En av de intressantare böcker jag har läst på senare tid, är Historien om Ryssland av historikern Orlando Figes. Jag läste den på engelska och upptäckte först när jag var klar att den också finns på svenska. Översättningen har också getts en undertitel som saknas i originalet – ”myten som maktens redskap”. Det sammanfattar ett av bokens teman väl (den engelska titeln är ”The Story of Russia” – ”story” alltså, inte ”history”), men kanske är det väl enkelt att bara se Rysslands syn på sina rötter som ett redskap.
Jag har intresserat mig för Ryssland under en längre tid, men ändå lärde jag mig en hel del under läsningen, och mycket som jag bara anat blev tydligare. Samtidigt måste man vara försiktig: som många andra brittiska historiker skriver han förföriskt bra. När allt kommer omkring är det här också en historia: Figes historia om Ryssland och dess självbild.
Några av de långa linjerna är dock så tydliga att man inte kan bortse från dem. Ända sedan Ivan den förskräcklige (ja, han heter ungefär så även i Ryssland) tillträdde som tsar, har makten i Ryssland varit knuten till den ortodoxa kyrkan på ett sätt som egentligen inte har någon motsvarighet i väst. Därigenom har makten sakraliserats. Tsaren har varit helig per definition; vad han gjort har setts som gott och rätt just eftersom det är han som gör det. Troligen gjorde den traditionen det lättare för det ryska folket att acceptera Lenins och Stalins illdåd.
Bolsjevikerna förstod hur djupt det här satt, och utnyttjade det skickligt. De allestädes närvarande bilderna på Marx och Engels liknade helgonbilder, och när man balsamerade Lenins lik knöt man an till föreställningen att ett helgons kropp kunde förbli välbehållen efter döden. Moskva behöll också sitt frälsningsuppdrag efter ryska revolutionen, men i stället för att se sig som ”det tredje Rom” blev man nu världskommunismens centrum. Kampen mot västlig dekadens och synd fortsatte, men nu som en kamp mot kapitalismen.
Intressant är också hur den ryska nationalismen började användas som enande kraft tidigare än jag hade trott, redan efter andra världskriget. Putin gör det förstås i en helt annan skala, och använder Rysslands myter och historia just som ett redskap – det är svårt att hitta ett tydligare exempel på ”historiebruk”, som man pratar om i dagens svenska skolor. Figes beskriver det väldigt väl i bokens avslutande kapitel. Samtidigt finns det där vissa påståenden och formuleringar som tyder på att till och med han har låtit sig påverkas av den ryska propagandan. Jag tänker skriva mer om det i mitt nästa inlägg här på bloggen.
Jag tycker också att boken ibland ger ett intryck av determinism – att Ryssland måste vara just sådant som det nu är – som jag tycker är tvivelaktigt. Anledningen är nog delvis att Figes skriver så skickligt. När allt kommer omkring kan länder förändras trots djupa och starka rötter – jämför bara det kejserliga Japan med dagens hypermoderna liberala demokrati.
Men trots mina reservationer vill jag verkligen rekommendera Historien om Ryssland. Det är ett rikt verk som det här korta blogginlägget inte kan göra rättvisa, och dessutom så välskrivet (åtminstone i original) att boken är svår att lägga ifrån sig.
Manne Fagerlinds blogg 