Alla yrken har sina egna bekymmer. I kväll pratade jag med två personer som jobbar på Stockholms Stadsteater och fick höra om en sak som de brottas med – blod.
Just nu är det nämligen högsta mode att pjäser ska vara bloddrypande, i ordets allra bokstavligaste bemärkelse. I planeringen inför varje pjäs med blod ingår minst ett ”blodmöte” (jo, det är sant!) där man exempelvis diskuterar hur man ska vinkla pumparna för att det ska spruta på bästa sätt.
En mycket blodbesudlad pjäs är den aktuella uppsättningen av ”Kung Lear”. I varje föreställning går det åt 7-8 liter teaterblod. Regissören hade tyvärr misstagit sig på vad det kostar. Man hade en blodbudget på cirka 7 000 kr, men i själva verket kommer det att gå lös på ungefär åttio papp. Anledningen är att man inte kunde använda hemrört teaterblod utan var tvungen att köpa in blod med bättre egenskaper. Det finns två typer av köpeblod: B-blod och C-blod. Det förra kostar 45 euro per liter och har den fördelen att det är mycket lätt att skölja bort från textilier; det senare kostar bara 15 euro per liter men kräver att man tvättar kläderna i maskin (däremot är det inte skadligt för ögon och mun).
I det längsta hoppades man att man åtminstone skulle kunna använda C-blod, men då hade man blivit tvungen att sy upp nya elizabetanska kläder till varje föreställning, vilket förstås hade blivit ännu dyrare än en hink med B-blod. Därför blev man tvungen att använda det allra dyraste blodet.
Blod är inte bara dyrt utan också väldigt opraktiskt, även när det är på låtsas. Allt teaterblod innehåller tydligen socker, vilket innebär att det – precis som riktigt blod – drar till sig flugor. En värre olägenhet är att det är lika halt som den äkta varan, och en vanlig arbetsplatsolycka är tydligen att man halkar och slår sig halvt fördärvad. I ”Kung Lear” föll en ung skådis så illa att han slog av framtänderna mot en plåthjälm.
Och inte räcker det med ”Kung Lear” heller – inom kort kommer Stadsteatern att sätta upp en blaxploitation-version av Macbeth och musikalen ”Sweeney Todd”, både fruktansvärt blodiga. I dag skulle man ha ett blodmöte om Sweeney Todd, men åtminstone en person drog sig ur; hon orkade inte med ett enda blodmöte till.
Jag är glad att jag skriver skönlitteratur och inte gör teater. Om jag vill låta mina karaktärer vada i blod så kostar det inte en spänn, och jag riskerar inte någons hälsa.
Manne Fagerlinds blogg 
Vanvettigt (lämpligt adjektiv för Shakespeares pjäser) kul. Nåt man inte vetat förr. Men tänk om någon av dina böcker dramatiseras? Bäst du skriver blodfattigt
Det är lite fusk att hälla i för mycket blod i berättelsen tycker jag. Man måste kunna skriva spännande utan att frossa i sådant.
Vi såg i kväll filmen ”Changeling” som utspelar sig i Los Angeles 1928-1935. Min fru och jag samtalade just om hur mycket som krävs för att göra en film. Hur får man tag i alla riktiga bilar, spårvagnar och andra tidsriktiga föremål. Det är är lättare att skaffa rätt kläder men det behövs kunniga skräddare och sömmerskor. Då är det lättare att vara författare, men jag har nu förstått att det blir en hel del annat folk som måste delta innan boken finns som konkret föremål. Att vara konstnär kan innebära att man är egenföretagare men det beror på uttryckssätt. Att vara kulturarbetare är sällan ett ensamarbete.
Så är det – framför allt är redaktören viktig i skrivandet. De andra är trots allt mer i periferin av själva textarbetet.
Haha, man lär sig något nytt varje dag. 🙂 Men varför heter det finaste blodet B-blod? Finns det något ännu bättre och dyrare som heter A-blod, hoppas man att det ska komma något sådant eller är A-blod helt enkelt den äkta varan? Alla dessa blodrelaterade frågor som plötsligt uppenbarar sig…
Jag undrade också om A-blod men fick ingen förklaring. Är det kanske helt enkelt riktigt blod?
Rimligen, ja.
…och av liknande anledningar blev mitt manus inte ett filmmanus som det var tänkt från början, utan ett romanmanus. Älskar friheten i orden för mycket för att vilja vika för budget och omöjligheter.
/Anna
Samma här!
Blodgrupp 0 och AB och rhesuspositiv resp negativ har vi inte behandlat.
Man måste dra gränsen någonstans!