Recensera böcker som vin

Jag undrar om man egentligen borde recensera böcker som DNs Bengt-Göran Kronstam recenserar vin. Problemet med böcker är nämligen att det krävs rätt mycket tid och ansträngning för att läsa en bok. Därför måste man avgöra om en viss bok är mödan värd.

Jag har på denna blogg både ondgjort mig och jublat över Kerstin Ekmans Vargskinnet. Det har (åtminstone delvis) krävts blod, svett och tårar för att läsa de två första delarna. Men det var värt det eftersom den gav så mycket: jag bär dem fortfarande med mig och längtar efter att läsa den sista delen. I andra änden av skalan finns ”Lars Kepler”s Hypnotisören. Den rann ner utan någon som helst ansträngning men gav så erbarmligt lite att jag inte läste klart den.

Kronstam bedömer kvalitet och ställer det mot pris. Han grupperar vinerna i Fynd!, Mer än prisvärt, Prisvärt och Ej prisvärt. Böcker brukar ju kosta lika mycket oavsett kvalitet, men däremot måste man anstränga sig olika mycket. Ibland är en bok helt enkelt inte mödan värd.

Ett exempel: En kompis man läste Kristoffer Ahlströms debutroman Bara någon att straffa. Han tyckte den var rätt så intressant men fick kämpa för att ta sig igenom den. Då bestämde jag mig för att inte läsa den; den verkar Ej Mödovärd.

Själv har jag precis läst Majgull Axelssons Långt borta från Nifelheim. Jag har en del invändningar mot den: det är lite för mycket plakatlitteratur, med ett övertydligt budskap och en lite överdriven och tillrättalagd handling. Dessutom fullt av störande klichéer i persongalleriet: Den Kalle Överklassdiplomaten, Den Vulgäre Och Brutale Nyrike Mannen, Den Hycklande Politikern. Och, som pricken över i:t, en grupp Ädla Vildar. Men samtidigt var den så välskriven och spännande, och jag slukade den. Längtade verkligen efter att få sätta mig på tunnelbanan och läsa vidare, saknade den när den var slut, trots dess brister.

Så här skulle en recension à la Kronstam kunna se ut:

Kvalitet: Bra

Ansträngning: Knappt märkbar!

Mödovärdhet: Mer än mödovärd

Beskrivning: Lättillgänglig bok. Boqueten är inte så komplex men ändå tilltalande, med viss eldighet och exotiska toner. Aningen trist eftersmak av klichéer och politiska överförenklingar.

Glädje åtföljd av namnpanik

Idag hörde redaktören av sig med ett glädjebesked: min roman ska få komma ut i april i stället för i september! Klang och jubel! Men ett smolk i glädjebägaren är att de vill ha ett annat namn än Bergarötter. Redaktionen tycker att namnet låter för mycket som en saga, och att det inte säger tillräckligt mycket om vilken slags bok det är. Fort måste det gå dessutom, för omslaget ska vara klart om bara två veckor, vilket innebär att jag måste hitta ett nytt namn typ… nu.

Suck. Jag har fäst mig vid namnet Bergarötter och tvivlar på att jag kan hitta på ett bättre i brådrasket. Det är vackert, borde sticka ut i mängden och passar med stämningen i boken, om inte med handlingen. Och det har förstås en finurlig koppling till vad den handlar om, även om den kanske är lite väl finurlig. Jag har stor respekt för mitt förlags yrkeskunnande och förstår att de har mycket bättre koll på bokmarknaden än jag, men jag undrar ändå om de inte har fel denna gång. Men kanske lurar jag mig själv; kanske är det bara bra om jag hittar något annat. Tills vidare mobiliserar jag alla som har läst boken för att hjälpa mig att hitta på alternativ.

Kära eventuella bloggläsare därute – tycker ni att Bergarötter är ett bra namn? Skriv i så fall under i kommentarsfältet nedan, så får jag en petition att ta med mig till förlaget.

Yrkeskvinnan!

Vill bara tipsa eventuella läsare av min blogg om en som jag tycker är bättre: vännen Lisa Wetterbergs blogg Yrkeskvinnan.  Jag vågar inte riktigt vara så personlig som hon – inte än i alla fall – och är inte lika rolig. Förhoppningsvis bättrar jag på mig med tiden: jag är ju nybörjare på det här med blogg.

Kolla t.ex. in hennes inlägg om den postapokalyptiska romanen Earth Abides, som jag blev jättesugen på. Lustigt nog håller jag själv på med en annan roman på exakt samma tema, nämligen Stephen Kings Pestens tid; det vore kul att genast läsa även Earth Abides och jämföra. Men när jag försökte beställa den till min Kindle så gick det inte eftersom man bara kunde köpa den i Amerikat. Grrrrrr!

Exakt vad pysslade redaktörerna med!?

I sommar har jag läst två misslyckade böcker, båda skrivna av författare som kan väldigt mycket bättre.

 

 

 

Det värsta magplasket stod John Ajvide Lindqvist för, med senaste romanen Lilla stjärna. Okej, jag visste redan att han är ojämn. Novellsamlingen Pappersväggar åker till exempel Balder kvalitetsmässigt. Men alltså… detta! Inledningen är helt lysande, med dansbandsmusikern på dekis som hittar ett övernaturligt musikbegåvat spädbarn i skogen och gömmer det undan världen i sin källare. En fantastisk idé och briljant genomförd: som vanligt gestaltar Lindqvist allting med total inlevelse och närvaro, och stilistiskt har han lika absolut gehör som sin huvudperson. Det känns som om han inte kan göra något fel. Men det kan han. Tro mig.

För när sedan flickebarnet växer upp havererar allt på samma gång: historien, den psykologiska trovärdigheten, känslan av att Lindqvist har något att berätta… och över alltihop en kletig hinna av omotiverade och totalt meningslösa splattereffekter. Det är som om han hejdat sig i berättandet och tänkt ”Visst ja, jag kallas ju skräckförfattare – då måste jag ha med en massa äckligt ultravåld så att inte folk blir besvikna”. Men jag blev verkligen besviken, och duktigt irriterad på mig själv för att jag läste klart den. Vilket slöseri med tid!

Det andra misslyckandet var inte alls lika grandiost, men medan jag läste Jan Guillous Tjuvarnas marknad blev jag mer och mer klentrogen. Det här skulle ju vara roligt, påstods det! Efter att ha läst en drös elaka och jätteroliga satiriska texter av Guillou hade jag på förhand gottat mig åt hur han skulle gå åt roffarna i näringslivets toppskikt och deras brats till barn. Och vad fick jag? Tungfotad prosa med störande många upprepningar, och i stället för skämt försäkringar om att det ena och det andra framkallar ”högljudd munterhet” hos hans huvudpersoner. Hur vore det att försöka framkalla det hos läsaren i stället? Det värsta var ändå att han lyckas krysta in sina gamla hjältar Erik Ponti och Pierre i ännu en bok. Jag blev till sist orolig för att Hamilton plötsligt skulle svinga sig in genom ett panoramafönster på Strandvägen.

Som sagt, båda kan bättre. Lindqvist har skrivit två riktiga mästerverk – Låt den rätte komma in och Människohamn – där det makabra inte är ett nödvändigt ont utan lyfter hela berättelsen. Guillou kan inte bara skriva roligt utan dessutom riktigt snyggt (läs bara hans memoarer eller böckerna om Arn); att han plötsligt skriver så torftigt gränsar till folkförakt: ”Vanligt fölk begriper inte”. Men den verkliga gåtan är vad deras redaktörer egentligen pysslade med. Har kanske inte framgångsrika författare några redaktörer? Om det nu fanns några, stod de bara där med mössan i hand och vågade inte ifrågasätta? Eller tyckte förlagen cyniskt att de inte behövde lägga ner något arbete eftersom böckerna ändå skulle sälja?

Om någon därute vet, så berätta hemskt gärna för mig hur det funkar…

Rapport från en roman av Kerstin Ekman

Jag skriver inte en recension den här gången. Är mitt uppe i läsningen av Kerstin Ekmans Sista rompan, har åttio sidor kvar. Jag kommer på sätt och vis att vara det även när boken är slut, inte bara för att jag har tredje delen i Vargskinnet kvar. Vill verkligen skriva av mig medan jag fortfarande är det.

Tvåhundra sidor tog det innan jag verkligen kommit in i Guds Barmhärtighet. Jag är så glad att jag höll ut! Nu finns det inget motstånd, bara en nästan sinnlig njutning. Delvis för att det är lite lättillgängligare. Personerna är bekanta sedan förra boken, språket inte lika fyllt med jämtska och norska. Jag är ju ”inne” nu, förstås, men Sista rompan är nog oavsett det mer lättläst än första delen.

Vad handlar den om egentligen? Många olika människoöden. Elias Elv som gör sig ett namn i Nazi-Tyskland men sedan tar sig via Norge tillbaka till Svartvattnet; Risten och hennes äktenskap med en same uppåt fjället; Myrten som flyr till Stockholm för att undvika skandal. Många andra människor som bara rör sig i utkanten men ändå får gestalt, får ta plats. På ett djupare plan: gränslinjerna mellan kultur och natur, kropp och värld. Hur svårt det är att komma ifrån sina rötter, hur vi längtar tillbaks till dem. Mycket annat finns också att hämta – jag tror att folk läser detta på mycket olika sätt.

Men mest av allt är det en tid och värld som kunde ha varit på väg ner i glömskan om inte Ekman skrivit fram den i ljuset. Texten är bara ett tunt membran: därunder bultar livet, sipprar igenom med alla sina färger och dofter och ljud. Det ångande blodet och det hårda arbetet på en renslakt, ugnarna som susar i glasbrukens hetta, den renskrubbade auktoritära stämningen på ett kvinnohem… Ekman svingar sig som en gibbonapa mellan miljöer och stilar, blandar vackert och plågsamt, högstämt och grovkornigt. Det känns som om hon kan skriva vad som helst.

Jag tror ni fattar vinken: läs Vargskinnet. Och bit ihop när det känns tungt med all norska, samiska obegripligheter, Ekmans tjurigt hårdhänta hantering av dig som läsare. Det är värt det; och man måste inte förstå varenda stavelse. Lyckas jag locka en enda människa att läsa de här böckerna, då har jag inte levat förgäves.

Bara sjuttiosex sidor kvar nu. Tur att Skraplotter väntar på mig efteråt.

Övergångar, tydlighet och spänning

Mitt manus börjar enligt redaktören närma sig sin slutgiltiga form. Nu är det dragkamp om vad som ska vara kvar och vad som ska strykas. Hon koncentrerar sig just nu på det hon uppfattar som övertydlighet och onödiga övergångar. Från det perspektivet var det rätt intressant att läsa Häxmästaren omedelbart efter Guds Barmhärtighet. Två väldigt olika texter på de flesta upptänkliga vis – inte minst när det gäller just tydlighet och övergångar. Kerstin Ekman framstår ofta som en shoegazer från 90-talets indiepop-scen, som fullständigt struntar i om man hänger med eller inte. Bergting håller däremot läsaren i handen och leder henne framåt: även om mycket framstår som lite mystiskt i början av boken (vilket är bra), vet man hela tiden vad som händer.  Vart och vartannat kapitel slutar dessutom med en ”cliffhanger” som leder handlingen framåt. Det funkar nog väldigt bra för den huvudsakliga målgruppen, d v s barn och ungdomar. Nackdelen är att man som vuxen kan känna sig lite väl bra omhändertagen. Det är säkert bland annat detta min redaktör är rädd för: eftersom mina läsare nog kommer att vara vuxna, bör jag röra mig lite mer åt Kerstin Ekman-hållet till.

Som jag skrev i min recension av Guds barmhärtighet grubblade jag under läsningen på varför Ekman valt att göra boken så svårtillgänglig. Men det som blivit tydligare för mig när den har fått sjunka in lite, och dessutom nagelfar min egen text, är att det finns flera olika sorters spänning. Den första man tänker på är den klassiska: att läsaren vill veta vad som ska hända. Men en annan typ av spänning uppstår när läsaren får sväva i ovisshet om hur just den här historien och dess litterära universum hänger ihop. Den typen av spänning finns i mycket rikare mått hos Ekman än hos Bergting. Jag har varit lite rädd för att min text ska kännas svår och tråkig, eftersom den handlar om ganska tunga saker, och därför har jag säkert överbetonat klassisk spänning och läsbarhet. Jag tror att det, som många andra misstag man gör som ny författare, bottnar i en brist på självförtroende.

Ett annat skäl att medvetet göra en text mindre tydlig har med trovärdighet att göra. En berättelse som hänger ihop för mycket, eller en skönlitterär värld där allt är förklarat, känns alltför tillrättalagd och därför mindre trovärdig. Just det motstånd jag upplevde när jag läste Ekmans roman bidrog nog till att den värld hon målade upp känns så levande. Jag hoppas att Berg har inga rötters värld också kommer att göra det.

Recension: Legenden om Morwhayle – Häxmästaren

Det har redan gått ett par veckor sedan jag läste klart Peter Bergtings debutbok Legenden om Morwhayle – Häxmästaren. Jag har dragit mig för att recensera den eftersom jag är jävig. Jag och Peter är nämligen ”dagissvågrar”, eller vad det nu borde heta när man haft ungar på samma dagis. Men det känns synd att låta bli när jag faktiskt gillar boken.

Häxmästaren riktar sig främst till äldre barn och ungdomar, men även vuxna som gillar fantasy kan definitivt läsa den. Boken börjar med att syskonen Arteil och Malda Krill skiljs åt vid fem års ålder, eftersom deras far lämnar bort Malda. Tio år senare lever Arteil och hans far i den lilla staden Gopnyk, då Malda plötsligt öppnar en magisk portal bakom deras garderob (undrar om detta är en blinkning till C.S. Lewis?). Tillsammans med Malda färdas Arteil genom vildmarken till staden Morwhayle. Snart är Arteil inblandad i en dramatisk kamp mellan ont och gott. Men frågan är vem han kan lita på, och vad Malda och draken Gorgobestor egentligen är ute efter… Mer säger jag inte, för det är en spännande berättelse med en del oväntade vändningar, och jag vill inte förstöra den för någon.

På baksidan citeras Dean Sacirovic från Swedish Rowling Fanclub, som säger att Häxmästaren ”utan tvekan är ett starkt alternativ till Harry Potter-böckerna”. Jag skulle vilja säga att den på många sätt är bättre (men då ska man veta att jag inte är ett stort HP-fan). Bergtings berättelse är effektivare än Rowlings, och jag tycker att han har ett bättre språk. Det har lite små skavanker, men de stör inte så mycket: mestadels är det yvigt men samtidigt fartfyllt, och ibland glimmar det till av poesi. Min största invändning är nog att det kan bli lite… mycket av allting. Massor av olika varelser, jättemycket action, och (särskilt mot slutet) en del makabra detaljer som berättelsen kanske kunde ha klarat sig utan. Det är ju trots allt fantasy och inte en zombiefilm. Fast det där är ju en smaksak: jag är uppfödd på Tolkien och Ursula K. LeGuin och känner lite så inför Nick Perumovs böcker också.

Det allra bästa med boken är annars hur mångfasetterade personerna är, mycket intressantare än de slemma Slytherineleverna och godhjärtade hjältarna i HP-böckerna. Gränsen mellan ont och gott är ofta flytande, och man får ibland en förståelse för varför de ”onda” har blivit som de är. Min största favorit är dock inte en människa, utan draken Gorgobestor. Uppenbart omänsklig, men samtidigt på en gång en knarrig gubbe och en självömkande rättshaverist. Jag skulle med nöje läsa en prequel om honom – Porträtt av draken som ung, kanske?

Men till syvende och sist är nog inte mina åsikter lika viktiga som min dotters. Jag frågade vad Häxmästaren fick för betyg, och hon svarade ”Jag skulle ge den nio och en halv av tio. Nästan lika bra som Harry Potter”. Så mycket bättre blir inte ett omdöme från en nioårig Potter-nörd.