Det lömska lånordet no go-zoner

För en tid sedan lanserade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ett nytt ord i svenska språket: no go-zoner. I en mycket uppmärksammad artikel hävdade att det fanns 55 bostadsområden i Sverige där situationen var så allvarlig att man borde kalla dem för detta.

Komiskt nog visade sig listan innehålla både den välmående villastaden Täby utanför Stockholm och Upplandsidyllen Enköping, och listan innehåller därför numera bara 53 områden, varav 15 anses ha särskilt stora problem. Mer allmänt förnekade Sveriges poliser mangrant att man använde termen, till exempel här . Många granskade dessutom rimligheten i att tala om no go-zoner, bland annat sajten motargument.se.

Jag vill absolut inte förringa problemen med socialt utanförskap, en fientlig inställning till samhället och kriminalitet. De är verkliga och allvarliga, och på något sätt måste vi lösa dem. Tvärtemot vad som ibland påstås är de dock flitigt omdiskuterade i medier och på internet, så jag vill fokusera på något annat. Eftersom jag är språkvetare i grunden ska jag göra en liten analys av själva ordet no go-zoner.

Jag vet inte hur medveten Gudmundson var när han valde just detta ord, men att det har blivit så populärt bland alarmister som tror att Sverige är på väg mot kollaps, beror i stor utsträckning på de mer eller mindre dolda budskapen i ordet.

Vad är det egentligen man signalerar genom att introducera detta nya ord? Jag ska försöka spalta upp det.

För det första: när man väljer att ta in ett lånord i svenskan, är ofta det underförstådda budskapet att vi har att göra med något nytt som inte har funnits förut. Det här vet alla marknadsförare. När sparkcyklar blev populära för några år sedan försökte man till exempel kalla dem för kickbike trots att det redan fanns ett ord man kunde använda, allt för att få det att framstå som något nytt och coolt som man bara måste pröva. Men är det här något helt nytt? Det verkar faktiskt inte så: långt tidigare har det funnits områden i olika svenska städer, till och med i Kalmar (!),  där folk har avråtts från att gå in. Här är en intressant artikel om detta.

För det andra: att ta in ett lånord från engelskan är ett sätt att säga något utan att säga det rent ut. Gudmundsson och andra som använder ordet, säger inte rent ut att man inte kan gå in i de här områden – det vore en alldeles för uppenbar lögn. Jag har varit i utsatta områden som ligger i Stockholm med omnejd fler gånger än jag kan räkna, och det otäckaste som har hänt är att min dotter började blöda näsblod på Husbybadet (och det var inte för att hon blev misshandlad utan för att hon krockade med sin bror). Men i och med att nästan alla svenskar förstår beståndsdelarna i engelskans no go zone, antyder man ändå att det är farligt att åka dit, och indirekt att de som bor där är farliga.

För det tredje: genom att hämta ett ord från den militära vokabulären förmedlar man ett dolt budskap om situationen. Detta är det allvarligaste och lömskaste med den här termen. No go zone används av den amerikanska militären om rebellkontrollerade områden där man inte kan gå in utan stor fara för livet. Det underförstådda budskapet är att vi skulle befinna oss i en krigssituation, och att situationen är helt bortom polisens kontroll – att man borde sätta in militären i stället. Invandrarfientliga grupper har länge hävdat att vi är på väg mot ett inbördeskrig mellan infödda svenskar och invandrare, eller att det redan pågår – Nordiska Motståndsrörelsen har till exempel ”kampgrupper” som regelbundet genomför militär träning runtom i landet.

Att använda ordet no go-zoner är därför inte bara intellektuellt ohederligt. Det ger indirekt stöd till de mörkermän som drömmer om ett raskrig, och som i tysthet arbetar för att den drömmen ska slå in.