Svedjenäva

För en tid sedan frågade mamma om det hade blivit något fel på den här bloggen eftersom hon inte längre fick några mail om nya inlägg. Förklaringen var dock väldigt enkel: jag har inte skrivit några nya inlägg. Jag har allvarligt funderat på om jag ska fortsätta skriva böcker, och så länge jag funderade hade jag inte lust att blogga.

Några månader efter att Mina drömmars land hade släppts slog tungsinnet till med full kraft. Boken blev på det stora hela bra mottagen, men de griniga recensioner som kom gjorde mig ändå ledsen. Visserligen verkade de recensenterna helt ha missat väldigt centrala element i min bok, till exempel vad som egentligen händer i bokens slut. Men om de kunde missa det, då var det väl jag som hade misslyckats som författare? Vissa formuleringar sved också – en skrev att mitt språk var ”lite platt”, en annan att jag visserligen har ”språket i min hand” men att boken aldrig ”når någon riktig botten”.

En författarkompis som har gett ut ett femtiotal böcker säger att hon har en teflonhjärna – hon glömmer genast allt negativt men lägger alla fina ord på minnet. Tyvärr är det tvärtom för mig, och mitt självförtroende sjönk därför som ett blylod.

Värre ändå var att jag började må dåligt av hela bokbranschen och vad den gör med människor: att de förväntas stå och ropa ut hur bra de själva och deras böcker är bara för att ha en chans att komma någonvart. Och jag säger absolut inte att jag är bättre än någon annan. Min nya bok blev under en tid centrum för min existens; jag blev missunnsam och avundsjuk och fick svårt att glädjas åt andra författares framgångar, och det hela började kännas mer och mer osunt. Varför skulle det vara så viktigt att just jag ger ut böcker när det finns så många tusen andra? Kanske borde jag bara ägna mig åt något annat.

Det är kanske för mycket att kalla det för en livskris, men det var definitivt en skrivkris. Allt blev till aska; jag kände bara olust och en molande sorg. Det kändes mer och mer lockande att helt sluta skriva.

Men någon gång i slutet på sommaren vände det trots allt. Jag tittade lite mer på mitt nya manus, som nyligen hade känts så tröstlöst dåligt, och hittade ett och annat i det som verkade lovande. Fler och fler läsare hörde av sig och berättade hur mycket de tyckte om min bok (allra gladast blev jag när min älskade svensklärare från högstadiet hyllade den). Jag upptäckte en trevlig recension som jag hade missat och lade upp den på recensionssidan för Mina drömmars land. Men det viktigaste var något helt annat: helt plötsligt insåg jag att min deppighet delvis berodde på att jag hade slutat skriva. Att jag faktiskt behöver skriva för att må bra.

Det finns en blomma som heter svedjenäva, som har en rätt så ovanlig ekologisk nisch. Fröna slumrar i jorden tills det blir skogsbrand, men då spricker de av hettan och börjar gro, och blomman växer upp och passar på att bre ut sig när allt annat är förbränt. Jag känner mig lite som en svedjenäva just nu. Sakta men säkert kämpar jag mig upp genom asklagret, och jag hoppas att det jag skriver snart ska slå ut i blom. Tids nog blir det kanske en bok av det också.

Svedjenäva

 

Annonser

10 comments on “Svedjenäva

  1. Kära Syster skriver:

    Äntligen! Välkommen tillbaka, ack så lättad jag är över ditt beslut att skriva igen. Ser ju vem som helst som läser detta inlägg att det är vad du ska ägna dig åt.

    /Anna

  2. Eva Karlsson skriver:

    Åh, vad roligt, Manne har skrivit på sin blogg igen, tänkte jag när jag såg ditt namn dyka upp via Bokbloggar. Du skriver ett sådant viktigt, ärligt och genomtänkt inlägg och särskilt glad är jag att det vände för dig efter sommaren.
    Jag befarar att branschen är just så hård och ibland undrar varför jag lockas av den. Det är skrivandet så klart. Vill inte vara utan själva hantverket. Jag håller med Kära Syster i allt hon säger och är glad över ditt beslut att skriva igen.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Ja, det är en tuff bransch, men sedan finns det också (ofta, men inte alltid) en fin solidaritet mellan skrivande människor, med uppmuntrande kommentarer som din. Jag tror att det är bra för mig att blogga och bli påmind om att det faktiskt finns människor som sätter värde på mitt skrivande.

  3. Ann-Charlotte skriver:

    Roligt att du vill skriva igen. Även jag har saknat dina inlägg. Jag kände verkligen av branschen under Bokmässan. Och känslan är tudelad. Det är mycket ‘se mig’, ‘se mig’. Jag ville både krypa under täcket och knö mig fram till de största scenerna. Samtidigt. Kanske svedjenävan blommar till våren?!

    • Manne Fagerlind skriver:

      Känner igen den där dubbelheten. När jag var yngre hade jag inte haft lika stora problem med att sola mig i strålkastarljuset och kämpa för att få stå kvar där. Å andra sidan hade det nog, just därför, varit förödande för mig som person om jag hade debuterat då i stället för i mer mogen ålder.

      Nu är inte kändisskap något jag strävar efter eller ens vill ha, men jag försöker ändå synas eftersom jag hoppas att mitt skrivande är värt en publik. Det jag kommit fram till nu är en starkare övertygelse om vad som egentligen är viktigt för mig: själva skrivandet. Jag måste hålla fast vid det.

  4. annaduner skriver:

    Blev också leds på det ständiga bedömandet – att antas eller inte antas, att recenseras, att bedömas då man söker stipendier, att sälja eller inte sälja, att gillas eller inte gillas – förvisso finns det en del av mig som vill ha applåderna, men det blir tufft i längden, i synnerhet som det ju långt ifrån alltid blir just applåder. Tacksam att ha haft förmånen att kunna göra något annat, som jag också tycker om, under en längre tid. Men att helt sluta skriva? Nej, det går nog inte …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s