Häromdagen skulle jag korsa ett övergångsställe i Stockholm, där hastighetsbegränsningen var 50 kilometer i timmen. Det låter kanske inte så mycket, men faktum är att 90% av fotgängare som blir påkörda i den farten dör. Bilen som var på väg mot samma övergångsställe körde betydligt snabbare än så.
Som alltid när jag hamnar i den situationen undrade jag om föraren – i det här fallet en kvinna – skulle sakta in eller fortsätta i samma fart. Till min förvåning gasade hon och passerade i en hastighet som jag uppskattar till över 70 kilometer i timmen. Eftersom jag gärna vill leva ett tag till stannade jag och släppte fram henne. Jag blev ursinnig och skickade ett elakt tweet i vredesmod.
Den felande länken är funnen! Arten verkar aggressiv. Den observerade honan *gasade* vid övergångsstället.
— Manne Fagerlind (@spindelmanne) January 7, 2014
Men kanske var föraren inte bara hänsynslös. Kanske tyckte hon att hon skulle köra tydligt, ”kommunicera med fart”, så att jag inte skulle tveka om vad som gällde. Bara en galning skulle ju försöka springa över när ett ton metall kom farande från andra hållet.
Men å andra sidan, hur kunde hon veta att jag inte var en galning? Eller att jag inte skulle få ett hjärnsläpp och försöka springa över ändå? Eller att inte ett barn skulle komma springande från andra hållet?
Svaret är enkelt: det kunde hon inte veta. Hennes körning riskerade inte någons liv och lem, förutsatt att ingen annan gjorde misstag. Men det hjälper inte om vi kör tekniskt perfekt; om vi inte utgår ifrån att andra gör misstag så borde vi inte få köra alls.
Det är precis det som Stig Dagermans novell Att döda ett barn handlar om. Om du inte har läst den – gör det! Förutom att den ger en ordentlig tankeställare är det en av de bästa noveller jag har läst, kanske den allra bästa; i tjugoårsåldern läste jag den så många gånger att jag kunde den utantill. Novellen var ett beställningsuppdrag från NTF men är samtidigt ett riktigt mästerverk.
Nyligen gjorde den nyzeeländska motsvarigheten till NTF en reklamfilm på samma tema. Ruskigt stark, titta på den nedan. Men glöm inte att läsa Dagermans novell – den är ännu bättre.
Manne Fagerlinds blogg 
Åh fy vilken fruktansvärd (och bra) film. Dagermannovellen läste jag för säkert 20 år sen och minns den än. Det är galet hur vi tycker att fem minuter kan vara viktigare än hela liv.
Verkligen.
Jag såg som tämligen ung den fina svartvita filmen och blev glad när jag senare förstod att filmen byggde på en novell. Det är den som läses samtidigt som filmen löper på.
Det där med övergångsställen är intressant, här i Ystad får man se upp för det är inte säkert att de släpper över oss gående. Men min fru har stockholmsbeteende och sticker ut en fot för att skrämmas lite och det fungerar. När jag är ensam ute och går så brukar jag sakta in vid övergångsställen och släppa fram bilarna, ofta genom att vifta fram dem. Givetvis bara när jag är ensam och ska gå över.
Nu när jag cyklar mycket så är jag extra försiktig. Oftast så är det en gemensam gång och cykelbana och fotgängare kan man inte lita på och är det småbarn och hundar som jag ska passera så blir det nog bara med en mycket låg hastighet.
Fast jag vet när jag cyklade till och från skolan så kunde jag bli förskräckt över att jag ofta hade använt autopiloten eftersom jag bara tänkt på arbetet. Jag tror att det är när man kör där man alltid åker som man blir tankspridd.