Risken är att de antingen förtvivlar eller förfaller till verklighetsflykt (kanske genom att leta upp desinformation på nätet). Det andra som hon påpekar är att vi inte ska lägga kraft på att få folk att göra individuella uppoffringar, till exempel att sluta flyga. Det är viktigt att förstå att det, med hennes ord ”handlar om systemförändringar på flera nivåer”. Individuella val kommer inte att lösa klimatkrisen – men vi måste få så många som möjligt att förstå att det är just en kris.

Jag är däremot inte säker på att man, som hon verkar rekommendera, alltid ska ducka om man konfronteras av en mer inbiten konspirationsteoretiker. I mitt tidigare inlägg föreslog jag visserligen att man ska undvika diskussion om man kan, men då menade jag mest i medierna. Man kan hamna i en situation där det är motiverat att ändå svara något. Jag tänkte dela med mig av en egen erfarenhet, där jag tror att jag kanske lyckades övertyga en klimatförnekare.

För nästan tio år sedan, när det väl ändå var lite mindre absurt att förneka klimatvetenskapen, hamnade jag i en emaildiskussion med en kollega, som var så där tvärsäker på sin egen logik som män med teknisk utbildning ofta är. Han trodde fullt och fast att klimatförändringarna var något som ett kotteri av aktivistiska forskare hade kokat ihop, och att bevisen för dem var falska och inte stöddes av riktiga data.

Eftersom flera hundra personer fick diskussionen i sina inboxar denna fredag ville jag trots allt inte låta honom komma undan med det. Jag frågade honom någonting i stil med detta:

”Din teori är alltså att flera tusen forskare över hela världen har kommit överens om att dölja sanningen för oss. Även om vi nu antar att det vore möjligt, varför skulle de egentligen göra det? Vad skulle de vinna på det?”

På den frågan hade min kollega inget svar.

Hur pratar man med klimatförnekare? – Del 1

Egentligen är debatten över sedan länge. Redan på 1970-talet var tecknen på att vi stod inför en klimatkris så tydliga att till och med Margaret Thatcher insåg det, och sedan dess har forskningsläget blivit klarare för varje år som gått. Att idag förneka att människans växthusgasutsläpp förändrar klimatet i snabb takt är kanske lite mindre absurt än att hävda att jorden är platt, men ungefär lika trovärdigt som QAnons påståenden om att Hollywoodkändisar äter barn.

Ändå stretar så många emot. ”Nej då, temperaturen stiger i själva verket inte alls, eller okej då det gör den visst, men det är ändå inte människans fel, och är det förresten så dåligt med lite värme, och koldioxid är ju bra för växtligheten!”

Alla som säger de här dumheterna tror egentligen inte på dem. Vissa är helt enkelt samvetslösa desinformatörer som gör det mot bättre vetande. Fossilindustrin har till exempel lagt många miljarder dollar på att försöka blanda bort korten och därmed försenat åtgärderna så mycket att det nu nästan är för sent att göra något. På senare tid har de fått mycket god hjälp av extremister på internet, som bara vill sprida oreda och konspirationsteorier.

Mitt första råd om att prata med klimatförnekare är enkelt: gör det inte om du inte måste. Om du är journalist och vill ta upp klimatfrågan, fall inte i fällan att tillfråga en klimatförnekare. Vi måste kunna prata om Förintelsen utan att låta en nynazist ge sin syn på saken, och vi måste kunna prata om klimatet utan att slösa tid på trams. Om ett konto på internet börjar tjafsa om att klimatförändringar inte finns, ignorera och blockera det omedelbart. Det kanske inte ens är en person utan en bot som är programmerad för att skapa förvirring, eller ett av Vladimir Putins betalda internettroll. ”Mata inte trollet”, som det heter.

Faran med att ”ta debatten” om klimatet är att man förstärker intrycket att det fortfarande finns något att debattera. Det gör det inte. Det enda vi borde diskutera i klimatfrågan är vad vi ska göra – inte om vi behöver göra något.

Om du däremot har någon i din närhet som har gått på konspirationsteorierna om klimatet, så blir det förstås mycket svårare. Man kan inte ignorera en verklig person på samma sätt som ett internetkonto, och det är svårt att bara vägra att prata med någon som man tycker om. Så hur gör man? I mitt nästa blogginlägg tänker jag ge några funderingar kring det.

Ett anspråkslöst förslag från Friförsvarens Riksförbund

Försvarsminister Peter Hultqvist
Försvarsdepartementet
Jakobsgatan 26
111 52 Stockholm
Sweden

Bäste Herr Hultqvist,

Sveriges försvarsförmåga har på senare år försämrats. Det är inte att undra på, eftersom försvaret bygger på den förlegade idén att en ineffektiv statlig byråkrati ensam ska sköta militären. Det är hög tid att konkurrensutsätta Försvarsmakten!

I stället för att anförtro hela försvarsbudgeten till en enda statlig försvarsmakt, borde regeringen ge varje geografiskt område en försvarspeng som denna fritt kan förfoga över. Försvarspengen kan spenderas på den säkerhets- och försvarspolitik som politikerna i en viss region eller stadsdel vill satsa på. Östermalm kan exempelvis gå med i NATO; i Göingeskogarna får man nu möjlighet att följa sin traditioan med gerillamiliser, medan man vid Möllevångstorget i Malmö kanske vill testa Feministiskt Initiativs förslag med medling och förtroendeskapande åtgärder i stället för militär. Vid ett militärt angrepp utifrån kommer det sedan att visa sig vilket slags försvar som fungerar bäst, och de regioner som vill kan helt enkelt byta försvar till nästa gång vi blir invaderade.

När vi får konkurrens mellan olika försvar, kommer vinstincitamenten göra att verksamheten effektiviseras, så att vi – om uttrycket tillåts – får mer ”pang för pengen”. Redan idag har vi blivit kontaktade av driftiga entreprenörer från bland annat Ryssland, Kina och Saudiarabien som gärna vill hjälpa till att göra vårt land säkrare i en orolig omvärld.

Sverige är inte det första land som har haft flera konkurrerande militärstyrkor, men inget annat land har hittills förstått värdet av ett system byggt på valfrihet och kraften hos marknadens osynliga hand. Precis som i skolpolitiken har Sverige här chansen att genomföra en världsunik reform som kommer att bli ett föredöme för alla andra länder!

Med förhoppning om ett gott samarbete framöver,

Friförsvarens Riksförbund
147 Esplanade St Helier Jersey
JE1 0BD
Jersey

Klimatet är ingen vänsterfråga

Det är över trettio år sedan, men minnet har etsat sig fast, och det senaste året har jag tänkt allt oftare på vad Gisela sa.

Gisela var min kompis Helenas mamma. Med sin ömt vårdade solbränna, sina damiga kläder och sin bortskämda lilla tax bekräftade hon alla mina fördomar om en moderattant. Det kunde ha retat mig, för jag var aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund (den tidens Liberal ungdom) och lika oresonlig och enögd som de flesta politiskt engagerade ungdomar. Men det var svårt att inte tycka om Gisela. Hon var vänlig och omtänksam och gav mig en välbehövlig lektion i konsten att skilja på sak och person.

Denna strålande sommardag var hon dock lite bekymrad. Helgen innan hade hon gått ombord på Greenpeace-fartyget Rainbow Warrior. Nu tog hon upp taxen i famnen, sjönk ner i solstolen och sa med en suck:

”Synd att de ska skylta så med att de är vänster. Miljöfrågan är ju så viktig.”

 

Tyvärr finns det problemet kvar. De två senaste fredagarna har jag demonstrerat för klimatet i Stockholm. Båda gångerna tänkte jag att jag borde ha satt på mig kostym och slips, vilket jag väldigt sällan gör, som en liten motvikt till alla proggare i tåget.

En majoritet av alla riksdagspartiers väljare har idag tagit till sig vad vetenskapen säger om klimatkrisen. Ändå är vänstern överrepresenterad i klimatdemonstrationerna. Det är inte logiskt, men man kan förstå varför det har blivit så.

Vänstern är helt enkelt mer van vid att demonstrera. Dessutom hyser de nu en viss skadeglädje över hur totalt marknadsekonomin har misslyckats när det gäller klimatet. Många vill också passa på att surfa på vågen av engagemang, och nu senast kunde man se skyltar om allt möjligt ovidkommande, från konspirationsteorier om 5G till kärnkraft och hotade friluftsområden. Då är det kanske inte så konstigt att även Ung Vänster går där och hojtar om revolution.

Men om du inte är socialist men ändå har förstått hur bråttom det har blivit, snälla du, låt inte det avskräcka dig! Det sista vi behöver nu är att klimatrörelsen kidnappas av folk som inbillar sig att kommunismen kan rädda oss. Vänstern hördes en hel del nu i fredags, men de flesta av oss som gick där drevs inte alls av socialism.

I klimatfrågan står nämligen inte vänster mot höger. Det är vetenskap och förnuft som står mot desinformation och önsketänkande. Det viktigaste vi kan göra nu är inte att sluta flyga eller bli veganer, utan att sätta maximal press på politiker och företag, så att de äntligen börjar prioritera rätt. Så övervinn din motvilja och följ med ut på gatorna nästa gång. Demonstrera, protestera och argumentera som om det gällde livet. För det gör det.

 

Make Sweden dyster again

Annie Lööf ler brett mot DN:s fotograf, tittar in i kameran och säger ”Jag tror på politiska lösningar – därför har jag inte klimatångest”. Jag vet inte hur ärlig Lööf är, men det är taktiskt riktigt att säga det, för många väljare vill så gärna tro att oron för klimatet är överdriven, att allting kan fortsätta som förut. Bort allt vad oro gör – och bort med skammen över att vi lever som vi gör!

I dagens Sverige har hedonismen blivit en överideologi. Det är en nästintill helig dogm att meningen med livet är att vara lycklig och ha det bra, men jakten på lycka håller på att bli vår värsta fiende. För om detta är livets mening, då är livet per definition meningslöst när vi inte är lyckliga, och vi frestas att förtränga alla dåliga känslor. Men det finns goda skäl att känna till exempel oro, vrede och skam när det gäller klimatet.

Ibland blir jag så innerligt trött på det blankpolerade Instagramsverige som vi lever i, där influencers på fjärran stränder hetsar oss att alltid vilja ha mer, konsumera bättre, njuta lite till. Jag kan komma på mig själv med att längta tillbaka till det smådystra Sverige som jag växte upp i på 70- och 80-talen, där krisrapporterna duggade tätt i medierna. KD:s valslogan är ”Make EU lagom igen”; jag skulle vilja byta den mot ”Make Sweden dyster again”.

De dåliga känslorna kring klimatet är ett larm i vårt inre, ett larm som vi måste lyssna på. Att inte känna oro när en miljon av Jordens åtta miljoner arter, och därmed vår civilisation, riskerar att gå under – det är faktiskt enbart korkat! Och det är bara sunt att känna skam när man faktiskt har gjort något omoraliskt. Flygskam beror på att vi innerst inne vet att det är fel att släppa ut fem ton koldioxid i atmosfären för att familjen ska få ligga på en strand i Thailand i någon vecka.

Den bistra sanningen är att hedonismen kan bli vår död. Skam och ångest kan däremot bli vår räddning.

Striden om ordet ”nation”

Mycket har redan skrivits om sverigedemokraten Björn Söders uttalanden om att bland annat samer och judar inte tillhör den svenska nationen. De flesta verkar dock inte fundera så mycket på varför Söder gör ett sådant uttalande. Att tro att det bara är ett klavertramp där han råkar röja en obehaglig åsikt, är att underskatta SD:s inre krets. De är mycket listigare än många tror. Själv är jag övertygad om att det här var noga genomtänkt och att SD – som vanligt – fick precis den debatt de ville ha.

Generellt måste vi lära oss av vad som hände i Tyskland under 30-talet. Precis som Bevara Sverige Svenskt och Sverigedemokraterna började det tyska nazistpartiet sin kamp på gatorna men fortsatte den på en helt annan plats: i det tyska språket. Den som är nyfiken på hur det gick till bör läsa Victor Klemperers bok LTI: Tredje rikets språk, där en judisk språkvetare beskriver utvecklingen inifrån. Jag kommer att återkomma till den i senare blogginlägg.

Det svenska språket har helt enkelt blivit ett slagfält, och diskussionen om ordet nation är en offensiv i den strid som rasar där.

Svenska Akademiens ordlista definierar ordet nation som ”stat”, men anger också en bibetydelse: ”folket i en stat”. Utan att förklara vad det är han gör använder Söder dock ordet i en arkaisk betydelse som inte är en del av modernt svenskt språkbruk: när han pratar om ”den samiska nationen” motsvarar det i normalt svenskt språkbruk ”folkgruppen samer”. Han omdefinierar alltså ordet nation som ”etnisk grupp”.

Det är inte första gången som Söder och andra sverigedemokrater använder ”nation” på detta avvikande sätt, och det kommer inte att vara den sista. Målet är att göra ordet ”nation” tvetydigt. Om en majoritet av svensktalande godkänner att man kan använda ordet på det här sättet, blir uttalandet ”Judar är inte en del av den svenska nationen” plötsligt inte helt orimligt. Samtidigt kommer det fortfarande att kunna tolkas som ”Judar är inte en del av den svenska nationalstaten”. Vem som helst borde förstå vad det kan leda till.

Det är därför vi inte får kapitulera i striden om ordet nation, och inte heller i den större striden om det svenska språket.

Sökes: Nytt förlag

Så där. Nu är det klart.

Äntligen har jag jobbat igenom mitt manus en sista gång, och äntligen känner jag själv att det faktiskt är värt att bli en bok. Nu gäller det ”bara” att hitta ett nytt förlag.

 

Fina Damm Förlag, som en gång antog Berg har inga rötter och sedan också gav ut Mina drömmars land, gick sorgligt nog i graven för länge sedan. Massolit köpte hela koncernen, Forma Books, sparkade i stort sett alla som jag hade jobbat med och gjorde en hård gallring av författare, med fokus på lönsamhet. Mina två första böcker hade fått ett fint mottagande, men de var inga storsäljare och man sa rakt ut att man mitt nya manus var för konstnärligt för att passa in i utgivningen.

Missförstå mig nu rätt: jag är inte alls bitter på Massolit för det. Ett förlag, och särskilt ett förlag som går knackigt ekonomiskt, måste vara ganska krasst på dagens tuffa bokmarknad. De har ingen plikt att ge ut någons böcker, inte ens om det är bra böcker. I längden måste de tänka på lönsamheten om de ska klara sig. Däremot tror jag att de gjorde ett misstag – jag tror att den här romanen skulle kunna nå väldigt många läsare.

För en vecka sedan skickade jag mitt manus till ett antal förlag, varav ett har visat försiktigt intresse för ett tidigare utkast. Jag tycker att den här versionen är mycket bättre. Ändå behöver jag lite tur för att bli antagen tror jag, inte minst för att en del saker i mitt manus är kontroversiella och kan få förlag att dra öronen åt sig. Marknaden är som sagt tuff, och det gör också att många blir mindre riskbenägna.

Nu funderar jag som bäst på vilka andra förlag jag ska skicka till, utöver dem som så gott som alla prövar med. Om du har läst mina tidigare böcker så får du hemskt gärna ge mig tips!

 

 

Det lömska lånordet no go-zoner

För en tid sedan lanserade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ett nytt ord i svenska språket: no go-zoner. I en mycket uppmärksammad artikel hävdade att det fanns 55 bostadsområden i Sverige där situationen var så allvarlig att man borde kalla dem för detta.

Komiskt nog visade sig listan innehålla både den välmående villastaden Täby utanför Stockholm och Upplandsidyllen Enköping, och listan innehåller därför numera bara 53 områden, varav 15 anses ha särskilt stora problem. Mer allmänt förnekade Sveriges poliser mangrant att man använde termen, till exempel här . Många granskade dessutom rimligheten i att tala om no go-zoner, bland annat sajten motargument.se.

Jag vill absolut inte förringa problemen med socialt utanförskap, en fientlig inställning till samhället och kriminalitet. De är verkliga och allvarliga, och på något sätt måste vi lösa dem. Tvärtemot vad som ibland påstås är de dock flitigt omdiskuterade i medier och på internet, så jag vill fokusera på något annat. Eftersom jag är språkvetare i grunden ska jag göra en liten analys av själva ordet no go-zoner.

Jag vet inte hur medveten Gudmundson var när han valde just detta ord, men att det har blivit så populärt bland alarmister som tror att Sverige är på väg mot kollaps, beror i stor utsträckning på de mer eller mindre dolda budskapen i ordet.

Vad är det egentligen man signalerar genom att introducera detta nya ord? Jag ska försöka spalta upp det.

För det första: när man väljer att ta in ett lånord i svenskan, är ofta det underförstådda budskapet att vi har att göra med något nytt som inte har funnits förut. Det här vet alla marknadsförare. När sparkcyklar blev populära för några år sedan försökte man till exempel kalla dem för kickbike trots att det redan fanns ett ord man kunde använda, allt för att få det att framstå som något nytt och coolt som man bara måste pröva. Men är det här något helt nytt? Det verkar faktiskt inte så: långt tidigare har det funnits områden i olika svenska städer, till och med i Kalmar (!),  där folk har avråtts från att gå in. Här är en intressant artikel om detta.

För det andra: att ta in ett lånord från engelskan är ett sätt att säga något utan att säga det rent ut. Gudmundsson och andra som använder ordet, säger inte rent ut att man inte kan gå in i de här områden – det vore en alldeles för uppenbar lögn. Jag har varit i utsatta områden som ligger i Stockholm med omnejd fler gånger än jag kan räkna, och det otäckaste som har hänt är att min dotter började blöda näsblod på Husbybadet (och det var inte för att hon blev misshandlad utan för att hon krockade med sin bror). Men i och med att nästan alla svenskar förstår beståndsdelarna i engelskans no go zone, antyder man ändå att det är farligt att åka dit, och indirekt att de som bor där är farliga.

För det tredje: genom att hämta ett ord från den militära vokabulären förmedlar man ett dolt budskap om situationen. Detta är det allvarligaste och lömskaste med den här termen. No go zone används av den amerikanska militären om rebellkontrollerade områden där man inte kan gå in utan stor fara för livet. Det underförstådda budskapet är att vi skulle befinna oss i en krigssituation, och att situationen är helt bortom polisens kontroll – att man borde sätta in militären i stället. Invandrarfientliga grupper har länge hävdat att vi är på väg mot ett inbördeskrig mellan infödda svenskar och invandrare, eller att det redan pågår – Nordiska Motståndsrörelsen har till exempel ”kampgrupper” som regelbundet genomför militär träning runtom i landet.

Att använda ordet no go-zoner är därför inte bara intellektuellt ohederligt. Det ger indirekt stöd till de mörkermän som drömmer om ett raskrig, och som i tysthet arbetar för att den drömmen ska slå in.

Välkommen till desinformationssamhället!

Den senaste veckan har jag inte orkat blogga. Jag har varit fullt upptagen med att må dåligt över att en hatisk, uppenbart narcissistisk och okunnig lögnare som Trump lyckades lura det amerikanska folket så grundligt (nåja, det var bara 55% som röstade, och de flesta röstade trots allt emot honom). Det är skrämmande att han nu har fått makt både över världens klimat och över USAs kärnvapenarsenal.

Efter Brexit borde jag förstås inte ha blivit så förvånad; det visade med all önskvärd tydlighet att demokratin är ytterst känslig för desinformation. Brexitanhängarna byggde sin seger i folkomröstningen på rena lögner, som att sjukvården plötsligt skulle få mer pengar om man gick ur EU och att man skulle kunna slänga ut invandrare utan problem. Trump vann genom lömska insinuationer mot Clinton – inte ens den uppenbart partiske FBI-chefen säger att hon har ljugit om sina email – och genom en skur av falska uppgifter om bland annat arbetslöshet och kriminalitet.

En skitstorm på Twitter och andra sociala medier går nästan inte att försvara sig mot. IT gav oss informationssamhället; sociala medier ger oss ett desinformationssamhälle.

Men nu ställer även etablerade medier upp och ger näring åt rykten och oro. Svenska Dagbladet lät en nationaldemokrat yttra sig som expert om de apatiska flyktingbarnen, och i dag kommer deras ledarskribent Per Gudmundsson med häpnadsväckande påståenden om ”no go”-zoner i Sverige. Detta tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg.