Vinkat adjö till manuset igen

Det är en konst att släppa taget om ett manus, och det är en konst som jag inte behärskar än, men nu har jag i alla fall skickat en ny version av ”Mina drömmars land” till förlaget. Både jag och min redaktör hoppas att nästa redigeringsomgång ska bli den sista och mer handla om filande på detaljer.

Jag har blandade känslor just nu. Å ena sidan en stor lättnad över att slippa ha redigeringsplikten hängande över mig på ett tag, å andra sidan en gnagande oro för att jag inte har gjort tillräckligt. Men då tröstar jag mig med det som Bodil Malmsten skriver om deadlines i den här boken:

 

Malmstens bok är lite ojämn och kanske inte så matnyttig som mer konventionella skrivhandböcker, men där finns många guldkorn. Som detta, där hon skriver om deadlines och den fåfänga drömmen om perfektion:

”Utan deadline tar skrivandet aldrig slut.

   Den som skriver blir aldrig färdig, det finns alltid glesa ställen, passager som borde bearbetas, det går alltid att komma djupare, högre, längre, manuskriptet blir aldrig perfekt, så är det.”

Ja. Så är det. Jag har läst så många böcker som jag älskat, men ingen enda som är perfekt, och jag kan förstås inte kräva att just min bok ska bli det. Men det är ändå det jag drömmer om när jag kämpar med ett manus.

Annons

Manligt känslopjunk och kvinnlig logik

De båda DN-artiklarna av Dennis Nørmark och Nina Björk kallas allmänt för en debatt, men det är väldigt smickrande för den danske antropologen. Jag valde att beskriva det så här i stället:

Nørmarks text har ungefär samma kvalitet som en insändare i en lokaltidning. Den innehåller inte ett enda ordentligt genomfört resonemang men däremot så många grodor att den mest blir komisk. Ett axplock:

• Han citerar med gillande Assange, som kallade Sverige för ett ”feminismens svar på Saudiarabien” för att han inte ville ställas till svars för sexövergrepp.
• Han hävdar att problemet att kvinnor är underrepresenterade i styrelser inte är ett som bara har med kön att göra.
• Han säger att Sverige är inrättat på kvinnors villkor och att kvinnor förtrycker män – detta trots att kvinnor här är sämre betalda än män, är sämre representerade i politiska församlingar och företagsstyrelser, utför mycket mer obetalt hemarbete än män och alldeles för ofta utsätts för våld i nära relationer. Bland annat.

Läs artikeln själva om ni inte har gjort det! Ett gott skratt lär ju förlänga livet.

Det skojigaste av allt är ändå att Nørmark skriver att män, till skillnad från kvinnor, ”föredrar ett logiskt argument framför ett grundat i känslor”. Sedan fyller han ett helt mittuppslag i DN med sitt eget manliga känslopjunk, varpå Björk krossar hans förvirrade utläggningar med kvinnlig logik.

Just det där med att kvinnor skulle vara så känslosamma och ologiska användes ju en gång i tiden som argument mot kvinnlig rösträtt. Vi män borde alltså passa oss. Fortsätter vi att skriva artiklar som Nørmarks, får de ondsinta feministerna en bra ursäkt att införa den där feministiska diktaturen som Assange och Nørmark fantiserar om.