För en tid sedan hoppade jag för första gången på en nätbokcirkel genom En bokcirkel för alla. Idén är enkel, men väldigt bra. Under en avgränsad period läser alla som vill en viss bok och diskuterar den på Twitter, Facebook och bloggar. Sedan ska den som håller i cirkeln, om jag förstått saken rätt, sätta ihop en sammanfattning av vad som blivit sagt.
Boken vi läste var James Freys ”Tusen små bitar”, en bok som lanserades som en stark självbiografi om drogmissbruk och avvänjning, men som i själva verket visade sig vara fiktion. Detta gjorde många upprörda, men jag håller nog i stort sett med den som sa på Facebook att detta inte kan vara avgörande. En bra bok är en bra bok, oavsett om det som beskrivs är ”sant” eller inte.

Till en början tyckte jag bra om boken. Skildringen av den nedgångna och medfarna missbrukarkroppen är så målande och kraftfull att jag grinade illa medan jag läste; det riktigt isade i mig emellanåt. Tråkigt nog tappade texten efter ett tag sitt grepp om mig. Och det som gjorde det var en liten men viktig typografisk detalj. I likhet med en del andra författare använder Frey nämligen inte talstreck eller citationstecken för att markera vad som är dialog och vad som inte är det.
Jag tycker faktiskt att detta är ett oskick och förstår inte alls poängen med det. Är det någon där ute som kan förklara det för mig? Jag är uppriktigt nyfiken. Varför ska man inte hjälpa läsaren att orientera sig i texten?
I avsaknad av något som särskilde repliker från löpande text fick jag ibland – långt ifrån alltid, men alldeles för ofta – stanna upp och fundera på om James t.ex. tänker något eller säger det. Och vips skakade jag loss ur fiktionen och hamnade i redaktörsläge. Jag började se texten utifrån i stället för att sugas in i den. Jag analyserade den som jag gör med mina egna texter när jag läser om dem, och undan för undan blev jag mer och mer kritisk och började leta fel i stället för att följa med i historien. Det var för mycket, både stort och smått, som kändes lite för uttänkt och mindre trovärdigt. Till sist lade jag ifrån mig boken.
Det är möjligt att de kritiska glasögonen hade åkt på även om Frey hade gett mig som läsare lite mer stöd, men hur löjligt det än kan låta så tror jag att det kan ha varit de saknade talstrecken som gjorde det. Liten tuva stjälper ofta stort lass, som det heter.