Debutbar på Stadsbiblioteket i Stockholm

Jag kom på att jag har glömt att trumpeta ut att jag kommer att vara på Stadsbiblioteket i morgon, alltså tisdagen den 29/5, och presentera ”Berg har inga rötter”. Jag är en av tolv inbjudna debutanter och kommer att gå ut först — klockan 18.

Mer om evenemanget kan ni läsa här.

Tyvärr kommer jag att behöva rusa iväg och hålla leda en kurs direkt efter mitt tio minuter långa anförande, men jag hoppas kunna komma tillbaka till Debutbaren innan den är slut.

Annonser

Alla recensioner av min roman (och särskilt den senaste)

Nu äntligen har jag fått tummen ur och samlat alla recensioner av min bok på en enda recensionssida

Recensionssidan hittar ni här.

Den översta — och därmed den senaste — lades upp på en bokcirkelföralla.se för ett par dagar sedan. Jag blev så otroligt glad för den! Dels för att den är väldigt fin, och dels för att recensenten Karin Berg inte bara har tagit fasta på det sorgliga i berättelsen: Hon kallar den för ”en fin berättelse om kärleken, längtan, livet och slutet”. Min roman handlar trots allt inte bara om sjukdom och förfall, vilket man lätt kan tro när man läser om den.

Två fina bloggrecensioner på en dag

Igår kom det ytterligare två jättefina bloggrecensioner av ”Berg har inga rötter”. Först ut var recensionen på Gabriellas ordlycka som innehåller mycket beröm av min roman och många intressanta funderingar. Den avslutas med orden: ”Berg har inga rötter är en bok som får mig att tveka att börja läsa en ny därför att den lämnar mig med en stark önskan att förstå något som jag inte kan förstå. Jag tror att det betyder att det är en riktigt bra bok.”

Senare under dagen lade Carola Strömstedt upp en kortare, men också mycket bra recension på sin blogg. Hon skriver bland annat att ”Manne Fagerlind lyckas fånga karaktärens personlighet och stadier i livet på ett magnifikt sätt” och att hon ser fram emot nästa bok.

Nu har jag samlat alla recensioner av min bok på den här sidan.

Tusen små bitar men inga talstreck

För en tid sedan hoppade jag för första gången på en nätbokcirkel genom En bokcirkel för alla. Idén är enkel, men väldigt bra. Under en avgränsad period läser alla som vill en viss bok och diskuterar den på Twitter, Facebook och bloggar. Sedan ska den som håller i cirkeln, om jag förstått saken rätt, sätta ihop en sammanfattning av vad som blivit sagt.

Boken vi läste var James Freys ”Tusen små bitar”, en bok som lanserades som en stark självbiografi om drogmissbruk och avvänjning, men som i själva verket visade sig vara fiktion. Detta gjorde många upprörda, men jag håller nog i stort sett med den som sa på Facebook att detta inte kan vara avgörande. En bra bok är en bra bok, oavsett om det som beskrivs är ”sant” eller inte.

Till en början tyckte jag bra om boken. Skildringen av den nedgångna och medfarna missbrukarkroppen är så målande och kraftfull att jag grinade illa medan jag läste; det riktigt isade i mig emellanåt. Tråkigt nog tappade texten efter ett tag sitt grepp om mig. Och det som gjorde det var en liten men viktig typografisk detalj. I likhet med en del andra författare använder Frey nämligen inte talstreck eller citationstecken för att markera vad som är dialog och vad som inte är det.

Jag tycker faktiskt att detta är ett oskick och förstår inte alls poängen med det. Är det någon där ute som kan förklara det för mig? Jag är uppriktigt nyfiken. Varför ska man inte hjälpa läsaren att orientera sig i texten?

I avsaknad av något som särskilde repliker från löpande text fick jag ibland – långt ifrån alltid, men alldeles för ofta – stanna upp och fundera på om James t.ex. tänker något eller säger det. Och vips skakade jag loss ur fiktionen och hamnade i redaktörsläge. Jag började se texten utifrån i stället för att sugas in i den. Jag analyserade den som jag gör med mina egna texter när jag läser om dem, och undan för undan blev jag mer och mer kritisk och började leta fel i stället för att följa med i historien. Det var för mycket, både stort och smått, som kändes lite för uttänkt och mindre trovärdigt. Till sist lade jag ifrån mig boken.

Det är möjligt att de kritiska glasögonen hade åkt på även om Frey hade gett mig som läsare lite mer stöd, men hur löjligt det än kan låta så tror jag att det kan ha varit de saknade talstrecken som gjorde det. Liten tuva stjälper ofta stort lass, som det heter.

Fler recensioner för ”Berg har inga rötter”

Listan över recensioner av min roman börjar nu bli lång, och jag har samlat dem alla här på recensionssidan, men i detta inlägg berättar jag bara om de senaste.

Hittills är det mest bloggare som har recenserat min bok, och två av recensionerna jag berättar om här är också bloggrecensioner. Först ut var bloggen Rader, som var mycket entusiastisk över boken. Recensenten kallar den en ”rörande debut” och skriver bland annat: ”Den inåtriktade känslan är så starkt skildrad att jag blir helt tagen av denne gaggige äldre man”. Jag blev väldigt glad, förstås.

Maria Ragnarsson recenserar boken på bloggen Mina boktips. Hon har lite invändningar mot bokens mittparti, men på det stora hela är även hon klart positiv. Den får betyget fyra av fem och beskrivs som en ”drabbande roman om Alzheimers” och ”stark och läsvärd”. Recensenten berömmer även mitt språk: ”Fagerlinds bok är välskriven, och språket är rikt och uttrycksfullt”.

Bloggrecensioner i all ära – jag blev lite extra glad över att också få en recension i en morgontidning. Tidigare har ju min roman uppmärksammats på ett väldigt bra sätt i M-Magasin och Metro, men det här var den första mer klassiska tidningsrecensionen, med rubriken ”Mycket lovande debutroman”. Det enda felet med den är att den avslöjar lite väl mycket om vad som händer, så varning utfärdas om du inte har läst min roman än! Recensionen infördes i Östra Småland den 15/5 och såg ut så här (klicka på den för att förstora den så att du kan läsa):

Östra Småland är ju inte precis någon av de stora drakarna i tidningsvärlden, men jag blev ändå väldigt glad över recensionen. Förhoppningsvis följer andra tidningar efter såsmåningom.

Hjälp! Är ni alldeles ryska!?

För en tid sedan var min fru och son ute på stan och fick se bussreklamen för ”Hello Kitty måste dö”. Sonen upptäckte att boken kommer ut på Damm och sa att det kanske skulle komma bussreklam för min bok också. Hustrun bara skrattade och sa att det inte skulle hända – jag är ju bara en okänd debutant.

Men nu är det precis det som har hänt. Den här veckan sitter jag och min bok i jätteformat bakpå en hel eskader av SL-bussar!

Jag blev först alldeles skakad när jag fick höra om deras planer. Det kändes aningen läskigt att bli exponerad på det här sättet. När jag var yngre hade jag bara älskat det, för jag har varit väldigt förtjust i att ha allt ljus på mig, men jag har tröttnat lite på den sidan hos mig själv och blivit mindre exhibitionistisk med åren. Fast det är klart att det är coolt, och att jag är tacksam.

Det är inte heller riktigt så extremt som jag föreställde mig, eftersom det trots allt är en minoritet av bussarna som har min nuna i jätteformat på akterspegeln. Det pågår flera kampanjer samtidigt, och jag har faktiskt inte lyckats se annonsen själv än.

En annan sak var lite läskig också: plötsligt känner jag att min kära bok har större krav på sig. Nu måste den ju verkligen sälja för att inte stå där som en minuspost när allt ska summeras. Men mest är det förstås fantastiskt roligt att förlaget tror så mycket på den. Jag hoppas att detta ska göra fler människor nyfikna.