Att bestämma namn på en bok

Mitt första namn på romanen var ”Spädbarnsskägg”. Detta sågades bryskt av förlaget, för de tyckte att det lät för mycket som någon slags buskis. Och mycket kan man nog kalla den, men inte buskis. Både jag och min redaktör fastnade i stället för ”Bergarötter”. Konstiga namn, jag vet, men ni förstår om ni läser den. Åtminstone känns de nog inte lika knäppa då.

Så blev plötsligt utgivningen tidigarelagd med fem månader, och därmed blev det bråttom att hitta ett nytt namn. ”Bergarötter” hade nämligen inte vunnit hela redaktionens gillande. Kanske är det som en vän sa, att det känns lite för finurligt, lite pretentiöst. Det kändes otroligt jobbigt att försöka skita ur sig ett nytt namn på bara någon dag, men jag mobiliserade genast alla nära och kära som läst boken för att få förslag. Mamma skickade en lång lista, varav åtminstone ett var riktigt bra.

Sedan spånade jag och min redaktör via mail. Som så ofta var vi på samma våglängd – oberoende av varandra hade vi fått liknande idéer. I boken citerar jag en dikt av Pär Lagerkvist (vilken får ni se om ni läser den), så en tanke vi både lekte med var att ta något från den dikten. Annars funderade jag över de centrala scenerna i boken och tänkte att man kunde hitta något där. Det gällde att komma på något som lät vackert och lite poetiskt, eftersom det säger något om vad för slags bok det är, och samtidigt ska det förstås sticka ut och vara lätt att komma ihåg.

Till sist knäckte min redaktör nöten. Vi behöll idén bakom ”Bergarötter” men gjorde om det till en fras: ”Berg har inga rötter”. Jag grymtade bifall, det åkte ut på omröstning både på redaktionen och marknadsavdelningen, och alla verkade tycka att det funkade. Med namnet bestämt kan förlaget nu börja med omslag och marknadsföringsmaterial.

Det är intressant att det är ett så ensamt arbete att skriva ett manus, men ett sådant lagarbete att göra en bok. Jag hade inte föreställt mig att till och med namnet skulle vara något som en stor del av förlaget skulle engagera sig i. Men namn är förstås viktiga, och jag tror jag kommer att kunna leva med ”Berg har inga rötter”.