George R.R. Martin om trovärdiga kvinnliga karaktärer

Nyligen försökte jag skriva en kvinnlig karaktär. Det var viktigt för mig att hon var trovärdig och gick att engagera sig i, men hon kom i kläm och gick sönder när jag skruvade ihop berättelsen.

Min redaktör fick mig på rätt spår genom att säga mer eller mindre precis det som George R.R. Martin sa i en TV-intervju:

martin

Bild från Reddit-användaren Join you in the Sun 

 

När jag läste det min redaktör skrev, tog jag mig för pannan och skämdes, för jag insåg att hon hade rätt.  Jag hade slagit knut på mig själv för att hon skulle bli trovärdig som kvinna, inte som människa. Som om det verkligen var sant att män är från Mars och kvinnor är från Venus.

I själva verket kommer vi alla från Jorden, och vi är mer lika än vi ibland vill tro.

Annonser

8 comments on “George R.R. Martin om trovärdiga kvinnliga karaktärer

  1. En bra poäng, onekligen. Tack för det! Jag har gått och haft samma problem, ja fast tvärt om då. Ska nog försöka tänka lite mer så här.
    /Liv

  2. Annika skriver:

    Precis detta kom jag på när jag skrev – och skriver – om mina manliga karaktärer. Insåg att män också är människor, med känslor och rädslor, i fablernas värld, i fablernas vääääärld!

  3. Björn Carheden skriver:

    Men är det inte alltid ett problem. Hur ska man fånga en okänd människas karaktär. Hur många olika personlighetskaraktärer är man helt säker på? Jag kanske hyfsat kan fånga min egen karaktär just nu. Men är jag t.ex. Säker på att jag skulle helt säkert beskriva mig själv som 16-åring. Jag fick en underlig upplevelse när jag hade en träff med gamla skolkamrater jag inte sett på 50 år. Jag började leta efter dagboksanteckningar och brev för att hitta mig som tonåring och sedan pröva den mot mina kamrater och det blev inte den bild av mig själv som jag hade innan denna självbetraktelse. Jag tror utan att vara författare att den som är en bra författare har en god förmåga att föreställa sig och leva in i en annan människa utan att lägga upp någon standardmall för, ”kvinna”, ”tonåring”, ”pensionär”, ”japan” o.s.v. Men det kräver nog att man frigör sig från ”mallen” och det är nog det som skapar en trovärdig figur.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Det är ett problem, men jag tror man gör klokt i att inte betona skillnaderna (mellan kön, mellan folkgrupper och åldersgrupper) för starkt. Då ställer det sig i vägen för inlevelsen. Och du har helt rätt: förmågan till inlevelse – empati om man så vill – är kanske det viktigaste en författare har.

      • Björn Carheden skriver:

        Jag har insett att jag inte har den rätta empatin. Min dotter tycker att det finns många författare som hela tiden skriver om sig ”själva” i olika skepnader. Det finns en risk att läsa många böcker av samma författare eftersom de inte kan variera sig och hon tror att jag skulle vara en sådan. Jag bryr mig inte så mycket om det eftersom för mig är det språket, stilen som jag gillar. Om jag inte gjorde det skulle det vara tråkigt att läsa t.ex. Slas eller Alice Munru. Men för mig är det en ren njutning.

      • Manne Fagerlind skriver:

        Jag känner dig ju inte ”på riktigt”, men min gissning är att du har mer empati än du tror. Inlevelsen brukar vakna när man lever med en romanfigur en längre tid, och eftersom du har jobbat som lärare har du dessutom en rik källa av erfarenheter att ösa ur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s